Guldjakten i Ukraina

Regnskurarna avlöste varandra efter nyår 2007 då Petter Sternby på investmentbanken Lehman Brothers satte sig vid förhandlingsbordet i London. Mittemot honom satt människor från konkurrenten HSBC.

I vanliga fall har Petter Sternby glimten i ögat och nära till skratt, men nu var han allvarlig. Svensken skulle försöka köpa ukrainska TAS-Kommerzbank så billigt som möjligt åt Swedbank. HSBC skulle försöka sälja banken så dyrt som möjligt åt ägaren Sergej Tigipko (uttalas Tihipko).

Att förhandlingarna startade i London berodde på att båda investmentbankerna fanns i metropolen.

Petter Sternby och HSBC-folket tjafsade om frågor, ställde krav, gick ut, smällde i dörrarna och kom tillbaka. Så småningom hade de enats om detaljerna men hade en lista med tre fyra frågor som de inte kunde komma överens om.

Då tog Swedbanks vd Jan Lidén och hans ledningsgrupp över förhandlingarna från svensk sida och Sergej Tigipkos folk från ukrainsk sida.

Under spelets gång hänvisade alla uppåt och hävdade att de måste kolla med sina överordnade. Den arbetande styrelseordföranden Carl Eric Stålberg visste att han, som hade den yttersta makten, inte skulle förhandla. Om den som har beslutanderätten får en avgörande fråga och säger nej är det bara att packa väskorna. Men till sist förhandlade Sergej Tigipko själv med Jan Lidén.

För den expansive Jan Lidén var det bra att ha den skicklige maktspelaren Carl Eric Stålberg i ryggen. Stålberg sägs hålla huvudet kallt och inte dras med i “deal creep” – att man i slutet av en förhandling lägger till extra klausuler så att totalpriset blir högre än man tänkt sig.

Men den här gången hade Stålberg satt ett högt pristak. Jan Lidén och han hade nämligen redan tittat på banker i Ukraina i två år och varit inblandade i flera tilltänkta affärer – men backat ur.

De hade insett att de inte skulle komma billigt undan. Det var stor konkurrens om de ukrainska bankerna. Österrikiska, italienska, franska, grekiska, ryska, tyska, ungerska och svenska banker höll på att etablera sig. År 2009 skulle det finnas 17 utländska banker i Ukraina.

I de inledande förhandlingarna med TAS-Kommerzbank satte Stålberg och Lidén sitt hopp till Petter Sternby, som de hade stort förtroende för. Sternby hade tidigare jobbat på Morgan Stanley och då hjälpt Lidén och Stålberg att sälja danska FIH till isländska Kaupthing för 12 miljarder kronor, betydligt mer än de förväntade 10 miljarderna. Sedan hade Sternby hjälpt Swedbank att köpa ut resterande 40 procent i Baltikums största bank, Hansabank, våren 2005 för 16 miljarder kronor. När så Petter Sternby, som bor i London, bytte till Lehman Brothers sommaren 2006 tog han kunden Swedbank med sig.

Det var succén i Baltikum – Swedbanks och de andra bankernas utlåning ökade lavinartat, levnadsstandarden och euforin likaså – som sporrade Jan Lidén och Carl Eric Stålberg vidare österut.

Tanken var att ta hjälp av de baltiska cheferna som kunde ryska, ett språk som talas i hela det forna Sovjetunionen, samt var förtrogna med det ryska sättet att göra affärer.

Swedbank var Sveriges lönsammaste bank och expansion var honnörsordet. Vad kunde i det läget vara bättre än att köpa in sig på unga lovande marknader?

Dels var det Ryssland som gällde. I en intervju i Dagens Industri i januari 2007 sade Jan Lidén att banken skulle utöka sitt kontorsnät kraftigt i Ryssland. Han hoppades på 1 miljon ryska privatkunder. Utspelet var inte förankrat och förvånade många inom banken.

Dels var det Ukraina. Landet är Östeuropas näst största, till ytan en fjärdedel större än Sverige, med 47 miljoner invånare. Visionen var att skapa en svensk-baltisk-rysk-ukrainsk bank.

I Ukraina sökte Lidén och Stålberg en bank som hade många kontor och en liten balansräkning, för att slippa ta över vidlyftiga lån. Alltså en bra bas att bygga vidare på. Att starta en helt ny bank skulle vara svårt och tidsödande.

