Glädjeruset lägger sig

När landets nye president Vojislav Kostunica lovar att bygga ett nytt modernt Serbien betyder det att han och hans landsmän står inför en lång resa bara för att uppnå den levnadsstandard som rådde när Slobodan Milosevic trädde till.

Det forna Jugoslavien var kommunismens paradexempel, åtminstone fram till 1980-talet. För socialister i väst, bland dem en del svenska socialdemokrater, sågs det som en alternativ modell. Men så kom hyperinflationen och därefter systemets fall och fyra krig. En kvarts miljon människor har förlorat livet och den materiella förödelsen har varit enorm.Medan andra före detta kommunistländer använt det senaste decenniet till att strukturera om ekonomin, ofta under stora våndor, har serberna under president Milosevic sysslat med ren ekonomisk nedbrytning.

Tabellen bredvid bygger på Världsbankens analyser, bedömningar från de sju rikaste industriländerna (den så kallade G7-gruppen) och andra uppskattningar och kan endast fånga storleksordningar. Men det som illustreras är vad krigsekonomier innebär. Ju mer krig, desto större nedbrytning.

Den fria lilla alpnationen Slovenien, fredligast bland regionerna i det forna Jugoslavien, har lyckats ställa om till en marknadsekonomisk värld och kommer sannolikt under de närmaste tio åren att bli mer och mer likt det angränsande Österrike.

Det fria Makedonien, som var det forna Jugoslaviens fattigaste provins, har fått i gång en positiv rörelse som kanske kan föra landet närmare den standard som Grekland i dag har om 15-20 år. Kroatien ligger däremellan. Alla dessa länder har haft fred tillräckligt länge för att byta bort den gamla kommuniststrukturen, även om processen tagit längre tid än vad de flesta räknade med.Dröjsmålet beror inte minst på att en fungerande frihandel, med transporter, teleförbindelser och möjlighet att resa dit man vill, inte existerar. Länderna i före detta Jugoslavien är små statsbildningar, med en oftast obetydlig hemmamarknad och liten bredd i näringslivet. Ekonomisk tillväxt förutsätter en integration med grannländerna, det vill säga de tidigare fiendenationerna. En snabb ökning av utrikeshandeln, i de internationella kapitalflödena och i de utländska investeringarna är en nödvändighet för att det ekonomiska lyftet ska bli av.

Inget att börja från

Problemet för Serbien och i viss mån Bosnien är att krigen har förstört de gamla strukturerna och att något nytt inte har kommit i deras ställe. Hela den omställning som grannregionerna börjar se slutet av, är knappt ens påbörjad. Läget i Serbien i dag påminner mycket om det i Rumänien efter Ceausescudiktaturens fall 1989.

Milosevic lämnar inte något efter sig som kan bli bas för en framtida ekonomi. De ekonomiska reserverna är tömda och infrastrukturen sönderbombad. Det tar säkert fyra till fem år att komma till en punkt där ekonomin kan börja utvecklas av egen kraft. Det tar till och med ett halvår innan de vänligt sinnade nationerna och de företag som kan vara intresserade över huvud taget börjar leverera bistånd och investeringar.

Glädjeruset kommer alltså de närmaste veckorna att övergå i en tung baksmälla.