”Grängesbubblan” punkterades av krigsutbrottet

En internationell bankir, Ernst Cassel, hjälpte till att med bankernas hjälp göra svenskar till spekulanter i början av förra seklet. Han behövde lämna sitt stora ägande i gruvföretaget Gränges och agerade lyckosamt för att få upp aktiekursen. Berättelsen om spekulationen i ”grängrarna” finns till och med i skönlitteratur från den här tiden.

Haussen råkade inträffa när börsen för första gången började publicera en daglig fondhandlarlista och dessutom införde en del regelskärpningar för att få bukt på vilda västern-stämningen. Det hindrade inte att den moderna börshandeln startade i överoptimism. I reala termer skulle det dröja till 1980-talet innan börsen kom upp i samma indexnivå igen som i slutet av 1912, och lägger man in utdelningarna löpande i en kalkyl skulle aktieägarna få vänta ända till 1940-talet för att komma på plus jämfört med år 1912. 

Men detta säger nog mer om hur förödande världskrig kan bli för förmögenheter. För tjurrusningen 1912 på börsen var med vår tids syn inte så vild. Den genomsnittliga direktavkastningen på totala börsen till exempel var drygt 4 procent, att jämföra med korta räntan som var 2 procent och den långa som var 4 procent. Inflationen hade den senaste tioårsperioden legat klart under 2 procent genomsnittligt. Mer likt vår tid än det sena 1900-talet. 

Efter 1907 hade det kommit olika bakslag men därefter klättrade index igen. Omsättningen på 300 miljoner kronor 1912 kan tyckas blygsam, men den motsvarade 16 procent av BNP på en marknad där det inte fanns några sparfonder och där varje affär hanterades manuellt. Även detta skulle ta en mansålder att komma tillbaka till och det totala börsvärdet på 2 miljarder kronor skulle i reala termer inte överträffas förrän 1988.

Då som nu var det globaliseringens tid och innovationernas tid. Svenska företag sålde sin produktion utomlands, inte på hemmamarknaden som de sedan alltmer skulle tvingas göra i protektionismens, planekonomins och krigens miljö. Inte förrän på 1980-talet skulle regleringar ses som något ont och ”privatiseringar” avlösa socialiseringar på dagordningen.

Man kan också tala om förkrigstiden som innovationernas epok. Smaka på den här listan av nya produkter: Bensin, elektrisk uppvärmning, gaskök, ångpannor, glödlampor, vattenkraftverk, ångturbiner, bensinmotorer, dieselmotorer, elmotorer, ackumulatorer, aluminiumprodukter, betongkonstruktioner, planglas, pappersmassa, textilmaskiner, symaskiner, tryckpressar, gummislangar, handelsgödsel, sprängämnen, läkemedel, lantbruksmaskiner, konserver, avloppsteknik, brobyggnader, tunnelteknik, cyklar, bilar, lastbilar, flygplan, automatvapen, torpeder, vågar, mätinstrument, grammofoner, kameror och skrivmaskiner. 

Europa levde i ”den andra industriella tidsåldern” och två nya ”emerging markets”, USA och Tyskland, hade växt ikapp ledaren Storbritannien och tagit över hegemonin på bara 40 år. Detta var alltså en era då företagsgrundare uträttade märkliga ting, inte minst i Sverige.

Under 16 år hade den 60-årige Cassel varit engagerad i gruvbolaget Grängesberg som störste ägare och gynnat olika bankmän och makthavare med gynnsamma aktieerbjudanden. I samband med att Kirunagruvan öppnades mångdubblades värdet på hans aktier fram till 1907. Och när Cassel senare mer än fördubblade utdelningen och splittade aktien i tiondelar kom en ny mäktig våg av värdehöjning.

Affärsvärlden skrev om detta i november 1912:

”Ett kännetecknade drag vid de senaste månadernas fondbörsoperationer har varit den betydligt utvidgade köpekretsen. En mängd småspekulanter ha inträngt i marknaden, där de med sina köp följa den allmänna börsstämningen så mycket som möjligt. Grängesbergsaktien utgör av naturliga skäl dessa spekulanters favoritpapper. Bankaktierna ha i år varit rätt svaga i kursen, hvilket till en del beror på att man sålt ifrån sig dessa papper för att istället ägna pängarne åt den, som det tyckes, mer profitabla spekulationen i industriaktier.”