När HSBC skickade ut förfrågningar till ett 20-tal banker om ifall de var intresserade av att köpa TAS-Kommerzbank var Swedbank en av mottagarna. Anders Ek, Swedbanks chef för strategisk och internationell bankrörelse, bedömde erbjudandet som intressant. Och Stålberg och Lidén beslutade att gå vidare.

De satte i gång en mängd olika projekt för att se om det kunde bli en affär.

Swedbanks riskenhet, ledd av Anders Karlsson, blev ombedd att ta fram en riskrapport. De lyfte fram det politiska käbblet, president Viktor Jusjtjenko och premiärminister Julia Timosjenko motarbetade varandra i allt, och även att Ukraina var beroende av export av råvaror långt ner i förädlingskedjan. Därtill pekade de på Rysslands inblandning i Ukrainas inre angelägenheter, det underutvecklade rättsväsendet, den fasta valutakursen med risk för devalvering och, förstås, korruptionen. På anti-korruptionsorganisationen Transparency Internationals lista över 180 länder ligger Ukraina på en delad 134:e plats, tillsammans med Nicaragua, Pakistan och Komorerna.

Det fanns flera kritiska röster inom Swedbank, främst på kreditsidan. Där påpekade vissa att banken inte hade full kontroll över den baltiska kreditpolicyn, bland annat räknades även svarta löner in i kundernas låneansökan och personalen fick bonus efter hur mycket de lånade ut. Swedbanks officiella ståndpunkt var dock att banken hade järnkoll. Kritikerna ville att banken skulle vänta med att ta på sig ytterligare åtaganden.

Andra var ännu mer negativa. De ansåg att Swedbank skulle bli vid sin läst och vara en trygg svensk sparbank, inte en riskfylld affärsbank på otrygga marknader i öst.

Men Jan Lidén och Carl Eric Stålberg stämplade gärna de riskaverta som tråkiga bakåtsträvande kamrerstyper. De få som protesterade mot den snabba expansionen kunde inte hejda den. De hade dessutom svårt att argumentera mot de fantastiska vinsterna. År 2006 gjorde Swedbank en vinst på nästan 11 miljarder kronor – mycket tack vare Baltikum.

Strax före jul 2006 tyckte Lidén och Stålberg att de hade hittat den perfekta ukrainska banken.

Den 7 februari 2007 köpte de TAS-Kommerzbank – Ukrainas 13:e största bank sett till utlåningen – för drygt 5 miljarder kronor, med en möjlig tilläggsköpeskilling på maximalt 1,7 miljarder efter tre år. Priset fick många att höja på ögonbrynen. Goodwill, skillnaden mellan TAS-Kommerzbanks nettotillgångar och köpeskillingen, blev nästan 4,5 miljarder kronor.

***

Den åtråvärda

Sergej Tigipko och hans män kom åkande i lyxiga Mercedesbilar när Swedbankfolket mötte dem i Kiev. Bilarna bevakades hårt och låstes in i säkerhetsburar när männen klev ur.

Den då snart 47-årige Tigipko hade tolk med sig. Han talade ukrainska, ryska och franska, men ingen engelska. Han visade sig också vara en man som stod för vad han sagt.

Sergej Tigipko hade bra renommé och ansågs inte korrumperad. Till skillnad från många andra bankägare i Ukraina omgav han sig inte med metalldetektorer och gorillor i skinnjackor.

Den mörkhårige Tigipko, med vikande hårfäste, hade som ung gjort karriär inom den sovjetiska ungdomsorganisationen Komsomol och knutit värdefulla politiska kontakter, bland annat träffade han Leonid Kutjma som senare blev Ukrainas president.

Som så många andra i Ukraina blandade han näringsliv, politik och studier. Han blev chef för Privatbank och byggde upp den till en av de ledande bankerna i landet.

Politiken klev han in i 1994, som Kutjmas finanspolitiska konsult. Tigipko hann också med att vara centralbankschef, partiledare och vice premiärminister. I oktober 2003 aviserade han att han tänkte ställa upp i presidentvalet, men stödde sedan den ryssvänlige Viktor Janukovitj. Allt om Tigipkos bakgrund enligt den ryska tidningen Kommersant.

När Sergej Tigipko slutade i Privatsfären år 2001 fick han några bankkontor med sig, enligt en av Affärsvärldens källor. Han startade sin egen bolagssfär FPG TAS efter initialerna i dotterns namn, Tigipko Anna Sergejevna, och byggde upp den med lån från TAS-Kommerzbank.

