Guldgrävare på pengajakt

Okej, det där med gruvan i ingressen ovan är ett påhitt. Fast inte helt och hållet. När Affärsvärlden intervjuar Ulrika Hagdahl sker det i en avskalad kontorsmiljö nära Stureplan och hon är klädd som vilken kvinna i finansbranschen som helst. Beige kjol, svart kavaj, diskreta smycken i silver (!). Men redan några minuter in i intervjun reser hon sig för att peka på kartan på väggen vid sitt skrivbord och det är då hon, åtminstone mentalt, förflyttas till en helt annan plats.

– Här! säger hon och pekar med entusiasm på ett prick i Sibirien, 500 mil från Stureplan och 100 mil från närmaste stora stad, Irkutsk.

Pricken heter Bodaibo. Det är det som händer där, i guldfyndigheterna kring småstaden, som hon ägnar stora delar av sitt yrkesliv åt. Både pengar (hon äger 9,1 procent) och arbetstimmar plöjs ned i bolaget Kopylovskaye som har hela sin guldprospekteringsverksamhet där. Det händer inte ofta att hon reser dit, eftersom man “först reser från Stockholm till Moskva, sedan till Irkutsk och därifrån vidare till Bodaibo i en turbopropp som tar 20 passagerare”.

Så det säger sig självt att aktieägarna inte så ofta har vägarna förbi inre Sibirien. Men Ulrika Hagdahl, som fram till i somras var styrelseordförande och sedan dess är ledamot, delar gärna med sig av bolagets prognoser.

Men först en tillbakablick på hennes tidiga karriär. Ulrika Hagdahl är en av it-kändisarna från åren innan förra millennieskiftet. Inte något av de riktigt haussade namnen, och inte någon av internetvisionärerna. Mjukvaruföretaget Orc Software, som hon grundade vid 25 års ålder och där hon även utvecklade systemen för bland annat derivathandel, utgör ett av periodens mer långlivade och lyckade bolag. År 2001, 14 år efter starten, sålde hon sin andel i bolaget för 20 miljoner kronor. Efter ytterligare fem år lämnade hon Orc Softwares styrelse. I dag är hon en “mycket liten” aktieägare i bolaget.

– Jag stannade nästan 19 år på Orc. Jag är själv förvånad att det blev så länge.

– Sedan kring 2003, 2004 fick jag chansen att sitta med i lite olika bolag. Där hann jag lära känna människor från olika länder. Jag försöker ta den här chansen, att ta den här typen av jobb. Det blir luckor och dem ska man ta till vara. Jag vill lyfta mig från min vanliga plattform, det är viktigt för mig att lära nytt.

Om Ulrika Hagdahl tidigare gillade tryggheten i att vara länge på ett och samma bolag, i en bransch som hon dessutom hade spjutspetskompetens i, så verkar hon ha andra preferenser i dag. För hur väl hon än argumenterar för Kopylovskoyes framtid är det svårt att bortse från det uppenbara med ett bolag som ännu inte fått upp ett uns guld till försäljning och vars tillgångar utgörs av fem guldprospekterings- och produktionslicenser i ett land som knappast präglas av stabilitet. En riktigt hög risk.

Ulrika Hagdahl saknar själv erfarenhet från guldprospekteringsbranschen, i likhet med flera andra i styrelsen, som ordföranden Kjell Karlsson – som dock jobbat på Sandvik Surface Mining och med borrteknologi på Atlas Copco – och Björn Fernström, tidigare revisor på Ernst & Young. Däremot har styrelsekollegan Claes Levin, tidigare ordförande i Skattebetalarnas förening, varit med i branschen ett bra tag, inte minst i det skandalomsusade Wiking Minerals som fört en skakig tillvaro på börsen.

Bolagets vd är Michail Damrin, rysk medborgare med bakgrund på Central Asia Gold , som är Kopylovkoyes tidigare moderbolag, och West Siberian Resources.

Bland de största ägarna i Kopylovskoye märks (förutom Ulrika Hagdahl) Benchmark Oil & Gas, där Bernhard von der Osten-Sacken, nyligen dömd till ett års fängelse för grova skattebrott (domen ska överklagas), är tredje största ägare. Och den kontroversielle ryssen Michail Malyarenko, tidigare engagerad i Malka Oil (som nu heter Petrogrand).