Tidvis stod spekulationen i gruvföretagets framtida vinster för hälften av handelsvolymen. De ökade trefalt i värde och medverkade till att börsen i Stockholm nådde en rekordnivå som så länge skulle stå sig.

Cassel kunde flytta hem till London med en prydlig vinst år 1912. Han var son till en judisk bankir i Köln, men hade utvandrat till England i unga år för att ta arbete i en bankirfirma där. Tyska finansfamiljer bildade på 1800-talet ett formidabelt internationellt nätverk, med familjenamn som Warburg, Schiff, Lehman, Salomon, Goldman och Sachs. 

Denne finansman, född 1852, är inte lika känd för eftervärlden som medlemmar av många andra liknande finansfamiljer, men han byggde upp en väldig förmögenhet i den internationella öppenhet som kännetecknade det sena 1800-talet. En liten global ekonomisk elit kunde resa fritt med hjälp av nya kommunikationer, över gränser där inga pass behövdes och reda guldmynt gällde överallt. 

Att försöka skapa starkare enheter av olika problemföretag världen runt var strategin när han ingrep i Uruguays finanser lika väl som i Mexikos. Cassel finansierade dammbyggnader i Egypten och olika projekt i Kina samt grundade banker i Marocko och Turkiet. 

Engagemangen i den internationella järnvägsutbyggnaden, via Central London Railway, förde honom till Sverige. Där emitterade han först ett lån för de statliga stambanorna men engagerade sig framför allt i lilla privata gruvjärnvägen Grängesberg, genom vilken han lärde sig förstå att rika malmfyndigheter väntade på att bli exploaterade i mellersta och nordligaste Sverige, i själva verket Europas största. Problemet var fosforföroreningarna men detta rådde stålprocessen Thomas-Gilchirst bot på. Grängesbergs vinst blev lika stor som andra börsföretags omsättning.

Cassel blev senare på grund av sina finansiella bedrifter adlad i Storbritannien och ekonomisk rådgivare åt självaste tronarvingen och blivande kungen Edward VII.

Ernest Cassels och Stockholmsbörsens globala optimism skulle brutalt brytas av ett krigsutbrott sommaren 1914. Världen hade plötsligt blivit galen när unga män marscherade ut i krig för att mejas ned av moderna kulsprutor. Den som hävdar att detta var oundvikligt kan bli ordförandekandidat i de efterklokas förening.

En viktig orsak till katastrofen var att Europa på övertid styrdes av olika furstehus ”med makt från Gud”. Detta var en följd av Wienkongressen som var en reaktion på Napoleonkrigen ett sekel tidigare.

***

Gamle habsburgaren Frans Josef I, kejsare Österrike och kung av Ungern, var inne på sitt 66:e regeringsår och sitt 84:e levnadsår. Han var ingen vän av det moderna. Det sades att han i sitt palats Hofburg höll gardinerna fördragna för att slippa se nya Looshaus mittöver gatan, en modernistisk skapelse av arkitekten Adolf Loos dit turister vallfärdar i dag.

Habsburgsfursten vågade aldrig bråka med vare sig nya industriella eller det nationalistiska. Själva idén med dynastin var ju att väldet kunde rymma många nationaliteter och religioner, bland sina fler än 50 miljoner invånare. Judarna hade ingen nation men medborgerliga rättigheter.

Det kejserliga Wien var på sätt och vis den stad som tydligast och mest positivt definierade det nya 1900-talets Europa, ett århundrade då männen rakade av sig skäggen och många började tala om modernism. I ett etniskt blandat kluster av arkitekter, konstnärer, musiker, filosofer och författare kom ständigt nya idéer och strömningar från staden vid Donau. Namn som arkitekten Otto Wagner, konstnären Gustav Klimt, kompositören Gustav Mahler, filosofen Ludwig Wittgenstein, författaren Alfred Schnitzler, ekonomen Friedrich Hayek och psykoanalytikern Sigmund Freud. Bara några exempel som visar på den väldiga bredden, en ifrågasättande idéprocess som ständigt pågick på stadens kaféer. 