År 2006 noterade Sergej Tigipko hur utländska banker köpte upp ukrainska banker till höga priser. Han såg sin chans och anlitade HSBC för att skicka ut förfrågningar till möjliga intressenter. Flera nappade och förhandlingarna om försäljningen av TAS-Kommerzbank fördes parallellt med några olika, tänkbara köpare.

När Swedbank skulle gå igenom banken före köpet, en så kallad due diligence, anlitade banken bland annat revisionsfirman Ernst & Young. Och Ernst & Young lyckades, trots banksekretessen, uppdaga att Tigipkos företag hade en stor del av TAS-Kommerzbanks lån.

I slutet av 2007 uppgick Tigipkos lån i banken till 1,2 miljarder kronor. Om lånen var lika stora i februari skulle de ha utgjort hela 20 procent av TAS-Kommerzbanks dåvarande lånestock. I köpets slutdokument fanns uppgiften om Tigipkos lån med i en not, enligt en av Affärsvärldens källor, men Swedbank har inte lämnat ut siffran till Affärsvärlden.

I vanliga fall skulle en svensk bank kanske inte köpa en bank med så stor andel lån till sin egen ägare. Men Stålberg och Lidén fick veta att det var så det såg ut i Ukraina. Det var bara att acceptera eller dra sig ur.

Trots att exponeringen mot huvudägarens företag var häpnadsväckande stor skrev Swedbank inget om det i sin årsredovisning för 2007. Inte förrän våren 2009 skulle uppgiften dyka upp i årsredovisningen för 2008. Då hade Tigipkos lån ökat något, men andelen av den totala ukrainska lånestocken hade sjunkit till 6 procent.

– Jag kände inte till de uppgifterna 2007. Jag hade inte fått de uppgifterna förrän 2008, sade huvudrevisorn Jan Palmqvist från Deloitte på Swedbanks bolagsstämma i april 2009.

Ändå fanns alltså det hela skriftligt redan i början av år 2007.

Efter köpet fick Tigipko, som hade goda kontakter inom både politik och näringsliv, vara kvar som chef för banken. Som belöning skulle han få tilläggsköpeskillingen – om allt gick väl. Och ledningen skulle få höga bonusar om de levererade resultat. För år 2008 skulle ledningen och styrelsen faktiskt få 35 miljoner kronor i bonus. Men väl skulle det inte gå.

***

Erövrarna

För Peter Elam Håkansson, en av kapitalförvaltaren East Capitals grundare, började det hela den 28 oktober 1981 då den sovjetiska ubåten U137 upptäcktes på ett grund i Gåsefjärden. Svensk militär fick vakta båten och en av 18-åringarna var Håkansson, enligt Dagens Industri.

När Berlinmuren föll 1989 började den historieintresserade Håkansson resa runt i Östeuropa. Hösten 1997 startade han East Capital tillsammans med litauern Kestutis Sasnauskas och fransyskan Karine Hirn. Affärsidén var kapitalförvaltning i Östeuropa.

Tajmingen var dock usel, bolaget hamnade rakt i den ryska krisen 1998. East Capital gjorde enorma förluster, grundarna kunde inte ta ut lön och familjen Håkansson fick låna på huset och av föräldrar för att klara sig. Allt enligt en intervju i DI.

Våren 2007 skulle dock East Capital ha 40 miljarder kronor och vara näst största förvaltare i Östeuropa efter Merrill Lynch.

I Ukraina började East Capital investera 2002, bland annat i elbolag och bryggerier.

Bland de första svenskarna ut var annars Tetrapak som startade försäljning i Ukraina 1987 och byggde sin första fabrik där 1989. Mer eller mindre raskt följde andra svenska företag, som Ericsson, Alfa Laval Agri och Volvo Lastvagnar. Hösten 2004 var 125 svenska företag aktiva i landet, enligt Svenska Dagbladet.

De svenska bankerna höll sig dock borta från Ukraina, som var ett sömnigt, underutvecklat land under hela 1990-talet. Inte blev det mer intressant under den ryska krisen 1998. Men det hela tog sig på 2000-talet.

