Hårt trängt Telia

Telia utkämpar ett flerfrontskrig och det gamla televerket har tappat sin ohotade stormaktsställning. Motståndarna är inte bara en svällande skara konkurrenter som växer i styrka och skicklighet utan också fallande priser och en intern kostnadskris. Till det kommer en snabb teknik- och marknadsutveckling. I en sådan strid gäller det att vara snabbfotad och kreativ, egenskaper som inte kännetecknat Telia.

Ledningen med vd Marianne Nivert i spetsen har också problem med att få företagets kostnader under kontroll på en marknad som präglas av lågkonjunktur och på sina håll av stagnation. Krisen syns tydligt i siffrorna. Vinsten 2001 var klart lägre än väntat och under det fjärde kvartalet gjorde Telia faktiskt en förlust före skatt på över en halv miljard kronor.

Sedan telemarknaden började avregleras i början på 1990-talet har konkurrensen stadigt ökat trots att Telia spjärnat emot (se också artikel sid 47). Länge gällde det nästan bara mobiltelefoni men i dag har Telia skarp konkurrens på i stort sett alla områden.

Svår metamorfos

Det leder till sänkta priser vilket syns i Telias siffror. Koncernen har svårt att sänka kostnaderna i takt med priserna och den sämre konjunkturen. Följden blir att företaget förlorar marknadsandelar och vinsten försvagas.

Dessutom pågår en teknikutveckling och fortsatt marknadsavreglering som ibland innebär väldigt snabba förändringar i marknadsförutsättningar. Den kommande tredje generationens mobilnät, och det enorma prisfallet på utrustning till snabba fibernät för datatrafik är ett par exempel som föder fram nya, snabbfotade konkurrenter.

Nuvarande Telia är visserligen ett helt annat företag än det gamla televerket och har rationaliserat och bantat hårt. Men det räcker inte på en så pass konkurrensutsatt marknad som den för telekommunikation. Under 2001 steg Telias intäkter knappt 6 procent medan det rörelseresultatet föll 1,3 procent. För det fjärde kvartalet var utvecklingen ännu sämre.

I början av sin metamorfos från televerk till börsnoterat, marknadsledande bolag fanns relativt lättvunna förändringar att göra och många anställda blev av med jobben. Men med en allt slankare organisation blir fortsatta rationaliseringar allt svårare att göra. Och trots försäljningen av Orbiant-gruppen till Flextronics är Telias kostnader för personal relativt sett större än vad de andra stora europeiska telebolagen har. Bland dem som ligger lägst finns norska Telenor.

Telias bruttomarginal, alltså intäkterna minus vad det kostar att producera tjänsterna, har fallit de senaste åren och nådde ett riktigt lågvattenmärke det fjärde kvartalet.

I och med försäljningen av Orbiant-gruppen och innehaven i Eniro och irländska Eircom har utförsäljningen av det som inte definierats som kärnverksamhet sålts och Telias nya struktur är klar. Affärsområdet Equity, som skötte utförsäljningarna, ska avvecklas till den första april.

Det innebär att bolaget nu ska ägna all kraft åt inre effektivisering vilket kommer att leda till personalminskningar och lägre kostnader. Det är bra men inte tillräckligt.

Ständiga rationaliseringar är nödvändiga för att hålla sig kvar i branschen och man kan ifrågasätta Telias anpassningsförmåga. Enligt både Nivert och finanschef Bo Jacobsson har man gjort sig av med en del verksamheter helt enkelt därför att man inte själva klarade av att anpassa kostnaderna. Uppenbarligen menar Telia att andra kan bättre, vilket illustrerar de problem Telia har med att ändra och marknadsanpassa sin egen organisation.

Dålig kundkontakt

Just markandsanpassning är något som lyser med sin frånvaro. Telia är uppbyggt kring fyra teknikorienterade affärsområden som ofta slåss om samma kunds pengar. Networks driver telenätet och levererar fast telefoni, Mobile säljer mobiltelefoni, Internet Services säljer internetanslutningar till både privatpersoner och företag och Carrier är grossist i internationell överföringskapacitet.

Med undantag för det sistnämnda kan både privatpersoner och företag vara kunder hos alla de tre första affärsområdena utan att kunna få en vare sig gemensam faktura eller gemensam kontaktpunkt med företaget för försäljning eller service.

Kundkraven har funnits länge och en långt mer kundorienterad organisation borde ha funnits på plats vid det här laget. Genom att sätta kunden, och inte teknikområdet, i centrum finns mycket att vinna för Telia i form av effektivare organisation, bättre kundkontakt och ökad försäljning. Med sin dominerande ställning och breda utbud skulle Telia ha mer att vinna på en sådan omorientering än konkurrenterna. En kund, privatperson eller företag, skulle kunna få snart sagt alla sina telebehov tillfredsställda via en enda kontakt.

Networks störst

Networks, Telias största affärsområde, har hand om fast telefoni och kommer att fortsätta växa så smått. Men den svagare svenska ekonomin bromsar efterfrågan och Telia tappar dessutom mark till sina konkurrenter: Tele 2 och Telenordia säljer mest till hushållen medan Utfors, Song Networks och till exempel Worldcom säljer mest till företagen.