Men Wiens arbetarklass, som för en tid varit ledande i den internationella socialdemokratiska rörelsen, drev i stället mot främlingshat och antikapitalism. Georg von Schönerer, son till en industrialist, blev populistisk politiker med ett hätskt antisemitiskt budskap. Wiens mäktige överborgmästare Karl Lueger, som tog intryck, är senare nämnd i Adolf Hitlers Mein Kampf som en verklig inspiratör. 

Adolf Hitler var en ung österrikare som mest drev omkring på huvudstadens gator med diffusa drömmar om framtida storhet som konstnär. Problemet var att judarna på konstskolan inte insåg den stora talang han själv tyckte sig bära på. Han ville nog mest bli upptagen i deras och andra intellektuellas krets. Han dyker förstås upp senare i berättelsen.

Att 1800-talets tre ledande kolonialvälden England, Frankrike och Ryssland drev närmare varandra i världspolitiken var högst märkvärdigt. Så sent som 1902 gick England i allians med Japan för att hejda ryssarnas expansion österut. I den långa striden mellan Ryssland och Turkiet, som gällde den ryska sjöfartens säkrade passage ut i Medelhavet, stod hela tiden engelsmännen i vägen. Tysklands föregångare Preussen hade däremot hjälpt ryssarna, och Storbritannien hade ju sina skärmytslingar med Frankrike i Afrika. 

Men i stället för krig mellan de tre ledande kolonialmakterna fick världen se nya allianser. Till en del berodde detta och händelsekedjan på helt personliga faktorer. Gamle kejsar Frans Josef var en plågad man redan innan hans tronföljare sköts av en serbisk nationalist i Sarajevo 28 juni 1914. Tidigare hade hans hustru dött vid ett attentatsförsök mot honom själv, och hans son hade iscensatt ett dubbelsjälvmord med en älskarinna, det så kallade Mayerlingdramat. Var det verkligen en balanserad makthavare som skickade en hård ”verbalnot” till Serbien och som när den, vänligt men bestämt avvisades, trappade upp med att bryta diplomatiska förbindelser 26 juli?

Den tyske kejsaren Wilhelm II var en omskriven och omdiskuterad makthavare i Europa. Han var född 1859 och blev redan vid 29 års ålder tysk kejsare, en begåvad ung man med universitetsexamen från Bonn och beundrad allmänbildning inom vetenskap och teknik. Hans mamma var äldsta dotter till den brittiska drottningen Victoria. Med mormor hade han haft så nära relation att denna världens mäktigaste kvinna hade dött i hans famn 1901. 

Men hans relation med England blev alltmer komplicerad. Skandaltidningen Daily Telegraph publicerade till exempel en historia om homosexualitet i kejsarens vänkrets som tog honom djupt. ”You English are mad, mad, mad as March hares”, sa han i en tidningsintervju och ansågs vara deprimerad under lång tid efter detta.

Redan från början visade han sitt ojämna humör och sin benägenhet att ställa till förvirring och konflikter. En olycka vid födelsen hade skadat ena armen så att den var kortare och närmast obrukbar. Kejsarens offentliga liv blev svårt när han skulle uppträda i paraduniform eller äta officiella måltider med kniv och gaffel till exempel. En skör självkänsla följde med detta.

Under perioden före kriget ville kejsaren bygga en krigsflotta som matchade den brittiska, något som försvagade Tysklands finanser. Det är omstritt vilken roll denne individ spelade i utbrottet av kriget. Å ena sidan hävdade han att dynastierna som styrde Europa kunde reda ut problemen efter skotten i Sarajevo. Å andra sidan skrev han på den tyska mobiliseringsordern, efter tryck från sina generaler. Detta när Ryssland mobiliserade och sa sig vara alla slaviska folks beskyddare. 