Landets BNP växte med i genomsnitt mer än 7 procent per år från år 2000. Från början berodde det på att ukrainarna använde överskottskapacitet och höjde produktiviteten efter ett antal strukturella reformer. Från och med 2005 var den genomsnittliga efterfrågetillväxten 15 procent, driven av en kreditboom och en omfördelning av stora bytesbalansöverskott, exporten översteg importen, till folket genom skattepolitik.

I Ukraina var euforin enorm. Runt 40 procent av exporten, och 15 procent av BNP, utgjordes av råvaran stål. Och stålpriserna hade stigit oerhört snabbt, bland annat för att jätten Kina behövde stål för sin snabba tillväxt.

Samtidigt gav Ryssland fortfarande Ukraina stora rabatter på den ryska naturgas landets invånare och industri var beroende av. Subventionerna var mycket viktiga eftersom naturgasimporten stod för 6 procent av BNP.

Ukrainas regering subventionerade också gaspriset till befolkningen. Konsumenterna betalade endast 10-40 procent av det internationella marknadspriset. På grund av det låga priset slösade ukrainarna så mycket med gasen att landet var en av världens minst effektiva energianvändare.

Väst pumpade in pengar och nu skulle landet byggas – med lån. Valutan, hryvnia, var kopplad till den amerikanska dollarn och det var lägre ränta på dollarlånen, så ukrainarna lånade gärna i dollar, liksom balterna lånade i den valuta de var kopplade till, euron. De stora kapitalinflödena gjorde banker och företag beroende av kortfristig finansiering.

Det gick så lysande för Ukraina att det talades om ett behov av att revalvera hryvnian. Den var värd mer än övre delen av det band den bundits mot dollarn med.

Plötsligt upplevde banksektorn en boom. Utländska banker slogs om att köpa några av de runt 180 ukrainska bankerna. Många av bankerna i Ukraina var små och det var uppenbart att en konsolidering stod för dörren. De utländska bankerna hade högre rating och kunde därför finansiera sig billigare än de inhemska. Hög rating implicerar mindre risk och därigenom lägre låneräntor.

Hösten 2004 kom så det första svenska bankköpet. SEB köpte lilla Agio bank med tolv kontor för 200 miljoner kronor.

Även East Capital drogs till banksektorn. Sommaren 2006 köpte bolagets bankfond nästan 7 procent av Ukrainas nionde största bank (sett till tillgångar), Nadra Bank. Totalt skulle East Capital investera runt 550 miljoner kronor i Nadra.

Därefter gjorde Swedbank den stora affären med TAS-Kommerzbank i februari 2007. Tätt följd av East Capital som köpte knappt 15 procent i det Cypernregistrerade IMB Group, som helägde två ukrainska banker, för nästan 200 miljoner kronor. Många affärer i Ukraina görs av skatteskäl via Cypern.

Hösten 2007 klippte SEB till med ett köp av Factorial Bank för runt 760 miljoner kronor.

I januari 2008 köpte East Capital knappt 10 procent av Ukrainas 19:e största bank, Pivdennyi Bank, för en halv miljard kronor.

Totalt investerade East Capitals bankfond nästan 1,4 miljarder kronor i Ukraina medan SEB investerade knappt 1 miljard. Tillsammans uppgick de svenska köpen i ukrainska banker till mer än 7 miljarder kronor, exklusive den tilläggsköpeskilling som Swedbank lovat Sergej Tigipko.

Så småningom skulle de tio största ukrainska bankerna ha hälften av marknaden. Fem av dem var utlandsägda, fem inhemska.

Nordea och Handelsbanken höll sig dock utanför. Men även de var sugna.

Nordeas chef för Polen och Baltikum, Thomas Neckmar, sade i februari 2007 till nyhetsbyrån Direkt att “Ukraina skulle kunna vara intressant”. Men dåvarande vd Lars G Nordström dementerade snabbt, Ukraina låg “inte i topp på vår lista över var vi ska växa.” Nordea hade nog med att växa i Polen, Baltikum och Ryssland. Den nordiska storbanken hade köpt 75 procent av ryska Orgresbank hösten 2006 för 2,2 miljarder kronor.

Handelsbankens dåvarande ordförande Lars O Grönstedt var mycket intresserad av Ukraina, hans nya hustru kom därifrån. Dessutom satt han i investeringskommittén för East Capitals bankfond, som alltså köpte banker i bland annat Ukraina. Handelsbankens pensionskassa, där Grönstedt var ordförande, var bankfondens största investerare. Våren 2009 skulle pensionskassan fortfarande ligga kvar.

