Grexit och Brexit – mer lika än alla tror

Förhandlingarna mellan Grekland och den så kallade Trojkan, det vill säga EU, ECB och Internationella valutafonden, har satt sin prägel på de globala finansiella marknaderna ända sedan eurokrisen 2010, inte minst under de senaste sex månaderna. Ett eventuellt grekiskt utträde ur EMU går som bekant under begreppet Grexit.

Oavsett hur det går i sista akten i det grekiska dramat så tornar det upp sig betydligt större och hotfullare moln vid horisonten. Detta oväder kan få betydligt större konsekvenser och skapa stormvindar som kan skaka hela EU, och inte enbart EMU, i grunden. Jag tänker förstås på den folkomröstning som britterna ska hålla om ett eventuellt utträde ur EU, redan omdöpt till Brexit. De första tankarna på ett Europas förenta stater framfördes av självaste Winston Churchill redan kort efter freden 1945. Några år senare, 1952, bildades EU:s tidigaste föregångare, den Europeiska kol- och stålgemenskapen EKSG, i första hand för att skapa varaktig fred mellan Tyskland och Frankrike. Tjugutalet år senare anslöt sig Storbritannien, och efterhand allt fler länder. EKSG övergick i Europeiska gemenskapen (EG) och sedermera EU. Storbritannien är alltså på flera sätt en av pionjärerna bakom dagens europeiska samarbetsprojekt. Men inte bara det, landet är också EU:s tredje största ekonomi (efter Tyskland och Frankrike) samt den näst största nettobetalaren till EU:s budget. Skillnaden mot Grekland, vars BNP utgör mindre än 2 procent av EU:s totala ekonomi, är stor. Hotet om ett brittiskt EU-utträde anses faktiskt så allvarligt att till och med de tre tongivande företrädarna för Wallenbergimperiet – kusinerna Jacob, Marcus och Peter jr – lät sig intervjuvas i Financial Times om saken för att betona att en Brexit minsann är ett allvarligare hot mot Europas framtid än en eventuell Grexit.

Det krävs ingen paranoid konspirationsteoretiker för att misstänka att David Camerons löfte om att genomföra en folkomröstning om EU vid en valseger var en eftergift åt de neo-nationalistiska vindar som blåser på de brittiska öarna. Dessa kan också ha spelat stor roll för valutgången. Men den skuldsedeln har han nu gett sina brittiska väljare och före utgången av 2017 ska omröstningen ske.

Cameron vill inte lämna EU. Det vill majoriteten av britterna och de brittiska företagen inte heller, enligt färska opinionsundersökningar. Det är uppenbart för folkflertalet att den starka brittiska tillväxten till stora delar är en konsekvens av EU-samarbetet. Men det blir ingen promenadseger för den EU-vänliga sidan. David Cameron kan därför försöka få till eftergifter från EU vad avser delar i Lissabonfördraget från 2009, och använda en möjlig Brexit som utpressning gentemot Bryssel. Om han lyckas tillfredsställa väljarna den vägen kan han kanske undvika ett nej vid en oundviklig folkomröstning, som skulle äventyra inte bara Storbritanniens utan i förlängningen hela EU:s ekonomiska framtid. Därmed befinner sig Cameron i ett läge som inte är så annorlunda jämfört med hans grekiska premiärministerkollega Tsipras. Båda har halvt lovat sina väljare förändringar i förhållandet till EU/EMU innan dessa har blivit verklighet. Det är ett farligt spel som har förvärrat den grekiska krisen och kanske också snart skapar en brittisk rysare.

De förändringar, framför allt vad avser immigranters rättigheter till brittiska socialförsäkringssystemet, som Cameron lockat väljarna med faller inte övriga EU-länder i smaken. Till exempel arbetar nästan 700 000 polska medborgare i Storbritannien och Polen har redan framfört stark kritik mot Camerons ambitioner. Men om David Cameron inte når några lättnader för Storbritannien kan en folkomröstning mycket väl resultera i ett brittiskt utträde ur EU. Det är inte vad Cameron önskar. Och definitivt inte vad det redan ekonomiskt bräckliga Europa behöver.

Räntechock i det tysta

Sedan den 17 april har räntan på 10-åriga svenska statsobligationer stigit med nästan 1 procent. Undrar om alla med rörliga bolån känner till det?