Globaliseringen minskar fattigdomen i världen

Den salvan mot globaliseringsmotståndarna och frihandelsmotståndarna har nu avfyrats av det tunga artilleriet, nämligen londonbaserade Center for Economic Policy Research, CEPR.

Deras senaste rapport, “Making Sense of Globalization: A Guide to the Economic Issues” släpptes på måndagen.

CEPR har låtit en grupp tunga ekonomer gå loss på en stor mängd data och resultaten skjuter prick på globaliseringsmotståndarna med väl underbyggda argument.

Tvärtom vad globaliseringsmotståndarna hävdar har nämligen globaliseringen bidragit till att minska fattigdomen.

Nedbrutna tullmurar och ökad handel har fått tillväxten att ta fart, konstaterar forskarna, vilket har gynnat både fattiga och rika men främst de fattiga. Handel resulterar också i lägre inflation och minskad korrumption.

Idag är andelen riktigt fattiga, det vill säga de som lever på mindre än en inflationsjusterad dollar om dagen, den lägsta någonsin.

Visserligen rörde det sig 1992 (som de senaste siffrorna är ifrån) fortfarande om skrämmande 24 procent av jordens befolkning, men siffran har sjunkit från de horribla 55 procent som rådde 1950.

Det går absolut att argumentera för att världen misslyckats kapitalt när det fortfarande finns samma antal ultrafattiga idag som några år efter andra världskrigets härjningar, men i varje fall har de fattigas andel av världsbefolkningen minskat.

Däremot så har skillnaden ökat mellan de fattigaste och de rikaste länderna, något som globaliseringsmotståndarna också har varit hårda kritiker av. Men det är ingenting jämfört med den explosion i skillnader som skedde under 1800-talet och som bromsades först i mitten på 1900-talet, konstaterar forskarna.

De pekar istället på att många av de problem som globaliseringsmotståndarna identifierar som effekter av globalisering i själva verket är rent inrikespolitiska.

Forskarna menar därtill att en stor del av problemen är specifikt afrikanska. Fattigare länder såsom Kina och Indien har växt kraftigt i globaliseringens fotspår, med minskad fattigdom som följd.

Att Afrika har stagnerat behöver dessutom inte nödvändigtvis vara globaliseringens fel, utan kan ha andra orsaker, såsom dåligt styre, låg utbildningsnivå och fragmenterade samhällen, menar forskarna.

Eller så beror det helt enkelt på för lite globalisering, konstaterar de.

Rapporten pekar också på att inkomstklyftorna generellt sett har minskat i respektive land och på att de multinationella bolagen faktiskt betalar bättre än genomsnittet på de marknader där de är verksamma.

Forskarna påpekar att det finns problem med globaliseringen som kräver kraftfulla beslut och regleringar. Men att det skulle vara profithungriga internationella företag som ligger bakom världsfattigdomen avvisas.

Likaså konstaterar man att en avreglering med 40 procent av handeln med jordbruksprodukter skulle innebära lika mycket som en motsvarande avreglering i den mycket större tillverkningsindutrin, eller cirka 70 miljarder dollar per år.

En sådan avreglering skulle visserligen gynna redan stora exportörer, men även Afrika nedanför Sahara skulle få en avsevärd andel.

Rapporten är sponsrad av EU-kommissionen, som dock inte undkommer kritik. EUs motstånd mot frihandel inom jordbruksprodukter och textil kostar varje EU-medborgare 300 euro om året, motsvarande nästan 3 000 kronor, konstaterar forskarna.

Nu ska vi komma ihåg att forskarnas senaste siffror är från 1992, det vill säga 10 år gamla, men man hävdar å andra sidan att det har kommit mer forskning efter starten på detta projekt som stödjer resultaten i studien.

Fotnot: Londonbaserade Center for Economic Policy Research, www.cepr.org, är lätta att förväxla med washingtonbaserade Center for Economic and Policy Research, www.cepr.net. Den senare är mer aktivistorienterad. Rapporten kan köpas från den förra (7 pund i elektronisk form).

Johan Jörgensen