Grönstedt förespråkade även att Handelsbanken själv skulle gå in i Ukraina, enligt en av Affärsvärldens källor. Men vd Pär Boman var negativ. Han tyckte att det var för riskfyllt. Östmarknaderna var inget för trygga Handelsbanken, ansåg han. De båda stred i olika frågor i banken och den försiktige Pär Boman vann, något Affärsvärlden beskrev i nummer 19, 2008. Grönstedt lämnade banken våren 2008. Och Handelsbanken höll sig utanför Ukraina.

Men faktum är att Ukraina liknade ett Klondike. Kievbörsen steg med 135 procent år 2007.

***

Kraschen

I november 2008 kraschade en klarröd Porsche Carrera GT som skulle köra om en Subaru i Kiev. Händelsen gav eko bland sportbilsentusiaster världen över. Bilen var nämligen värd runt 4,5 miljoner kronor. Kanske var det den dyraste bilen på Kievs gator, men här fanns också gott om Mercedes, BMW och andra dyra bilar. Kreditboomen hade fått folk att låna till lyxleksaker på hjul.

Redan i mitten av 2008 var Ukrainas ekonomi överhettad. Utlåningen ökade med mer än 70 procent, gapet mellan bankernas inlåning och utlåning var 140 procent, inflationen var drygt 30 procent, lönerna ökade 30-40 procent, huspriserna var skyhöga i förhållande till lönerna, importen ökade 50-60 procent i årstakt. I september var den kortsiktiga lånetäckningen endast 75 procent.

De boomande stålpriserna höll dock det hela uppe, men från början av juli 2008 till slutet av oktober rasade de 65 procent till nivåer som påminde om tidigare lågkonjunkturer.

Samtidigt stängde de internationella kapitalmarknadsaktörerna dörren för Ukraina, även om de i de flesta fall rullade vidare befintliga kreditlinor. Femåriga kreditderivat, så kallade Credit Default Swaps, CDS, ökade spreaden mot statsobligationer från runt 500 räntepunkter, 5 procent, till nästan 3 000 räntepunkter, eller 30 procent. Vanligtvis ligger spreaden på några procent. Ökningen visade att investerarna såg stora risker i Ukraina.

Inte blev internationella institutioner lugnare av den politiska röran. President Viktor Justjenko och premiärminister Julia Timosjenko, som tillsammans lett den orangea revolutionen från november 2004 till januari 2005, hamnade några månader efter “revolutionen” i luven på varandra. Sedan dess har de varit som hund och katt.

– President Justjenko är utbränd och måste snarast beskrivas i medicinska termer. Vad än Julia Timosjenko gör, även när hon plockar upp förslag som han länge varit för, går han emot henne, säger svensken Anders Åslund, internationell expert som numera jobbar för Peterson Institute for International Economics i Washington. Tidigare har han varit rådgivare åt Ukraina och skrivit böcker om landet.

– Det pågår en öppen debatt i Ukraina. Utländska investerare tycker inte om det, utan de tycker om diktaturer. Ju friare debatten är, desto mindre gör landet, anser investerare. Därför undviker de Ukraina, säger Anders Åslund som anser att Julia Timosjenko är den som driver landet framåt.

I början oktober 2008 kom så droppen. Det började gå rykten på gatorna i Kiev om att det inte stod så väl till med Prominvest Bank, den sjätte största banken. I oktober gjorde spararna en “bank run” och tog ut pengar från sina konton. Det hela slutade med att regeringen var tvungen att ta hand om banken.

Oron spred sig och ukrainarna fortsatte att tömma sina bankkonton. På tre veckor i oktober försvann 4 procent, 21 miljarder kronor, av landets totala insättningar. Myndigheterna införde då en rad restriktioner, bland annat gränser för att ta ut pengar från bundna konton. Åtgärderna bromsade uttagen. Men snart skulle ytterligare sex banker hamna i statens knä. Vissa kommer troligen att förstatligas.

En av de olycksdrabbade bankerna skulle bli East Capitals Nadra, som skulle få likviditetsproblem och hamna under centralbanken, National Bank of Ukraine (NBU) – enligt planen i ett år framåt. East Capital skulle också tappa banken BTA i Kazakstan där regeringen fick ta över.

