Gör verkstad av evidens!
KRÖNIKA. Ingen ung människa ska behöva börja sitt vuxna liv i långtidsarbetslöshet – det är fortfarande en av regeringens högst prioriterade frågor, skriver arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på regeringens hemsida. Hon lyfter fram unga utan gymnasieutbildning och unga nyanlända som två grupper som har det särskilt tufft.
Men det finns ytterligare en grupp som kanske mer än alla andra behöver stöd för att ta sig in på arbetsmarknaden. Nämligen unga med funktionsnedsättningar. Sju av tio av dessa har en psykisk funktionsnedsättning, såsom autism, adhd eller ångest- och stressyndrom.
I dag får drygt 38 000 ungdomar aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Det handlar om en ersättning för personer i åldern 19–29 år med långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Tanken är att man under den tid man får ersättning ska få hjälp att komma i aktivitet.
Men väldigt få går vidare till arbete. Inte ens då det finns anställningsstöd att nyttja. Många fortsätter i ersättningen tills de fyller 30 år. Då går de flesta in i sjukersättning, alltså förtidspension för vuxna.
Varför?
Skälen är flera. En del har helt enkelt för stora svårigheter för att kunna ta ett arbete. Men det beror också på att psykiska diagnoser fortfarande är något som skrämmer många arbetsgivare. Det traditionella sättet att först rusta den unge med olika stödinsatser, för att sedan kunna ta ett jobb, har inte visat sig särskilt framgångsrik. Evidens har saknats för vilken metod som skulle vara mest effektiv. De flesta erbjuds ingen aktivitet alls.
Mot den bakgrunden gav den dåvarande regeringen år 2013 Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i uppdrag att tillsammans med forskare genomföra en vetenskaplig utvärdering av alternativa metoder. Metoder som internationellt visat sig effektiva skulle nu testas i en svensk kontext. Cirka 1 000 unga i 25 kommuner slumpades in i tre insatser.
Resultaten presenterades i våras och väckte glädje och hopp hos många. Framför allt visade sig Supported Employment särskilt effektiv. 26 procent av deltagarna gick vidare till arbete med anställningsstöd inom 15 månader efter avslutat program.
Framgången med Supported Employmentbygger på två saker. Dels fick man till ett effektivt samarbete mellan myndigheterna på riktigt. Dels vände man på den traditionella ordningen. Här ordnas en arbetsplats direkt, och stödinsatserna ges medan man arbetar. Insatsen är relativt personalintensiv, men trots detta kostnadseffektiv, enligt utvärderingen.
Så vad händer nu?
Det kan man verkligen fråga sig. I årets regleringsbrev till Försäkringskassan finns en mening om att myndigheten ”ska utnyttja relevanta erfarenheter från uppdraget Effektutvärdering”. Men i rapporterna som lämnats angående aktivitetsersättning och samarbetet med Arbetsförmedlingen nämns Supported Employmentinte med ett ord. Vad som eventuellt sker på Arbetsförmedlingen går inte att utläsa på deras hemsida. Ingen företrädare för myndigheterna eller regeringen har trätt fram i frågan.
Annat lyfts fram i stället.
Såsom att fler får avslag på sin ansökan om aktivitetsersättning. Det behöver inte vara fel. Inflödet har ökat under många år och är i dag på nästan samma nivåer som inflödet bland personer över 30 år. Det är knappast rimligt. Förtidspension borde trots allt vara vanligare bland äldre än bland ungdomar.
Men det vore minst sagt olyckligt om fokus på att minska inflödet överskuggar ansträngningarna att hjälpa de som redan finns i ersättningen att ta sig ut till arbete. Dessutom borde man närmare studera vad som händer med den ökande grupp som får avslag. Har de verkligen tillräcklig arbetsförmåga för att klara sig själva? Eller kanske är det just den grupp som skulle främjas allra bäst av att få Supported Employment?
Evidens och beprövad erfarenhet som grund för politik. Det har regeringen, liksom sina föregångare, efterlyst. Nu finns evidens.
Vad väntar man på?
Det är dags att säkerställa att de ansvariga myndigheterna gör sitt yttersta för att implementera evidensen. Allt annat vore ett svek mot dessa 38 000 unga.
Inte lätt att vara liten
Barn födda i slutet av året löper en betydligt större risk än andra att få aktivitetsersättning. Särskilt tydlig är överrisken för pojkar. Det handlar inte om biologiska skillnader. Forskningen pekar snarare på att huvudförklaringen är bristande stöd i skolan för barn som är mindre skolmogna än sina klasskamrater.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.