Det är tydligt att Ulrika Hagdahl inte jublar över ägarbilden.

– Ja, det påverkar bolaget, Malyarenko har gjort sig ovän med ett antal personer i Stockholm och det har faktiskt fått konsekvenser för oss. Vi får ju frågor om han är involverad i bolaget och det är han ju inte. Han är aktieägare och det kan vi inte göra något åt. Han har deltagit i de emissioner som varit.

– Även om han inte är populär i Stockholm så hänger han med.

Däremot säger hon sig inte ha fått “lika mycket frågor” angående Bernhard von der Osten-Sackens indirekta ägande och eventuella inflytande.

Bland småägarna, runt 1 procent, finns Nordea Bank Norge, Creditbank Suisse och SEB Enskilda Securities. Och Torbjörn Ranta, som varit vd för Central Asia Gold. För två år sedan kallade han Kopylovskoyes potential “sagolik” och hans förväntningar var stora. “Min personliga uppfattning är att det är 50 procents sannolikhet för att Kopylovskoye kommer att kunna hitta 60 ton guldreserver inom två år”, sade han i december 2008 till nättidningen Realtid.

I bolagsbeskrivningen inför listningen på First North, från augusti i år, sägs inget om att dessa 60 ton guldreserver har hittats. Däremot uppges att bolaget innehar 273 000 troy ounce (ungefär 8,5 ton) i “mineraltillgångar och malmreserver”. I senaste årsredovisningen uppges att bolaget inom en femårsperiod ska “förbereda för att kunna producera drygt 6 ton guld per år”.

Affärsvärlden frågar Ulrika Hagdahl om det är ett problem att det finns ett glapp mellan bolagsrepresentanters offentligt uttalade uppfattningar och verkligt utfall.

– Jag kan inte svara för vad han har sagt, enskilda personers uppfattning kan jag inte säga så mycket om, konstaterar hon och tillägger att hon själv inte kommer ihåg att siffran, 60 ton guld, nämnts.

Men sådan information påverkar möjligen marknadens förtroende för bolag som ännu inte nått produktionsfas. Vad gör ni för att minska osäkerheten kring synen på bolaget?

– Vi hanterar osäkerheten genom att redovisa resultat. Vi har en uppfattning i bolaget om vad vi tror på och det är därför vi jobbar med det. Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi har för mål.

I bolagsbeskrivningen från augusti anges målen på lång sikt. Inom fem år avser Kopylovskye att “kontrollera mineraltillgångar på 5 miljoner oz och uppnå en produktionskapacitet på 200 000 oz per år”.

Det är ett högt satt mål för ett ungt och litet bolag. Så mycket guld produceras i dag bara av de absolut mest högpresterande bolagen på den europeiska marknaden.

Är produktionsmålet realistiskt?

– Ja, jag tror att det är möjligt. Eller, jag är övertygad om att det är möjligt. Ryssland har väldigt mycket mineraltillgångar, inte minst guld.

Samtidigt uttrycker hon en viss oro inför finansieringen.

– Det betyder inte att vi “vips” kommer dit vi siktar, utan vi måste jobba för det. Vi måste framför allt ha kapital och för att få det måste vi ha aktieägarna med oss.

Maskinerna som ska få upp guldet är stora som hela kvarter. Och inte billiga. Billiga var däremot, enligt Ulrika Hagdahl, de licenser som bolaget köpt i de två dalarna i närheten av staden Bodaibo.

– Nu har det varit lite kris, så vi har kunnat köpa licenser extremt billigt. Ryska staten ger ett pris efter vissa formler, sedan är det budgivning. Vi försöker köpa på oss så mycket som vi bara mäktar med. Så vi får en bra portfölj som vi kan ha glädje av i många år.

Den första riktigt stora glädjen väntas 2013. Då ska bolaget börja producera och sälja guldet som ligger och väntar på att utvinnas.

– Hur mycket som finns i vårt område är det ingen som vet. Det är riktigt spännande. Vi ska nu analysera var vi ska gräva någonstans.

