Grisen i Löfvens regeringssäck

Vi som kan vår Strindberg, vår Bergman och vår Norén har lärt oss, att bakom det borgerliga äktenskapets fasad kan de hemskaste konflikter utspela sig. Och ledan, eller rentav äcklet, inför samlivet kan vara total. Det är en tankefigur som alliansledarna måste mota undan till varje pris. På presskonferensen om skolan förra veckan gjorde de onekligen ett gott försök att se kärvänligt livade ut. Även om de torgförda förslagen måste sägas vara rätt krystade. Till exempel mindre klasser, fast lärarbristen växer. Och mot Pisa-generalernas rekommendation. Det handlade förstås om triangulering: alltså fegspelande anpassning till ett populärt S-förslag.

I samma utspel lanserades betyg från fjärde klass. Här var taktiken den motsatta, stenhård offensiv. Man vill banka in en kil i sprickan bland de rödgröna i betygsfrågan (där framför allt S och V står långt från varandra).

Det var vad regeringsinitiativet i grund och botten handlade om: den där kilen. Sakpolitiskt är ju skillnaderna mellan blocken rätt små. Och på centrala områden som ekonomi och vårdskola­omsorg har förtroendet för oppositionen ökat. Alliansstrategin är därför att äga regeringsfrågan. I det syftet försöker man upprätta ännu ett slags blocklinje: en demarkationslinje inne i det rödgröna territoriet.

Det är ett mönster som vi kommer se forma en hel rad områden, om borgerliga spinndoktorer får som de vill. De rödgröna ska upplevas vara djupt oeniga. Om försvaret, synen på tillväxt, nivån i a-kassan, arbetskraftsinvandringen, bränsleskatterna. Samt vinsterna i välfärden, förstås. Jonas Sjöstedt har tydligt deklarerat att han inte kompromissar sig in i en rödgrön regering på den punkten.

Kalkylen är alltså att väljarna fram till val­dagen ska ha hunnit flytta sin uppfattning om var mittfältet ligger. Inte mellan dagens block, utan så här: På ena planhalvan de borgerliga plus i grunden vettiga socialdemokrater. På den andra ansvarslösa smygkommunister och miljöstollar.

Alternativt vill man se socialdemokraterna gå så långt vänsterut att osäkra väljare i ren skrämsel ger alliansen fortsatt stöd. Här utgör Mona Sahlins nedgång och fall en instruktiv bakgrund. Fram tills hon öppnade dörren för ett regeringsalternativ med vänstern, var hennes opinionssiffror i topp. Ärrade bedömare sa att loppet var kört för Reinfeldt. Men med Lars Ohly som ministerkandidat säckade den rödgröna sufflén ihop.

– En röst på Stefan Löfvens socialdemokrati är att köpa grisen i säcken!

Så kommer det därför att låta från alliansen tusen gånger om. Lika bra att vänja sig. Det är nämligen regeringens bästa kort. Moget äktenskap eller rödgrön röra.

Hur länge kan då Stefan Löfven tiga i regeringsfrågan? Kommer journalisterna låta honom tiga? Det blir valrörelsens huvudnummer.

Här öppnas spännande tankespår för valforskare och fiffiga väljare. Ta en socialdemokrat som lutar åt mitten. Helst vill han ge Löfven ett saftigt mandat. Men om valvinden tycks blåsa åt en bara måttlig ökning för s och ett starkt resultat för v, då drar han kanske öronen åt sig och röstar på C eller FP i hopp om en blocköverskridande regering. För han vill inte ha rödgrön – och kanske tillväxtfientlig – röra. Och för en LO-kvinna som egentligen lutar åt Sjöstedt, kan valhandlingen enligt liknande logik peka mot Löfven. En rödgrön regering måste ju vila på stadig S-grund för att stå pall.

Löfven måste också tänka på det som kommer efter valet – och därför manövrera sig till maximalt handlingsutrymme både internt och gentemot MP och V i eventuella regeringsförhandlingar. Inte lova för mycket. Men inte heller vara för fluffig. Tur för honom att han är bra på att vara otydlig.

Putin den stygge

Nu har ryssarna varit dumma på Krim. Antagligen har de brutit mot en massa folkrättsliga regler. Men USA och det övriga ­internationella samfundet har inte direkt gjort regelboken tydlig. Nu betalas priset.