Rysslands tsar var den lite osäkre och böjlige Nikolaj II, son till danska prinsessan Dagmar och gift med tyska prinsessan Alexandra, som varit fosterbarn till drottning Viktoria. Kusiner och svågrar överallt i Europas furstehus. Med frun talade han engelska precis som med tyske kejsar Wilhelm, vilken var fruns kusin.

Men makan Dagmar gillade inte ”preussare” efter allt som danskarna utsatts för.

Nikolaj var en familjeman som levde lycklig med sin Alexandra och fyra döttrar. När till slut den efterlängtade sonen anlände visade han sig ha blödarsjuka, en ärftlig defekt som var överrepresenterad i furstehusen på grund av alla kusingiften. Den älskade hustrun drevs därefter av två hemska farhågor; den ena att hennes ende son och tronarvinge skulle dö ung, den andra att den av Gud givna furstemakten var hotad på grund av sjukdomen. 

Nikolaj var verkligen en fredsvän. På skiljedomstolen i Haag hänger hans porträtt eftersom tsaren var något av grundargestalt. Ryssland fick av honom inte bara ett riktigt parlament utan till och med två, inräknat det finländska. Den ”tredje duman” stiftade lag om sjukförsäkring och viss facklig verksamhet. Skada bara att tsaren inkallade den församlingen alltmer sällan.

Nikolaj odlade relationer med republiken Frankrike för att väga av hotet från nya Tyskland och från Österrike-Ungern. Ryssarna försökte rusta upp vid Östersjön för att kunna hålla tyskarna stången, vilket krävde striktare samordning med finska krigsmakten och försämrade de ganska goda relationerna med finländarna. Judefientligheten ökade samtidigt i Ryssland, vilket både ledde till emigration och fler judar bland de revolutionära.

Järnvägsprojekten hade fullföljts och ekonomin växt när Ryssland blev Europas kornbod och näringslivet i Sankt Petersburg blomstrade. Men hustrun Alexandras inflytande blev allt tydligare. Särskilt efter sovjeternas misslyckade uppror 1905, och 1911 då tsarens duglige statsminister Stolypin blev mördad. 

Det var då som den religiöse mystikern Rasputin kom in i furstehemmet, som helbrägdagörare åt den blödarsjuke sonen. Den helige mannen hade även visioner om hur politiken skulle botas. Ryssland tedde sig alltså mer medeltida och vidskepligt när skottet avlossades i Sarajevo.

Tsaren och hans generaler valde alltså att stödja Serbien och hamnade i kriget på ententens sida. Rasputin röjdes ur vägen. Kriget gick sedan dåligt under tsaren som själv tog över rollen som överbefälhavare. Var det den tyska drottningen som höll fienden om ryggen? frågade hans belackare.

Den 31 juli mobiliserade Österrike-Ungern och dagen därpå Frankrike. Brittiske kungen Georg och tsar Nikolaj, som var lika som bär, träffades troligen genast i Moskva men inget hjälpte. Den 4 augusti gick Storbritannien in i kriget efter att tyska trupper marscherat in i Belgien på väg mot Frankrike. Dagen därpå förklarade Österrike krig mot Ryssland.

”Det stora kriget ” blev en uppvisning i vilken manspillan moderna vapen kan ställa till med och hur lång tid det tar för generaler att överge föråldrade strategier.

Ett föråldrat och inkompetent maktsystem hade ställt till med en av historiens värsta slakter på slagfälten.

***

Personskildringar av den här sorten kunde lika gärna finnas i en kvällstidning som i en seriös analys av börsens historia. Men liknande berättelser i dag från Moskva, Washington, London, Beijing och Ankara är inte så irrelevanta för aktiebörsen de heller. ”Starka ledare” är nämligen det värsta finansmarknader kan råka ut för. Ständig och nyckfull osäkerhet.