I guldletarbranschen menar dock många att “billiga” licenser är mycket ovanliga, inte minst som de stora och välfinansierade prospekteringsbolagen ser till att köpa det de kan komma över. Snarare varierar priset med risken och svårigheterna med utvinningen.

För att finansiera licenser och verksamhet gjorde Kopylovskoye under första halvåret i år två nyemissioner till ett sammanlagt värde av nästan 50 miljoner kronor. Men redan behövs mer pengar.

– Ja, det måste bli fler nyemissioner. Ju bättre det går, ju mer guld vi hittar, desto mer pengar behöver vi för att kunna köpa fler licenser, säger Ulrika Hagdahl.

Det är dock ännu oklart hur mycket pengar som bolaget vill ta in i nästa emission.

– Det blir i storleksordningen 60 till 100 miljoner kronor. Vi har planerat att emissionen blir i fjärde kvartalet.

Hon jämför Kopylovskoye med sitt första bolag, med avseende på finansieringsfrågan.

– Det är helt annorlunda än Orc Software. Det här bolaget säljer ingenting, vi håller på med att bygga värde i bolaget. Därför är det så viktigt att kunna kommunicera hur det här värdet ser ut.

För Ulrika Hagdahl känns det som att “komma hem” när hon besöker Bodaibo, säger hon. Och då menar hon inte att staden har några större likheter med Lidingö där hon faktiskt bor. Utan att det är en alldeles speciell atmosfär. Staden har 16 000 invånare och det mesta kretsar kring guld. Inte som i guldgrävarruschensUSA – privatpersoner med hackor göre sig icke besvär – endast bolag som köpt licenser får borra, även om Ulrika Hagdahl misstänker att en och annan bärplockare olovandes tar upp små mängder.

– När man är i en trench, där man dikat, då ser man det synliga guldet. Man ser hur det glittrar.

– När jag var ute i terrängen där och gick vid ett tillfälle kom jag ifrån vår grupp. Då hittade jag en borrkärna som någon hade slängt och såg guld i den!

Även om hon inte är expert har hon lärt sig en hel del om hur man hittar guld.

– Det är lite som med kantareller, hittar man lite så brukar det finnas mer i närheten.

Bolaget redogör för risken med Ryssland på en halv sida i sin senaste årsredovisning. Där pekar man bland annat på att “olagliga eller statliga händelser kan skapa osäkerhet i den dagliga verksamheten”.

Men Ulrika Hagdahl vill tona ner svårigheterna. Något som kan förvåna med tanke på att hon nyligen gjort dyrköpta erfarenheter i landet. Fastighetsbolaget Ruric, som hon grundade tillsammans med bland andra Tom Dinkelspiel (vd på Öhmans), gick från 300 kronor aktien till ett par kronor i samband med ett sammanbrott för verksamheten i S:t Petersburg. Ulrika Hagdahl har fortfarande ägarintressen i Ruric, genom sitt bolag Cancale Förvaltning. I våras genomgick Ruric en rekonstruktion och har nu vänt till vinstresultat. Men Ulrika Hagdahl värjer sig mot beskrivningen att problemen berodde på att det var svårt att driva verksamhet i Ryssland.

– Rurics affärsidé var att exploatera fastigheter i Ryssland med kapital från väst. Men när finansieringen från väst ströps i och med finanskrisen så blev det problem.

Hon är glad över bemötandet Kopylovskoye fått i landet.

– Vi blev väldigt väl bemötta generellt, till exempel av leverantörerna. Det är viktigt att så fort man gör något så måste man rapportera till myndigheterna i Irkutsk, det är viktig att ha en dialog med dem.

Hon pekar på att det finns ett ömsesidigt beroende. Staden Bodaibo tjänar på att ha en god relation med de hundratals guldbolag som finns där.

– I den här staden är vi en arbetsgivare som fanns kvar även i krisen, det är viktigt för dem att vi finns där.

Ulrika Hagdahl säger “den här staden” som om vi verkligen befann oss i Bodaibo. Men nej, när intervjun är slut, är vi kvar vid Stureplan. Okej, det där med gruvan i ingressen ovan är ett påhitt. Fast inte helt och hållet. När Affärsvärlden intervjuar Ulrika Hagdahl sker det i en avskalad kontorsmiljö nära Stureplan och hon är klädd som vilken kvinna i finansbranschen som helst. Beige kjol, svart kavaj, diskreta smycken i silver (!). Men redan några minuter in i intervjun reser hon sig för att peka på kartan på väggen vid sitt skrivbord och det är då hon, åtminstone mentalt, förflyttas till en helt annan plats.

