Fullt krig i den politiska sandlådan

Handelskrig. Smaka gärna på det uttrycket. Tankarna far i väg till 1970-talets kvoter, då Europa skulle skyddas mot japansk bilimport. Andra kanske associerar till välbestyckade farkoster under fulla segel i merkantilismens 1600-tal.

Att begreppet handelskrig har klang av svunna tider är begripligt. Tullmurar har ju inte mycket gemensamt med dagens fria, globaliserade ekonomi. Ändå håller George W Bushs administration fast vid sina strafftullar på stålimport och EU tänker svara med handelspolitiska motåtgärder.

Därför är det naturligt att sätta en helt annan etikett på den pågående konflikten. Den påminner mest om ett sandlådebråk.

USA införde de 30-procentiga strafftullarna på stålimport våren 2002. Motivet var att skydda den inhemska industrin medan den genomförde ett stort anpassningsprogram. Resonemanget var absurt. Det amerikanska välståndet bygger ju på fri konkurrens och gränslös handel.

EU klagade hos världshandelsorganisationen WTO, som nu givit EU rätt att vidta motåtgärder. Åtgärderna är av säregen sort och gäller strafftullar på allt från solglasögon till citrusfrukter och juice. EU-kommissionen vill slå hårt mot i första hand Kalifornien och Florida, delstater som har en del jordbruksproduktion men framför allt en nyckelroll när Bush ska försöka få förnyat förtroende i nästa års presidentval.

Agerandet innebär att EU oblygt blandar sig i amerikansk inrikespolitik. EU-sanktionerna kan ju få effekter för näringslivet i de båda delstaterna och därmed påverka valet.

Men de effekterna väger lätt. Över huvud taget saknar både Bushs ståltullar och EU:s svarstullar ekonomisk betydelse. Stålindustrin i USA har för visso rationaliserat för tre miljarder dollar de gångna ett och ett halvt åren. Men det skulle bolagen antagligen ha gjort ändå. Antalet jobb har inte blivit fler. Och tre miljarder dollar är en mycket liten droppe i den stora ocean som är USA:s ekonomi.

Den totala handeln mellan USA och EU uppgår till cirka 380 miljarder dollar. De varor som nu är föremål för dispyt utgör högst ett par procent av detta. Dessutom ska man komma ihåg att den federala regeringen beviljat tusentals undantag från tullarna för att amerikanska stålanvändare inte ska gå i konkurs.

Så vad ligger bakom detta? Jo, särintressen och omogna politikers ryggmärgsreflexer, både i USA och i Europa. I USA är det påtagligt, i och med att näringslivet i stålstater som Ohio, Pennsylvania och West Virginia satt hård press på sina företrädare i kongressen. Därav den politiska logiken bakom tullarna.

Någon annan logik finns inte. Tullar fyllde en funktion för hundratals år sedan, då det till och med fanns sådana handelshinder inom länder. Men i dag vet vi att de successiva tullsänkningar som genomförts de senaste 40 åren har gjort succé, inte minst i de fattigare delarna av världen. De är en förklaring till att världsekonomin växte med hela sex procent realt per år under 1990-talet.

Detta vet politikerna i Washington. Kunskaperna finns också i Bryssel. Likväl finns ståltullar, liksom de än skadligare regleringarna av den europeiska jordbrukssektorn. EU har rätt i sin kritik av USA. Men lite självrannsakan skulle inte skada.