Under hösten 2008 hamnade hryvnian under press. I oktober spenderade centralbankschefen Volodymyr Stelmakh 28 miljarder kronor, drygt 10 procent av bankens totala tillgångar, för att försvara valutan. Men till slut gick det inte längre. Stelmakh var tvungen att låta valutan falla under bandet som den var bunden till dollarn med.

Situationen var Ukraina övermäktig. Runt den 10 oktober var den ukrainska regeringen tvungen att vända sig till Internationella valutafonden (IMF) och be om nödlån.

Swedbank körde dock på och bjöd, i oktober, på Sergej Tigipkos bank Biznes Standart med en prislapp på runt 370 miljoner kronor, enligt nyhetsbyrån Direkt som hänvisade till ukrainska affärstidningen Ekonomitjeskie Izvestia.

***

Ängeln

Den 16 oktober 2008 kom Ceyla Pazarbasiouglu och hennes IMF-team till förhandlingsbordet i Kiev. Turkiskan var proffs. Hon hade varit med och konstruerat varningsmodeller för bankkriser 1996 och även varit ABN Amros chefekonom för utvecklingsländer.

Nu jobbade hon på IMF:s huvudkontor i Washington, och när krisen i Ukraina bröt ut valde fonden henne till chefsförhandlare.

I sin rapport skrev teamet att BNP-raset, devalvering, höga räntor och prisfall väntades leda till en ökning av bankernas dåliga lån till 15 procent i slutet av 2009.

“Som ett resultat av detta skulle kapitalbufferterna hos de flesta banker bli utraderade”, spådde IMF.

Ceyla Pazarbasiouglu ville rekapitalisera levnadsdugliga inhemska banker (övriga kunde förstatligas eller läggas ner), införa inflationsmål för centralbanken, sänka löner, få ordning på statsbudgeten och få energipriserna mer i linje med kostnaderna.

När det gällde valutan förespråkade hon en flytande valuta, andra vägar var “riskfyllda”. Detsamma ansåg IMF om Lettland som dock vägrade devalvera. Även den ukrainska centralbankschefen Volodymyr Stelmakh motsatte sig en devalvering, men fick ge med sig.

I mars 2009 skulle centralbanken ta de första stegen mot ett kontrollerat frisläppande. I april 2009 skulle hryvnian ha fallit runt 40 procent.

Ceyla Pazarbasiouglu ordnade ett hjälppaket på 125 miljarder kronor till Ukraina. Pengarna skulle betalas ut enligt ett i förväg uppgjort schema. Även Världsbanken, Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) och Europeiska investmentbanken (EIB) hjälpte Ukraina.

Men snart visade det sig att Ukraina inte klarade villkoren som följde med paketet. Dels kollapsade ekonomin mer än väntat. Dels förlamade det politiska käbblet landet. Känslan IMF fick var att en myndighet gjorde ett uttalande, medan en annan sade motsatsen. IMF tyckte inte att något hände. Myndigheterna var också duktiga på att spela ut de olika internationella organisationerna mot varandra.

Det hela slutade med att IMF höll inne med nästa planerade utbetalning.

Den 8 april i år fick Ceyla Pazarbasiouglu åter flyga till Kiev. Efter nio dagars förhandlingar enades IMF med Ukraina om vägen framåt och Ceyla Pazarbasiouglu gav klartecken till att släppa fram pengarna.

Men innan dess hade ukrainarna fått nog.

***

Fru Ruin

Fredagen den 3 april viftade ukrainarna med Janukovitj ljusblå flaggor i solen på Självständighetstorget. Upp emot 20 000 ukrainare skrek “ut med premiärministern” och “ut med den orangea koalitionen”, enligt BBC. Många ukrainare hade förlorat jobbet, eller helt enkelt inte fått sin lön.

Under den orangea revolutionen var torget fyllt av Timosjenkos och Jusjtjenkos orangea flaggor. Nu fanns bilder på Timosjenko med texten Fru Ruin, enligt TT.

Anders Åslund avfärdar dock demonstrationen.

– Det var en disciplinerad partidemonstration utan spontanitet, säger han och hävdar att tusentals demonstranter fick betalt för att medverka.

Veckan innan hade Janukovitj lyckats samla 5 000 demonstranter, enligt TT.

Demonstrationerna kan ses som ett inlägg i valdebatten. Presidentvalet har tidigarelagts till 25 oktober och både Timosjenko och Janukovitj väntas ställa upp.