– Här! säger hon och pekar med entusiasm på ett prick i Sibirien, 500 mil från Stureplan och 100 mil från närmaste stora stad, Irkutsk.

Pricken heter Bodaibo. Det är det som händer där, i guldfyndigheterna kring småstaden, som hon ägnar stora delar av sitt yrkesliv åt. Både pengar (hon äger 9,1 procent) och arbetstimmar plöjs ned i bolaget Kopylovskaye som har hela sin guldprospekteringsverksamhet där. Det händer inte ofta att hon reser dit, eftersom man “först reser från Stockholm till Moskva, sedan till Irkutsk och därifrån vidare till Bodaibo i en turbopropp som tar 20 passagerare”.

Så det säger sig självt att aktieägarna inte så ofta har vägarna förbi inre Sibirien. Men Ulrika Hagdahl, som fram till i somras var styrelseordförande och sedan dess är ledamot, delar gärna med sig av bolagets prognoser.

Men först en tillbakablick på hennes tidiga karriär. Ulrika Hagdahl är en av it-kändisarna från åren innan förra millennieskiftet. Inte något av de riktigt haussade namnen, och inte någon av internetvisionärerna. Mjukvaruföretaget Orc Software, som hon grundade vid 25 års ålder och där hon även utvecklade systemen för bland annat derivathandel, utgör ett av periodens mer långlivade och lyckade bolag. År 2001, 14 år efter starten, sålde hon sin andel i bolaget för 20 miljoner kronor. Efter ytterligare fem år lämnade hon Orc Softwares styrelse. I dag är hon en “mycket liten” aktieägare i bolaget.

– Jag stannade nästan 19 år på Orc. Jag är själv förvånad att det blev så länge.

– Sedan kring 2003, 2004 fick jag chansen att sitta med i lite olika bolag. Där hann jag lära känna människor från olika länder. Jag försöker ta den här chansen, att ta den här typen av jobb. Det blir luckor och dem ska man ta till vara. Jag vill lyfta mig från min vanliga plattform, det är viktigt för mig att lära nytt.

Om Ulrika Hagdahl tidigare gillade tryggheten i att vara länge på ett och samma bolag, i en bransch som hon dessutom hade spjutspetskompetens i, så verkar hon ha andra preferenser i dag. För hur väl hon än argumenterar för Kopylovskoyes framtid är det svårt att bortse från det uppenbara med ett bolag som ännu inte fått upp ett uns guld till försäljning och vars tillgångar utgörs av fem guldprospekterings- och produktionslicenser i ett land som knappast präglas av stabilitet. En riktigt hög risk.

Ulrika Hagdahl saknar själv erfarenhet från guldprospekteringsbranschen, i likhet med flera andra i styrelsen, som ordföranden Kjell Karlsson – som dock jobbat på Sandvik Surface Mining och med borrteknologi på Atlas Copco – och Björn Fernström, tidigare revisor på Ernst & Young. Däremot har styrelsekollegan Claes Levin, tidigare ordförande i Skattebetalarnas förening, varit med i branschen ett bra tag, inte minst i det skandalomsusade Wiking Minerals som fört en skakig tillvaro på börsen.

Bolagets vd är Michail Damrin, rysk medborgare med bakgrund på Central Asia Gold , som är Kopylovkoyes tidigare moderbolag, och West Siberian Resources.

Bland de största ägarna i Kopylovskoye märks (förutom Ulrika Hagdahl) Benchmark Oil & Gas, där Bernhard von der Osten-Sacken, nyligen dömd till ett års fängelse för grova skattebrott (domen ska överklagas), är tredje största ägare. Och den kontroversielle ryssen Michail Malyarenko, tidigare engagerad i Malka Oil (som nu heter Petrogrand).

Det är tydligt att Ulrika Hagdahl inte jublar över ägarbilden.