När kriget kom minskade börsaktiviteten för en tid. Först stängdes börshuset i Stockholm helt, men efter tre månader öppnades det igen, två gånger i veckan. Sysslolösa mäklare drog i gång en egen privathandel i restaurang Rosenbad, den legendariska ”Smörgåsbörsen”. Det fanns en kärngrupp svenska industrimän och kapitalister som lärt sig att spekulera. 

Enstaka svenska företagare råkade väldigt illa ut, särskilt den okände unge dammsugarkungen Axel Wennergren (som ännu inte ändrat stavningen på sitt namn) som just garanterat en stor mängd apparater för den tyska marknaden när kriget bröt ut. Han försökte kompensera sina förluster med krigsaffärer. Lyckligtvis för honom blev det snart krigsinflation på svenska marknaden vilket gjorde att ovanligt många fick råd med elektriska hushålls-apparater. Alla nya spisfabriker skulle också vittna om detta.

De flesta svenska exportföretag fick se sina exportvolymer sjunka, vilket ofta kompenserades av de högre priserna. 

En ny typ av företag, emissionsföretagen, kom verkligen i ropet. Med hjälp av fusioner, nystarter eller rekonstruktioner ville de omstrukturera det svenska näringslivet och förse börsen med nya företag. Idén liknade vad som i vår tid kallas private equity. 

Först grundades Svenska Emissions AB 1907, av Handelsbanken. Nu hade just Emissionsinstitutet kommit som ett samarbete mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Kredit. Provinsbankerna skulle nästa år svara med Centralgruppens Emissions AB. Dessa bolag och många andra nya liknande drev sedan en mycket hektisk verksamhet under kriget, då neutrala Sverige fick en inflationskonjunktur liknande den i början av 1970-talet eller under 1980-talet.

Vi föreställer oss kanske ett Sverige som var fullt av demonstrerande proletärer, fabriker, arbetarlängor och konsumbutiker. Men så var det inte ännu. Bönderna präglade och dominerade antalsmässigt fortfarande ekonomin vilket det stora bondetåget till kungens stöd hade visat i februari 1914. Bakom kungen fanns breda tyskvänliga krafter, ambitiösast var gemålen Victoria av Baden som var kusin till ovan nämnde kejsar Wilhelm och ständigt propagerade för att sluta upp på den beundrade och älskade släktingens sida. Efter att ämbetsmannaregeringen Hammarskjöld tillträtt föll det på finansmannen Knut Wallenbergs lott, som försvarsminister, att mota dessa krafter i grind. Sverige har en del att tacka denne bistre och inbitne vän av ententen för.

De flesta svenskar bodde kvar på landet. Arbetarna genomförde visserligen en storstrejk 1909 men de förlorade när strejkkassor tömdes av lockouter och tvingades vänta på bättre läge att flytta fram sina positioner.

Befolkningen i städerna hade ökat trefalt på sextio år. Men 75 procent bodde fortfarande på landsbygden mot 81 procent år 1850. Bönderna, särskilt i södra Sverige, gick mot en tid av lönsamma ”gulaschaffärer” med Tyskland. Företaget Separator förlorade affärer i Tyskland men fler svenska bönder behövde gårdsmejerier för att få fram smör att exportera.

Spekulationen i börshuset vaknade snart, driven av krigsinflationen och förhoppningar om de möjligheter som skulle öppna sig efter kriget för svensk industri. Några branscher, till exempel sjöfart, tjänade redan på kriget. En av redarna, Dan Broström, satt också i regeringen och skulle medverka till ett förmånligt försäkringssystem. 

De nya Grängesägarna fick däremot länge slicka sina sår efter att första världskriget bröt ut. Fraktkostnaderna gjorde att vinsterna sjönk. 

Som framgår av rutan om svenska företag fanns det anledning för svenska aktieköpare att se möjligheter. I slutet av 1914 låg börsindex 30 procent under nivån för slutet av toppåret 1912 och 6 procent under 1909. Den genomsnittliga direktavkastningen hade stigit från 4 till 6 procent och krigsinflationen gjorde att vinsterna steg, eftersom lönerna hade svårt att hinna i ”dyrtiderna”. 

Det var dags för hjorden av spekulanter att sätta av i vilt sken under några år. l