Gör Sverige tyskt igen

Sedan maj 1945 har Sverige varit USA:s 51:a delstat, i kulturellt hänseende. Före nazismen var vi uppkopplade mot den germanska världen. Över en natt byttes tyska språket mot engelska, Goethe och Bach mot jazz och jeans.

Fotarbetet gav oss det bästa av två världar. Frihet och jämlikhet. Konsumtion och trygghet. Individualism och sammanhållning. På senare år har dock amerikaniseringen stuckit iväg i tangentens riktning. Snart riskerar vi att bli delstat 51 också socialt och politiskt.

Jag tänker på minskande tillit, större avstånd mellan människor, förskingringen av socialt kapital. Fler beväpnar sig eller dör av förtvivlan. Allt rikare kapitalägare flyter ovanpå. Till sist gör polariseringen att landet knappt kan regeras.

Statsvetaren Robert Putnam observerade på 1990-talet hur allt färre amerikaner var medlemmar av fackföreningar, folkrörelser, bowlingklubbar. Sedan dess har vi fått internet och – i USA – ett brant fall för religionsutövningen som var det sociala kittet i avsaknad av en stark stat.

Om hönan och ägget i denna process tvista de lärde, men resultatet är tydligt nog. En president som ljugit 16 000 gånger och mer eller mindre uppmanar till inbördeskrig. En paralyserad kongress. En period av sjunkande medellivslängd trots boom på börsen.

Två psykologiska mekanismer börjar utkristalliseras: tillhörighet är viktigare för människor än sanning, och politik är den nya religionen. I brist på andra gemenskaper kan man förenas i hat mot det andra partiet.

Vill vi ha den här utvecklingen i Sverige? Med undantag för USA:s ekonomiska dynamik, Super Bowl och Saturday Night Live finns inte mycket att ta efter. Ändå rider vi i galopp mot samma solnedgång.

Den stora skillnaden, skulle många säga, är välfärdsstaten. Här finns ett missförstånd om orsak och verkan. Folkhemmet speglade tilliten i ett homogent land, men när allt fler uppfattar sig som konsumenter i relation till välfärden finns inga garantier. Invandringen må ha bidragit, men inte lika mycket som den uttalade politiska ambitionen att göra marknadsaktörer av medborgare.

Det viktigaste försvaret mot fragmentering av samhället efter amerikansk modell är antagligen public service-medierna. Vi behöver en rimligt sannfärdig journalistik och en gemensam verklighetsbild – i kontrast till de skilda världarna hos Fox News och CNN.

I höstas ägnade Sveriges oppositionspartier till höger en stor del av sina stämmor åt attacker på public service. Kritik och debatt är välkommet, men vad vill SD, KD och M uppnå? Det kan tyckas motsägelsefullt att de partier som mest betonar nationell samling också försöker blåsa ut den nationella lägerelden.

För att förstå dynamiken kan man titta på Storbritannien. BBC framstår som juvelen i kronan om det förenade kungariket ska kunna hålla ihop och projicera lite mjuk makt efter Brexit. Ändå slipar den konservativa regeringen knivarna för att skära ner public service.

Det är ett politisk-psykologiskt förhandlingsspel, ett chicken race. Så länge BBC fortsätter att spegla utträdet ur EU som ett dyrt självskadebeteende baserat på lögner är bolaget en nagel i ögat på denna regering.

Sanning eller konka?

Premiärminister Boris Johnson gjorde sig ett namn som Bryssel-korrespondent med tokiga rapporter om EU:s klåfingrighet. Det visar vådan av en alltför kreativ och kommersiell politisk journalistik. Det visar också att BBC:s sak är vår.

Frihetens fanbärare USA och Storbritannien har spårat ur politiskt, och deras medier spelade nyckelroller. En av många anledningar för Sverige att åter koppla upp sig mot vårt forna föredöme och vår tids demokratiska mönsterland: Tyskland.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Jörn Donner har gått bort. Vi minns honom för citat som ”Finland är mer rasistiskt än Sverigedemokraterna”, och ”Allt är meningslöst, inklusive livet”. Vad säger han om det nu?