– Ja, det påverkar bolaget, Malyarenko har gjort sig ovän med ett antal personer i Stockholm och det har faktiskt fått konsekvenser för oss. Vi får ju frågor om han är involverad i bolaget och det är han ju inte. Han är aktieägare och det kan vi inte göra något åt. Han har deltagit i de emissioner som varit.

– Även om han inte är populär i Stockholm så hänger han med.

Däremot säger hon sig inte ha fått “lika mycket frågor” angående Bernhard von der Osten-Sackens indirekta ägande och eventuella inflytande.

Bland småägarna, runt 1 procent, finns Nordea Bank Norge, Creditbank Suisse och SEB Enskilda Securities. Och Torbjörn Ranta, som varit vd för Central Asia Gold. För två år sedan kallade han Kopylovskoyes potential “sagolik” och hans förväntningar var stora. “Min personliga uppfattning är att det är 50 procents sannolikhet för att Kopylovskoye kommer att kunna hitta 60 ton guldreserver inom två år”, sade han i december 2008 till nättidningen Realtid.

I bolagsbeskrivningen inför listningen på First North, från augusti i år, sägs inget om att dessa 60 ton guldreserver har hittats. Däremot uppges att bolaget innehar 273 000 troy ounce (ungefär 8,5 ton) i “mineraltillgångar och malmreserver”. I senaste årsredovisningen uppges att bolaget inom en femårsperiod ska “förbereda för att kunna producera drygt 6 ton guld per år”.

Affärsvärlden frågar Ulrika Hagdahl om det är ett problem att det finns ett glapp mellan bolagsrepresentanters offentligt uttalade uppfattningar och verkligt utfall.

– Jag kan inte svara för vad han har sagt, enskilda personers uppfattning kan jag inte säga så mycket om, konstaterar hon och tillägger att hon själv inte kommer ihåg att siffran, 60 ton guld, nämnts.

Men sådan information påverkar möjligen marknadens förtroende för bolag som ännu inte nått produktionsfas. Vad gör ni för att minska osäkerheten kring synen på bolaget?

– Vi hanterar osäkerheten genom att redovisa resultat. Vi har en uppfattning i bolaget om vad vi tror på och det är därför vi jobbar med det. Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi har för mål.

I bolagsbeskrivningen från augusti anges målen på lång sikt. Inom fem år avser Kopylovskye att “kontrollera mineraltillgångar på 5 miljoner oz och uppnå en produktionskapacitet på 200 000 oz per år”.

Det är ett högt satt mål för ett ungt och litet bolag. Så mycket guld produceras i dag bara av de absolut mest högpresterande bolagen på den europeiska marknaden.

Är produktionsmålet realistiskt?

– Ja, jag tror att det är möjligt. Eller, jag är övertygad om att det är möjligt. Ryssland har väldigt mycket mineraltillgångar, inte minst guld.

Samtidigt uttrycker hon en viss oro inför finansieringen.

– Det betyder inte att vi “vips” kommer dit vi siktar, utan vi måste jobba för det. Vi måste framför allt ha kapital och för att få det måste vi ha aktieägarna med oss.

Maskinerna som ska få upp guldet är stora som hela kvarter. Och inte billiga. Billiga var däremot, enligt Ulrika Hagdahl, de licenser som bolaget köpt i de två dalarna i närheten av staden Bodaibo.

– Nu har det varit lite kris, så vi har kunnat köpa licenser extremt billigt. Ryska staten ger ett pris efter vissa formler, sedan är det budgivning. Vi försöker köpa på oss så mycket som vi bara mäktar med. Så vi får en bra portfölj som vi kan ha glädje av i många år.

Den första riktigt stora glädjen väntas 2013. Då ska bolaget börja producera och sälja guldet som ligger och väntar på att utvinnas.

– Hur mycket som finns i vårt område är det ingen som vet. Det är riktigt spännande. Vi ska nu analysera var vi ska gräva någonstans.

I guldletarbranschen menar dock många att “billiga” licenser är mycket ovanliga, inte minst som de stora och välfinansierade prospekteringsbolagen ser till att köpa det de kan komma över. Snarare varierar priset med risken och svårigheterna med utvinningen.