Även om Telia blir av med kunder inom den fasta telefonin fortsätter Networks att sälja nätkapacitet via sin grossiströrelse – inte minst till konkurrenterna. Det sista kvartalet tappade Telia 3,3 procent i sin slutkundsförsäljning medan grossiströrelsen ökade 70 procent. För resultatet är detta inte bra. Det är genom slutkunderna och inte andra operatörer Telia får sina bästa resultat.

Prispressen på fast telefoni fortsätter, men skulle Telia få igenom sin höjning av abonnemangsavgiften till 160 kronor i månaden förbättras rörelseresultat med minst 1,5 miljarder kronor per år.

Samtidigt hotas det traditionella kopparnätet av de nya mobilnäten och bredbandskopplingar med andra tekniker än ADSL, som utnyttjar kopparkabeln. Med internetbaserad telefoni (IP) och bredbandsanslutningar via t ex fiberkabel eller kabel-tv kan hushållen till och med helt avstå från kopparkabeln.

Om inte abonnemangsavgifterna höjs tror Affärsvärlden att Networks kommer att växa med högst någon procent i år och med en sämre lönsamhet än förra året. Den förvalsreform som trädde i kraft den första februari, och som gör att kunderna kan ringa lokalt med konkurrerande operatörer utan att behöva slå riktnummer, gör att Telias tappar ännu fler slutkunder.

Nallen fortsätter växa

Näst störst inom Telia är mobiltelefonin med verksamhet i de nordiska länderna, Baltikum och Ryssland. Telia har en uttalad nordisk ambition och licenser för den tredje generationens mobilnät i alla de nordiska länderna utom Sverige. Efter att ha missat tilldelningen av 3G-licenser förra året har Telia valt att i stället samarbeta med Tele 2.

Mobiltelefonin i Sverige och Norge går bra och kommer att på medellång sikt fortsätta att växa med god lönsamhet. Men priserna sjunker och därmed intäkterna per kund. Viss lindring får man av att kunderna använder telefonen flitigare.

En viktig del av intäkterna är samtrafikavgifterna mellan operatörerna. Post- och telestyrelsen vill nu att Telia ska sänka sina avgifter från 1,18 kronor till 92 öre per minut. Det skulle drabba lönsamheten. Samtidigt kan konkurrenterna Tele 2 och Vodafone (Europolitan) också komma åläggas att sänka sina samtrafikavgifter vilket skulle drabba dem, men Telia skulle tjäna på det genom lägre samtrafikkostnader för egen del.

Hot och möjlighet i 3G

De nya mobilnäten, 3G med hög kapacitet för både rösttrafik och datatrafik, innebär både hot och möjligheter för Telias mobilrörelse.

Mobil datatrafik är lönsammare än rösttrafik, och skulle efterfrågan ta fart innebär det ett lyft för både omsättning och lönsamhet. Men än så länge finns få tecken på något snabbt genomslag för mobila datatjänster. En liten tröst är att Telias riskexponering i sammanhanget är relativt låg i och med att man delar utbyggnaden av infrastruktur med Tele 2. De två konkurrenterna kan också använda sina befintliga master vilket minimerar investeringen.

För Telias del borde den hamna på några miljarder för 2002.

Men med de nya mobilnäten blir konkurrensen ännu tuffare. Två helt nya spelare, den internationella mobiljätten Orange och helt nya HI3G, tillkommer förutom de existerande tre, Comvik, Europolitan/ Vodafone och Telia. Alltså ska minst fem aktörer slåss om kunderna. Att intäkterna från datatrafiken skulle räcka till fem operatörer är det knappt någon som tror längre. Alltså blir rösttrafiken en nyckel till både intäkter och kundbasen.

Nästan oavsett vilket strategi eller affärsmodell de nya mobiloperatörerna väljer är det svårt att se att priserna på mobil rösttrafik ska annat än sjunka. Nu går bara 15 procent av rösttrafiken via de mobila näten och de allra flesta kunder har både fasta och mobila abonnemang.

Men rösttrafiken är på väg över till de mobila näten. Allt fler, både företag och hushåll, har i dag bara mobilabonnemang. En kraftig nedgång i mobiltaxorna kan alltså kompenseras av en ännu kraftigare uppgång i trafiken. Men med dagens GSM-nät går inte detta på grund av kapacitetsbrist. Fullt utbyggda 3G-nät kommer däremot att ha mycket gott om kapacitet.

Nästan oavsett hur ekvationen till slut löses så tappar Telia. Lägre mobiltaxor slår mot lönsamheten och med fem nätägande operatörer lär Telias marknadsandel krympa.

Om rösttrafiken flyttar över till de mobila näten förlorar Networks pengar på utebliven trafik och abonnemangsavgifter eftersom många då inte behöver koppartråden längre.

