Fred är en lyx som kostar

Den finländske diplomatlegenden Max Jakobson, 84, är aktuell av flera skäl i sommar. Dels för den bisarra nyheten att den tidigare ambassadören, kandidaten till FN:s generalsekreterarpost och nestorn i den finska utrikespolitiken, ska åtalas för äventyrande av trafiksäkerheten. Han anklagas för att ha kört mot rött ljus i Helsingfors.

Dels av ett annat, långt viktigare skäl. I sommar beslutade jag mig äntligen för att sätta tänderna i Jakobsons tredelade verk om Finlands politiska 1900-tal (”Våldets århundrade”, ”År av fruktan och hopp” samt ”Bokslut” – Atlantis). Det visade sig att flera av resonemangen går att tillämpa på den svenska debatten kring en ny lag om signalspaning i kabel: FRA-lagen.

Finland var ju, trots heroiska insatser, förlorande part i kriget mot Sovjetunionen och satt under decennier i ett beroendeförhållande till grannen i öster. Bland annat i form av pakten om vänskap, samarbete och bistånd (VSB) som mellan 1948 och1992 definierade ländernas förhållanden.

Jakobson beskriver hur det i Finland under den tiden fanns flera säkerhetspolitiska nivåer. En offentlig retorik, där neutraliteten visserligen underströks gång på gång men där orden var fjättrade av grannhänsyn och vägdes på guldvåg. Samtidigt en andra nivå, där Finlands ledare, med Urho Kekkonen i spetsen, stadigt stämde av såväl inrikes- som utrikespolitiska frågor med de högsta Sovjetledarna, ofta via kontakter med KGB-agenter.

Ledarnas tama retorik och det intima umgänget med Sovjetfolket gjorde att Finland ofta blev hånat i världspolitiken. På kontinenten myntades uttrycket ”finlandisering” om beteendet. Samtidigt var Kekkonens motiv med dubbelspelet konsekvent: visserligen hålla sig väl med den upplevt starka grannen. Men framför allt i praktiken undvika att Finland blev en socialistisk stat.

Historien gav Kekkonen rätt i stort. Finland klarade sig igenom Sovjettiden. Priset var förmågan att tala klarspråk. Därför är det lätt att förstå att finländarna har varit provocerade av Sveriges genom åren ganska långtgående moraliska klarspråk i utrikespolitiken. Detta särskilt då även Sverige faktiskt har haft två nivåer. En retorisk med alliansfriheten och neutraliteten. En realpolitisk där Sverige under hela kalla kriget hade ett försvarssamarbete med USA.

Samarbetet är oändligt omskrivet och fastslaget i Neutralitetspolitiska kommissionen (1994) och Säkerhetspolitiska utredningen (2002). Som utredaren i den sistnämnda, förre ambassadören Rolf Ekéus, har klargjort bestod USA-relationen i huvudsak av tre komponenter: ett ensidigt policybeslut från USA att hjälpa Sverige i händelse av ett Sovjet­angrepp, ett samarbete om försvars­material och ett om underrättelser. Det sistnämnda har inte minst bestått i en omfattande signalspaning av FRA, den myndighet som nu diskuteras.

Ingen skulle vara för­vånad om USA-samarbetet har fortsatt även efter 1989. Sverige bör nog i alla händelser betraktas som under västligt beskydd. Visst är vi medlemmar i EU, men realpolitiskt är uni­onen ingen makt att räkna med. En fortsättning av ett fundament i vår sä­kerhetspolitik – så är jag övertygad om att statsminister Fredrik Reinfeldt har motiverat FRA-lagen mellan skål och vägg i regeringen. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, har också tolkat argumentationen för FRA-lagen som att vi ”är tillbaka i ett kalla kriget-scenario” (Sydsvenskan).

Om lagen faktiskt är en avgörande del i Sveriges säkerhetspolitik, har vi hittills inte fått reda på. Luddigheten hos lagförespråkarna är en del av orsaken till ramaskriet. Sättet den har presenterats på lämnar mycket i övrigt att önska. Och visst vore det mycket bättre om FRA:s övervakning kunde begränsas till mail som går över gränsen. Men som exemplet Max Jakobson och Finland visar är klarspråk och oberoende omöjligt för en liten nation i relationen med jättarna. Även USA är en stormakt som vi ibland måste böja oss för. Det kan vara priset vi betalar för fred.