För att finansiera licenser och verksamhet gjorde Kopylovskoye under första halvåret i år två nyemissioner till ett sammanlagt värde av nästan 50 miljoner kronor. Men redan behövs mer pengar.

– Ja, det måste bli fler nyemissioner. Ju bättre det går, ju mer guld vi hittar, desto mer pengar behöver vi för att kunna köpa fler licenser, säger Ulrika Hagdahl.

Det är dock ännu oklart hur mycket pengar som bolaget vill ta in i nästa emission.

– Det blir i storleksordningen 60 till 100 miljoner kronor. Vi har planerat att emissionen blir i fjärde kvartalet.

Hon jämför Kopylovskoye med sitt första bolag, med avseende på finansieringsfrågan.

– Det är helt annorlunda än Orc Software. Det här bolaget säljer ingenting, vi håller på med att bygga värde i bolaget. Därför är d et så viktigt att kunna kommunicera hur det här värdet ser ut.

För Ulrika Hagdahl känns det som att “komma hem” när hon besöker Bodaibo, säger hon. Och då menar hon inte att staden har några större likheter med Lidingö där hon faktiskt bor. Utan att det är en alldeles speciell atmosfär. Staden har 16 000 invånare och det mesta kretsar kring guld. Inte som i guldgrävarruschensUSA – privatpersoner med hackor göre sig icke besvär – endast bolag som köpt licenser får borra, även om Ulrika Hagdahl misstänker att en och annan bärplockare olovandes tar upp små mängder.

– När man är i en trench, där man dikat, då ser man det synliga guldet. Man ser hur det glittrar.

– När jag var ute i terrängen där och gick vid ett tillfälle kom jag ifrån vår grupp. Då hittade jag en borrkärna som någon hade slängt och såg guld i den!

Även om hon inte är expert har hon lärt sig en hel del om hur man hittar guld.

– Det är lite som med kantareller, hittar man lite så brukar det finnas mer i närheten.

Bolaget redogör för risken med Ryssland på en halv sida i sin senaste årsredovisning. Där pekar man bland annat på att “olagliga eller statliga händelser kan skapa osäkerhet i den dagliga verksamheten”.

Men Ulrika Hagdahl vill tona ner svårigheterna. Något som kan förvåna med tanke på att hon nyligen gjort dyrköpta erfarenheter i landet. Fastighetsbolaget Ruric, som hon grundade tillsammans med bland andra Tom Dinkelspiel (vd på Öhmans), gick från 300 kronor aktien till ett par kronor i samband med ett sammanbrott för verksamheten i S:t Petersburg. Ulrika Hagdahl har fortfarande ägarintressen i Ruric, genom sitt bolag Cancale Förvaltning. I våras genomgick Ruric en rekonstruktion och har nu vänt till vinstresultat. Men Ulrika Hagdahl värjer sig mot beskrivningen att problemen berodde på att det var svårt att driva verksamhet i Ryssland.

– Rurics affärsidé var att exploatera fastigheter i Ryssland med kapital från väst. Men när finansieringen från väst ströps i och med finanskrisen så blev det problem.

Hon är glad över bemötandet Kopylovskoye fått i landet.

– Vi blev väldigt väl bemötta generellt, till exempel av leverantörerna. Det är viktigt att så fort man gör något så måste man rapportera till myndigheterna i Irkutsk, det är viktig att ha en dialog med dem.

Hon pekar på att det finns ett ömsesidigt beroende. Staden Bodaibo tjänar på att ha en god relation med de hundratals guldbolag som finns där.

– I den här staden är vi en arbetsgivare som fanns kvar även i krisen, det är viktigt för dem att vi finns där.

Ulrika Hagdahl säger “den här staden” som om vi verkligen befann oss i Bodaibo. Men nej, när intervjun är slut, är vi kvar vid Stureplan.

Grundade Orc

Namn: Ulrika Hagdahl

Född: 1962.

Karriär: Mest känd som grundare av och vd på Orc System. I dag

styrelseproffs och investerare. Sedan 2007 är hon med i rysk-svenska Kopylovskoyes styrelse, fram till juni i år som ordförande, nu som ledamot. Hon sitter även i styrelserna för bland annat it-bolaget IFS och Beijer Electronics.