En utveckling som skulle bromsa överflyttningen av rösttrafik till mobilnäten är IP-telefonin som blir “gratis” via internet. Det kan också drabba Telia.

Telia har också nordiska ambitioner för åtminstone sin mobilverksamhet. I Norge är Telia näst störst efter köpet av Netcom förra året. Ännu täcker inte Netcom riktigt räntekostnader och avskrivningar för köpet men det är på god väg.

Fria till Elisa

I Finland och Danmark håller Telia på att bygga upp egna mobiltelefoniverksamheter som båda dras med stora förluster. Även om Telia envist hävdar att de egna rörelserna är huvudspåret i jakten på den nordiska marknaden så säger man också att man gärna deltar i en konsolidering av nordiska teleoperatörer.

Det innebär att Telia kan köpa upp eller gå samman med bolag i Finland och möjligen Danmark. I Finland är både marknadsettan Sonera och tvåan Elisa med mobildotterbolaget Radiolinja kandidater. Med lägre pris, fokusering på Finland och mobiltelefoni och en spridd ägarbild är Elisa ett bättre val, menar Affärsvärlden.

Med sina 52 miljarder i börsvärde är Sonera rätt stort för Telia medan Elisa på knappt 14 miljarder är mycket mera behändigt. Sonera ägs dessutom fortfarande till 53 procent av finska staten som dock lovat att minska ägandet om rätt köpare dyker upp. Telia, som ägs till 70 procent av svenska staten, kan därför vara svårt att acceptera som köpare.

Elisas dotterbolag Radiolinja har runt 1,5 miljoner mobilkunder, och tillsammans med Telias 240 000 kunder i Finland borde en sammanslagning kunna gå hem också hos konkurrensmyndigheterna. Att ett köp av Elisa verkligen har diskuterats finns goda indikationer på från olika håll och det hela handlar egentligen bara om värderingen av Elisas aktie. Telia har heller inte börjat utbyggnaden av något 3G-nät i Finland.

I Danmark är situationen mer komplicerad. Visserligen finns tre mobiloperatörer i Danmark men att Orange Danmark eller Sonofon skulle vara till salu är kanske mindre troligt. Orange Danmark kontrolleras av Orange medan Sonofon ägs till mer än hälften av Telenor som likt Telia har nordiska ambitioner.

Dyrt och stort TDC

Återstår gör marknadsledaren och före detta monopolisten Tele Danmark, eller TDC, med ett börsvärde på uppåt 70 miljarder kronor. Det skulle då handla om en sammanslagning snarare än ett köp från Telias sida. Huvudägare i TDC är amerikanska SBC Communications och deras aktier är säkert till salu till rätt pris och helst mot kontantbetalning.

Frågan är om Telia egentligen är intresserat at gå samman med en så stor spelare som TDC som har så mycket mer än bara mobiltelefonin i Danmark. Förutom fast telefoni har TDC också betydande intressen utanför norra Europa.

Något som talar emot att Telia skulle ge sig på ett danskt köp är också att man redan betalat över en miljard kronor för en licens att få bygga ett 3G-nät. Dessutom håller Telia på med en utbyggnad av ett eget GSM-nät i Danmark som håller på att tas i drift. Det kommer att förbättra Telias resultat i Danmark väsentligt.

Dessutom har Telia köpt nätföretaget Powercom i Danmark och njutit framgångar på bredbandsmarknaden där man nu är tvåa efter TDC. Sammantaget gör det att ett köp i Danmark ter sig mindre troligt nu ät förra året men ändå inte omöjligt.

Kvar är Telias två stora förlustkällor. Internet Services och International Carrier. För Internet services borde det bara vara en tidsfråga innan man når ett positivt rörelseresultat och det kan ske under 2003 om nuvarande tillväxttakt fortsätter och vissa prishöjningar genomförs.

Tillväxten i omsättningen går nu inte lika snabbt som antalet bredbandskunder växer eftersom varje bredbandskund ofta betyder en kund mindre som använder uppringt internet. Dessutom brukar det vara de flitigaste modemkunderna som är mest benägna att gå över till en fast uppkoppling via bredband.

Utsikterna för International Carrier är däremot skakigare och dystrare. Telia har pumpat in nästan tolv miljarder i sitt internationella kommunikationsnät men efter nedskrivningen på över tre miljarder under kvartal fyra så är det bara bokfört till en bit över åtta miljarder.

Överkapacitet

Telias största problem är den massiva överkapacitet som finns i de internationella fiberförbindelserna. Inte ens de mest optimistiska prognoserna för ökad efterfrågan på bandbredd kommer att kunna fylla näten under lång tid framöver.

Dessutom är prispressen stor och förvärras av att konkursade nätbolag kan rensas på skulder, åter sättas på marknaden och dumpa priser för att skapa kassaflöde åt kreditorerna. Även om turbulensen på grossistmarknaden också ger Telia möjlighet att köpa andra nätbolag till vrakpriser så måste ändå ett stort frågetecken sättas framför International Carriers lönsamhet. Om det blir någon alls så blir den i alla fall inte särskilt stor.