Här har du ditt liv

I entrén till Custos nya, trånga lokaler i centrala Stockholm manas besökare av en skylt att “av bekvämlighetsskäl” vänta i den minimala receptionen på rätt kontaktperson. De modesta kontorsytorna är ingen tillfällighet. Custos fick i höstas en ny vd, Mikael Nachemson, vars huvuduppgift i praktiken är att lägga ner företaget.

Redan inledningsvis i ett samtal med Affärsvärlden slår han fast att “det aktiva ägandet är på väg ner snarare än upp”. Han svävar heller inte på målet när det gäller uppdraget.

– Jag är ju inte född på månen utan jag vet varför jag blev tillsatt och vad ägarna förväntar sig av mig.

Nachemson är sannolikt Custos siste vd. Han tillsattes i höstas sedan Christer Gardell överraskande lämnat sin befattning. Sedan dess har organisationen krympts. Förutom att Custos har flyttat till mindre lokaler har det sex personer starka förvaltarteamet dragits ned med hälften.

Ett återtåg sker alltså, om än under kontrollerade former. Därmed närmar sig slutet för ett företag som spelat en viktig roll för det svenska näringslivets utveckling under 1900-talet. Det kan därför vara läge att rekapitulera historien.

Rester av Kreugerimperiet

Custos grundades 1937 av Skandinaviska Banken, den institution som var Ivar Kreugers huvudfinansiär under tändsticksimperiets slutfas. Efter kraschen hamnade största delen av tillgångarna hos Custos.

Custos banade också väg för en ny typ av investerare i den meningen att bolaget inte i första hand, som Wallenbergs redan under första världskriget grundade Investor och Providentia, hade maktutövning som syfte.

Det nya företaget kom att förvalta betydande värden. Någon särskilt aktiv förvaltning var det emellertid inte fråga om.

I början av 1943 konstaterade Affärsvärlden att Custos substansvärde föregående år varit exakt detsamma vid årets början som vid dess slut.

Stiltjen – som inte var något unikt för Custos utan gällde börsen i stort – kom att vara ända till slutet av 1970-talet. 1975 gjorde Custos en kanonaffär när SCA köpte Mölnlycke, som var ett av Custos större innehav. Affären är det enda förvärv som SCA gjort med egna aktier, varför investmentbolaget i början av 1980-talet kom att äga 14 procent av rösterna och 7 procent av kapitalet i skogskoncernen, ett innehav som såldes ut först för något år sedan.

1980-talet blev det första riktiga börsdecenniet sedan 1910-talet och Custos utvecklades till en populär aktie. Vid denna tid var investmentbolagen de enda alternativen för placerare som ville köpa riskspridning utan att ha en egen portfölj med enskilda papper. Fondsparandet blev ju inte en bred företeelse förrän i början av 1990-talet.

Denna Custos andra fas kännetecknades emellertid framför allt av dess roll som maktbolag. Custos kom att knytas nära Volvo-Skanska-grupperingen, som var Stockholmsbörsens ointagliga industrisfär vid denna tid. Custos kontrollerades 1987 av sfären men utövade också ett väsentligt ägande i Volvo (6 procent), Hufvudstaden (88 procent), Nordbanken (14 procent) och SKF (4 procent).

För 2000-talets aktieplacerare framstår Volvo-Skanska-sfärens maktställning vid mitten av 1980-talet som minst sagt svårbegriplig. Konstellationen hade – till skillnad från Investor, Industrivärden och Ratos – inga starka ägare utan dominerades av tjänstemän. Självmedvetna bil- och byggdirektörer, med Volvos Pehr G Gyllenhammar och Skanskas Bengt Haak i spetsen, konstruerade ett korsägande som effektivt stängde ute alla potentiella angripare. Detta förklarade varför Gyllenhammar kunde styra Sveriges vid denna tid klart mäktigaste företag i stort sett helt efter eget huvud. Arrangemanget, som gick under benämningen “hajburen”, hade Custos som en central beståndsdel. Företaget bar under denna tid drag av brevlådeföretag med endast tre anställda förutom vd Lars Öberg.

Exit Gyllenhammar

Det krävdes ett uppror bland Volvos normalt så kuschade institutionella ägare för att 1993 blåsa av den feltänkta Renaultaffären. Gyllenhammar lämnade koncernen och den nya styrelsen beslöt att Volvo skulle koncentrera sig på fordonsrörelsen. Därmed blev kopplingen till Custos inte längre strategisk. Även Skanska klev något år senare av Custos och investmentbolaget gick in i sin tredje fas.

Den signerades av huvudägaren Öresund, med finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg som dominerande krafter. Dessa herrar såg Custos som ett användbart verktyg för att komma åt undervärderade bolag snabbare än till exempel riskkapitalföretagen EQT och Industri Kapital.

Upprensning i rabatten

Hagströmer och Qviberg anställde i början av 1996 den utåt okände McKinseykonsulten Christer Gardell som ny vd. Gardell rekryterade snabbt ett halvdussin man starkt investerarteam och formulerade en strategi med målet att bli av med rabatten, investmentbolagens ständiga förbannelse. Alla investmentbolag värderas lägre än summan av deras tillgångar minus skulder och för Custos var vid denna tid rabatten kring 25 procent.

Strategin hade tre beståndsdelar. För det första inlösen- och återköpsprogram för att göra kapitalstrukturen i själva Custos så effektiv som möjligt; för det andra en klausul i bolagsordningen om likvidation ifall stämman så skulle önska; för det tredje generösa incitament till ledningarna i portföljföretagen.

