Ge grabbarna en chans

I somras intervjuade jag Jacob Wallenberg. Han berättade hur ansvarsområdena i sfären var fördelade mellan honom, brodern Peter och kusinen Marcus. Innan dess hade jag nog inte riktigt fattat att det faktiskt var bestämt att imperiet skulle styras av ett­ ­triumvirat efter kejsarens död (se sid 14).

Jag minns att en fras jag hört dök upp i huvudet på vägen från intervjun: I’ve searched all the parks in all the cities, and found no statues of committees. Google ger besked att den myntades av Gilbert K Chesterton, en brittisk författare vars största insats tycks ha varit kriminal­romanerna om präst-detektiven Father Brown, ifall någon undrar.

Jo, jag medger en viss spontan skepsis till att Sveriges mäktigaste företagsgrupp skulle styras av ett ”team” (”lag” kallas så numera, det låter bättre, proffsigare). För var och en som har gjort grupparbete i skolan vet ju: det är alltid en som har sista ordet.

Tanken på att det är en som leder oss är tilltalande eftersom konceptet är så enkelt. Vi vill veta vem som bestämmer på jobbet eller i fotbollslaget. Det var därför Tommy Söderbergs och Lars Lagerbäcks dubbelkommando över det svenska landslaget väckte sådan misstänksamhet. Men historien är full av exempel på framgångsrika par som har skapat stora ting, och även en och annan trojka.

Jag misstänker att den inre dynamiken i en given grupp avgör om den blir framgångsrik eller inte. Om var och en finner sig tillrätta i sin roll, bidrar med något och respekterar de andra kan det fungera. Annars inte.

Det är förstås för tidigt satt säga hur det går för de tre kusinerna Wallenberg. Men ska vi inte ge dem en chans? Om 30 år vet vi.

Dikten och verkligheten

Det grekiska dramat är faktiskt ­fascinerande. Trodde aldrig att ­Bryssel skulle vika sig, men nu ­retirerar de. Rena Aristofanes.