Med det blonda håret uppsatt i de karakteristiska flätorna står den västvänliga ekonomie doktorn Julia Timosjenko kanske inför sin svåraste strid.

I oktober 2008 lyckades hon slå undan benen på oligarken Dmitrij Firtasj. Miljardären Firtasj är den ukrainska halvan av det ukrainsk-ryska bolaget RosUkrEnergo, som till hälften ägs av ryska Gazproms pensionsbolag Gazfond. Bolaget agerar mellanhand i gasaffärer mellan Ryssand och Ukraina.

Timosjenko hade länge försökt bli av med Firtasj, som finansierar presidentkansliet och Janukovitjs Regionparti. I gasbråket med Ryssland 2005-2006 hävdade hon att en mellanhand inte behövdes. Ryssland höll inte med och hon fick vika sig. Men hösten 2008 lyckades hon övertyga Putin.

En pikant detalj är att Julia Timosjenko kallas gasprinsessan eftersom hon på 1990-talet tjänade en förmögenhet på sitt företags monopol på import av gas från Ryssland. Även hon har omgetts av rykten om korruption och mutor. Hon hade bland annat samröre med landets dåvarande premiärminister Pavel Lazarenko, som senare fälldes i en domstol i Kalifornien för bland annat utpressning.

Hennes förhållande till Ryssland har tidvis också varit mycket ansträngt. I mitten av 1990-talet gjorde hon en barteraffär i naturgas, värd runt 2,3 miljarder kronor, med ryska försvarsdepartementet som ryssarna anklagade henne för att inte ha betalat. Ryssland utfärdade en internationell arresteringsorder på henne på grund av påstådda mutor till ryska tjänstemän. Åklagaren lade dock ned utredningen 2005.

– Hon har nyligen förhandlat fram ett gasavtal med Ryssland. Tidigare har hon haft meningsskiljaktigheter med ryssarna eftersom hon var en del av den orangea revolutionen som ville närma sig Nato och EU. Nu har hon insett att om hon kan krama ut något av ryssarna, både när det gäller gas och lån, är det i hennes intresse, säger Torbjörn Becker, vd för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Hennes forna kollega, numera bittra fiende, president Viktor Jusjtjenko är en ekonom som blev centralbankschef och var med och införde hryvnian.

Han kritiserade hårt den dåvarande regeringens ekonomiska politik och ville ha snabbare förändringar. Dåvarande presidenten Leonid Kutjma utsåg honom till premiärminister 1999 medan Timotjenko fick bli vice premiärminister.

Efter många turer är han nu president. Men han har tappat folkets stöd och väntas inte ha minsta chans i det kommande presidentvalet, som tidigarelagts till 25 oktober i år. Hans opinionssiffror ligger runt 3 procent.

Den som kan segla upp som favorit är de blå flaggornas man, oppositionsledaren Viktor Janukovitj.

Janukovitj är född i det östra rysktalande Ukraina, liksom Timosjenko. Janukovitj blev föräldralös i tonåren och dömdes senare till fängelse för rån och misshandel, enligt Dagens Nyheter. Han lärde sig ukrainska i vuxen ålder och behärskar inte språket fullt ut. Som president var han trogen Ryssland och Putin. Till skillnad från Timosjenko sägs han inte vilja liberalisera, utan snarare förstatliga. I valet verkar alltså väst komma att stå mot öst.

Men Anders Åslund tonar ner meningsskiljaktigheterna.

– Alla tre har ungefär samma program som Moderata samlingspartiet, en center-högerpolitik. Man diskuterar inte innehållet utan vem som ska utföra programmet. Därför är det vissa svårigheter att få det gjort, säger han.

***

Vargen

Medan vårsolen sken fredagen den 24 april bänkade sig 790 av folkbanken Swedbanks aktieägare på de vinröda stolarna på Kungliga Operan i Stockholm. Årsstämman gick av stapeln under vita änglar och bland mängder av guldornament.

Vissa aktieägare var upprörda. Framför allt vände de sig mot bankens arbetande ordförande Carl Eric Stålberg, som är ansvarig för strategin. De missnöjda försökte hindra honom från att få ansvarsfrihet och från att bli omvald. Det misslyckades naturligtvis. Stämmor är vanligtvis uppgjorda med storägarna på förhand.

Vad Carl Eric Stålberg tänkte där framme vid det vita podiet, för dagen iförd en orange slips som matchade Swedbanks logga, vet ingen. Men kvar satt han, trots kritikstormen.

