Gör Sverige normalt igen

Det var maj 2017 och statsvetaren och jag var på seminarium för att diskutera populism, som var invektivet på allas läppar. SD hade då under tre års tid klättrat från några få procent, till runt 18. Det klart att det var SD vi pratade om, men inte bara.

Populism definierades i samtalet som en ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda folkets intressen gentemot eliten”. Det finns fler definitioner, men en hel del av dem går ut på att varna för politiska företrädare som säger sig stå på folkets sida. Intressant det där. Å ena sidan är ”väljarna” det finaste som finns i en demokrati, å andra sidan anser delar av etablissemanget att man ska se upp med folk som säger sig föra dessas talan. Demokrati är ett nollsummespel, och inte ett dugg likt marknadsekonomi där alla kan vinna. Så kampen om definitionen av ordet är på allvar. Själv hade jag i en kolumn frågat: Hur mycket tålamod kan eliten avkräva folket, när samhällssystemet inte levererar och det politiska kontraktet på viktiga punkter kan beskrivas som brutet? Det var nog därför jag var inbjuden.

Sedan 2017 har Peter Esaiasson satt sig på spårvagnen från innerstan i Göteborg, där han är professor vid universitetet, och åkt till Hjällbo och Bergsjön hundra gånger. Det har han gjort för att intervjua förortsbor i utsatta områden. Förort kan också vara Djursholm och Bromma, men det är svårt att beskriva dessa ställen som utsatta. Så när Esaiasson säger ”förort”, är han ute efter ställen som har stora problem.

”Man hör så mycket om förorten, det tycks så radikalt olika, det presenteras så olika bilder som är svåra att få ihop. Vem har mest rätt? Det låter lite kaxigt, men jag tänkte att jag åker väl dit och kollar”, beskrev han forskningsprojektet som publicerats i boken Förorten (2019).

Han hittade att den vanliga indelningen i svenskar och invandrare har liten betydelse. I förorten handlar det mer om etniska grupper med etniskt baserade organisationer och nätverk. Om förhållandet till svenskar säger Peter Esaiasson: ”Svenskar uppfattas som snälla men irrelevanta (…). Svenskarna är frånvarande i tillvaron hos de flesta jag pratat med. Sverige ses som ett fantastiskt land men man har inga svenska vänner.” (DN 7/10 -19).

Det finns hos somliga i Esaiassons undersökning en känsla av att deras liv blivit sämre, och att andra boende i deras förort borde ta hand om sina barn bättre och sluta skräpa ner. En dam från ett land i Centralafrika var riktigt förbannad på hur hennes arbetslösa kompisar fått lägenhet av det sociala, medan hon själv som arbetande fått flytta runt med sin dotter. I nästa val tänkte hon rösta på… SD.

SD ligger nu på 24 procent och populism är bara ett av skällsorden i den politiska debatten. Misstron mot väljarna samsas med misstro mot institutioner som polisen, Brottsförebyggande rådet, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen.

Länge framförde en hel del medier idén att misstron mot staten skulle ha skapats av högerpopulistiska krafter. Det skulle ha krävt att miljontals ”normala” svenskar som går till jobbet varje morgon, skulle varit både lättledda och förledda av hemliga högerpopulistiska krafter. Det skulle förstås kunna ha varit möjligt, men det är inte sannolikt. Statens rämnande är förklaring nog.

För att Sverige ska bli normalt igen krävs att grundläggande samhällsinstitutioner fungerar. För att skapa det tryck som gör det politiskt tvingande att renovera institutionerna, krävs att väljare i innerstad och alla sorters förorter ställer det politiska kravet.