Trion Gardells, Hagströmers och Qvibergs aggressiva köp av aktieposter i diverse medelstora bolag genom åren följde samma mönster:

* En större aktiepost införskaffades i ett medelstort bolag med låg värdering. Företaget skulle helst vara verksamt i en mogen bransch utan stora tillväxtmöjligheter.

* Custos tog plats i styrelsen och gav genast kraftiga incitament, i form av exempelvis optioner, till ledningen.

* Det ledde i sin tur i regel till att resultatet förbättrades kraftigt.

När vinsten lyfte hade även aktiekursen stigit och i det läget var Custos redo att sälja sina aktier. Så försvann exempelvis ASG, Perstorp och Svedala ur bolagets böcker.

På så vis kom Custos att bli en pionjär vad gäller aktieägarvärde. Rabatten föll successivt till kring 20 procent och nådde 1999 till 2000 10-procentsnivån där den också ligger i dag. I årsredovisningen hyllade ordföranden Sven Hagströmer bolagets strategi genom att citera filosofen Joseph Schumpeter och dennes tes om kreativ förstörelse som ett välståndsgenererande instrument.

Starkare motståndare

Men Custos fick inte jämt sin vilja fram. Exempelvis förlorade det en maktkamp med Industrivärden om SCA, där de båda investmentbolagen var huvudägare. Industrivärden motsatte sig Custos planer på att stycka bolaget och gick segrande ur striden. SCA-aktien kom, trots nederlaget, ändå att bli en bra placering för Custos.

Samma problem återkom i fallet Bilia. Volvoåterförsäljaren verkade vara ett perfekt kap för Custos. En bortglömd aktie med en huvudägare – Volvo – som inte brydde sig särskilt mycket om företaget. Bilias urusla lönsamhet skulle förbättras och det stora fastighetsbeståndet avvecklas. Därefter kunde någon köpa upp hela bolaget. Men Christer Gardell stötte genast på problem. Volvo var inte intresserat av en strukturaffär och lilla Custos hade uppenbarligen gett sig in i ytterligare en kamp det inte kunde vinna.

Bilia är därför ett av de relativt få innehav som alltjämt finns kvar i Custos portfölj. Investmentbolagets ägarengagemang har naturligtvis satt spår i styrelsen och det är inte svårt att gissa att det är Custos som drivit på återköpet av egna aktier i Bilia. Men någon köpare till Bilia har ännu inte anmält sig.

Gardell sveptes också med av IT-hysterin genom att vara en av grundarna till konsulten Acando, som i årsredovisningen för 2000 sades vara värt (“enligt interna värderingar och den europeiska riskkapitalfederationens principer”) en miljard kronor. I dag är innehavet knappast åtråvärt.

Dåliga odds för branschkolleger

Med börsraset 2000 bleknade glansen kring Custos. Möjligheterna till lönsamma avyttringar försvann. Rabatten hängde envist kvar och i oktober i fjol lämnade Gardell överraskande sin befattning. Kursen lades om mot avveckling. Beslutet gav anledning till långtgående slutsatser vad gäller investmentbolagens framtid. Om inte ens landets mest aktieägarvänliga och mest välskötta investmentbolag kunde utplåna rabatten, hur ska då någonsin Investor och Ratos lyckas med detta?

Under 1990-talets senare hälft på en ständigt stigande börs hade Custos de bästa tänkbara förutsättningar att bli kvitt plågoriset. Bolaget fyrade också av hela sin arsenal av aktieägarvänliga åtgärder: chefsincitament, återköp, inlösen, utdelningar, avknoppningar och likvidationsberedskap. Ändå fortsatte börsen att värdera bolaget under substans.

I 2000 års årsredovisning utropade sålunda ordföranden Hagströmer: “Custos är dött, leve Custos”. Samtidigt tillkännagavs, något halvhjärtat, en omläggning av strategin. Framöver skulle en större del av tillgångarna skiftas ut till aktieägarna – ett indirekt erkännande av att strategin inte fungerade. Dessutom skulle bolaget inte längre göra direkta investeringar, utan placeringarna skulle framöver göras tillsammans med partners som inte identifierades närmare.

“Ägarnas tålamod slut”

Något omedelbart avlivande av bolaget är dock inte på agendan. Tvärtom förvaltar Custos ett flertal större innehav.

Golvförsäljaren Pergo, som ursprungligen hörde ihop med kemiföretaget Perstorp, har blivit en rejäl black om foten för Custos, som äger 22 procent och är huvudägare. Pergos kassa är i princip tom och den höga omsättningen till trots – bolaget omsatte i fjol drygt fyra miljarder kronor – gör verksamheten en stor förlust. Även om Pergo historiskt har varit lönsamt kan det ta flera år att vända bolaget.

Enligt Mikael Nachemson är ägarnas tålamod slut.

– Det bara måste vända nu, det finns inga alternativ.

Bortsett från Pergo och Bilia, brittiska verkstadsbolaget Christian Salvesen,

norska kontorsvaruföretaget C. Tybring- Gjedde och diverse småposter i välskötta Perbio Science och SCA finns ingenting kvar av Custos stora börsinnehav. Däremot finns en kassa på 1,3 miljarder kronor. Kassan kommer att användas till inlösen av Custosaktier. Processen att avveckla Custos kan ta ett par år.

Branschen sjunger på sista versen

Men klart är att bolagets återtåg från kapitalmarknaden är ett förebud om vad som kommer att hända de övriga svenska investmentbolagen. Om man bortser från maktutövningen finns inget motiv för att driva organisationer liknande dessa. Custos ägare har varit kloka nog att inse detta på ett relativt tidigt stadium.

I Industrivärden, Investor, Ratos med flera bolag kan prestige, traditioner och ledningens eventuella egenintresse göra att processen drar ut på tiden. Men om dess riktning och slutpunkt råder inget tvivel.