På grund av bankens risktagande i öst tvingades Carl Eric Stålberg i höstas avisera en nyemission i vars efterspel större delen av Sparbanksstiftelsernas aktier togs över av Folksam tidigare i år. Banken fick därmed en ny huvudägare.

Jan Lidén var redan utbytt, på hans plats satt nye vd:n Michael Wolf, också han i orange slips.

– Om vi kan avstå från att jaga de sista flashiga tiondelarnas försäljning, kan vi stå desto stadigare när våra kunder verkligen behöver oss, sade han i sitt stämmotal.

Uttalandet kan ses som direkt kritik av säljaren Jan Lidéns sätt att driva banken.

Dagen innan hade Wolf, i sin första rapport, skrivit ner hela goodwillvärdet för köpet av TAS-Kommerzbank till 0 kronor.

– Vi måste sänka ambitionsnivåerna. I dag expanderar vi inte i Ryssland och Ukraina, säger han till Affärsvärlden.

Drömmen om en svensk-baltisk-rysk-urkainsk bank hade gått i kras.

Swedbank har nio kontor för privatkunder i Ryssland och kommer “förr eller senare” att öppna några fler. Men några planer på att förverkliga Jan Lidéns dröm om 1 miljon ryska privatkunder finns inte.

– Banksektorn, politiker och företag i hela världen hade en övertro på tillväxt och vi satte fel pris på risk. Vi ska tillbaka till att bli en traditionell bank, säger Michael Wolf till Affärsvärlden.

Swedbank har nu 17 miljarder kronor utlånade i Ukraina, medan inlåningen är knappt 5 miljarder, ett gap på drygt 70 procent.

– Många lokala banker kan komma att förstatligas. Nyttan för oss kan vara att vi är en internationell bank som kan trygga insättningarna hos oss, säger Michael Wolf till Affärsvärlden.

Swedbank och de andra bankerna riskerar stora kreditförluster i Ukraina. Mer än 63 procent av Ukrainas banklån är i utländsk valuta, medan ukrainarna har lön i den kraftigt försvagade hryvnian.

Visserligen skulle Swedbank klara att tappa hela utlåningen i Ukraina, men Swedbank väntas samtidigt få stora kreditförluster i Baltikum, där den lånat ut 211 miljarder kronor. Och om de svenska kreditförlusterna samtidigt skulle öka kraftigt kan det hela sluta med att staten får gå in som ägare.

Förra veckan meddelade Swedbank att Sergej Tigipko byts ut mot tysken Reiner Müller-Hanke. Sergej Tigipko har varit på väg att lämna banken ett tag eftersom han erbjudits att bli vice premiärminister. Det är dock oklart hur det blir med den posten. Klart är att det nyligen varit negativa skriverier i medierna om Tigipkos lån i TAS-Kommerzbank efter att Swedbank smugit in uppgiften i sin årsredovisning för 2008. Någon tilläggsköpeskilling lär han knappast få.

Anders Åslund tror dock att Swedbanks tidigare ledning gjorde rätt i Ukraina.

– Swedbanks medvetna strategi att expandera i regionen, har varit klok. Ukraina är en uppenbar kommande ekonomi, säger han.

Även om Anders Åslund tror benhårt på Ukrainas förmåga att resa sig ur krisen, målar även han upp en dyster bild av nuläget. Han påpekar att BNP i år väntas falla 45 procent i löpande dollartermer, 10 procent reellt.

– Ukraina är ett fattigt land som drabbats av en oerhörd extern chock, med både stålkris och finanskris. Men individuella europeiska länder lyfter inte ett finger. Lettland och Ungern hjälper de, men i Ukraina är det ingen som engagerar sig, säger Anders Åslund.

– Frågan är om Europa kan hantera Ukraina på ett vettigt sätt eller förfaller till ren lyteskomik om enskilda personer. Om Europa är förmöget att hantera en öppen demokrati eller om det kräver att en diktator hanterar det. Det är i stort sett det, det hela handlar om, säger han.

Frågan är också vilken betydelse Swedbank, East Capital och SEB tillmätte riskerna innan de gick in i Ukraina. Även Karl XII missbedömde riskerna när hans armé fick storstryk vid Poltava i Ukraina. “Att stå som svenskarna vid Poltava” har blivit ett talesätt i Ryssland för någon som är handfallen.