Gamla världen tar fart igen

När det numera tycks gå lite trögare i såväl den amerikanska som brittiska ekonomin är det många som hoppas att EMU-blocket efter fem svaga år ska få upp farten. De senaste månadernas överraskande positiva statistik har väckt hoppet att en mer rejäl vändning uppåt är på väg. Framför allt i de större länderna som Tyskland och Frankrike.

Euroblockets ekonomi har annars växt betydligt långsammare än omvärlden. Under de senaste fem åren (inklusive 2005) har BNP ökat med mindre än två procent per år. Men trots detta har inflationen stadigt parkerat över två procent vilket är över den gräns som den Europeiska centralbanken (ECB) har som mål för sin räntepolitik.

Men under sommaren har det kommit signaler om en vändning till det bättre, en trend som ytterligare förstärkts under de allra senaste månaderna. Det har fått många att börja hoppas på en mer stadigvarande uppgång. “Återhämtningen i euroområdet samlar kraft” var exempelvis den sammanfattande bedömningen i EU-kommissionens senaste kvartalsrapport över läget i ekonomin.

Industrins inköpschefsindex för euroområdet steg till 51,7 i september, att jämföra med 50,4 i augusti. Bland de stora länderna var uppgången störst i Tyskland, men även Frankrike och Italien kunde visa på en positiv trend. Men industrin har egentligen länge klarat sig hyggligt framför allt på grund av ett ökat handelsutbyte med Östeuropa, och därför var det mer positivt att inköpschefsindex för tjänstesektorn steg kraftigt.

Från 53,4 i augusti till 54,7 i september. Klart över marknadens förväntningar och klart över den 50-gräns som enligt tumregeln markerar gränsen mellan tillväxt och nedgång. Den här mer positiva bilden bekräftades också i detaljhandelsstatistiken för augusti som visade att försäljningen ökat med 0,9 procent jämfört med föregående månad. Detta trots de kraftigt stigande oljepriserna som många befarade skulle dämpa köplusten.

Och skulle den privata konsumtionen ta fart så är det dags att justera upp tillväxtprognoserna. Men med de inneboende trögheter som finns i de europeiska ekonomierna så handlar det inte om några amerikanska tillväxttal på 3-4 procent utan snarare om någonting i spannet 2,0-2,5 procents tillväxt. Förhoppningsvis är detta dock tillräckligt för att få lite fart på arbetsmarknaden så att en positiv spiral kan etableras, där starkare arbetsmarknad stimulerar till ytterligare konsumtion.

Ett skäl till att man inte ska vänta sig någon kraftig tillväxt är de stora underskotten i de offentliga finanserna som bidrar till att utrymmet för en mer expansiv finanspolitik är begränsat. Flera länder bryter fortfarande mot stabilitetspaktens regler att underskottet i de offentliga finanserna får vara högst tre procent av BNP. Så ökade skatteintäkter måste i första hand användas för att stärka finanserna.

Ytterligare ett skäl är inflationen som ligger över ECB:s smärtgräns. Vid bättre ekonomiska signaler och starkare arbetsmarknad finns en påtaglig risk att räntehöjningarna kommer för snabbt.

Ett tredje skäl är euron som är en verklig jojo-valuta och rör sig kraftigt, framför allt mot dollarn. Bättre ekonomiska signaler och högre räntor skulle snabbt kunna driva upp euro-kursen rejält. Något som skulle ha en hämmande effekt på exportindustrin.

Flera gånger under de senaste fem åren har det sett ut som att en vändning i euroblockets ekonomi varit på väg. Varje gång har det slutat i en besvikelse. Därför är de flesta bedömare försiktiga med att dra alltför stora växlar på de senaste månadernas statistik. Men om oljepriset fortsätter att sjunka och den tyska regeringskrisen löses i samförstånd försvinner i alla fall två potentiella hot mot den nuvarande uppgången.