Fransmännen är inga dumbommar

“Skamgrepp”, “oseriöst”, “franska imperiedrömmar”. Omdömena haglade på torsdagen efter den franska telekomkoncernen France Télécoms “indikativa bud” på Telia Sonera. Skälen till kritiken är åtskilliga:

• konstruktionen – att ange en budnivå som är baserad på riktkurser från analytiker

• idén med att lägga ett “indikativt bud” och inte ett vanligt bud

• nivån på det egentliga budet, som låg på 56,225 kronor baserat på onsdagens stäningskurs för FT-aktien, vilket innebär en premie på enbart 2,50 kronor.

• informationsgivningen innan, med flera kontakter med ägare i Telia Sonera

Om man ska tro de omedelbara kommentarerna kan man tro att den franska telekomjätten är ena riktiga klåpare. Vilka stollar, lägga ett så lågt bud! Kunde de inte räkna ut att de skulle få nej? Kunde de inte ha räknat ut att de skulle få skit?

Nej, France Télécom är inga klåpare. Snarare rakt det motsatta. Valet av rådgivare talar sitt tydliga språk. Som avslöjades av Wall Street Journal hjälps fransmännen av Perella Weinberg Partners. Firman startades 2006 av bland andra Joseph Perella, mannen som i praktiken uppfann den moderna Mergers & Aquisitions-genren när han jobbade på First Boston.

Tillsammans med sin parhäst Bruce Wasserstien i firman Wasserstein, Perella & Co genomförde han sedan några av 1980-talets största bolagsutköp, bland andra KKR:s köp av RJR Nabisco som under decennier var den största affären i världen. I början på 1990-talet började han på Morgan Stanley, och 2006 startade han den firma som nu rådger France Télécom.

Perella & Co är sannolikt de mest sofistikerade bolagsköparna i hela bankirvärlden. Hur sannolikt är det att de skulle designa en sådan här affär utan att förutspå följderna och att affären inte är gjord med full medvetenhet om dessa? Nej, som någon tidigare sa, det bär inte sannolikhetens prägel.

Tvärtom tror jag att FT:s och deras rådgivares agerande är delar i ett ytterst medvetet spel. Ett spel på högsta nivå där de nuvarande reaktionerna tvärtom är högst kalkylerade, och till och med verktyg för att uppnå det köparen vill.

Faktum är att det här upplägget inte är ovanligt på marknaden. Det ska, enligt uppgift, kallas för att “tvätta aktier” och fungerar ungefär så här:

• Man skapar först rykten i marknaden, genom olika former av kontakter med målbolag och storägare.

• Köparen lägger ett bud som till stora delar är baserat på egna aktier och är lågt.

• Budet är inte huvudsakligen riktat till budbolagets, här Telia Soneras, aktieägare utan budgivaren, France Télécoms. Det ska vara en signal om att det kanske inte bli så dyrt. Det sätter en nivå i ägarnas medvetande.

• Att målbolagets ägare säger nej är därför väntat och naturligt.

• Genom “tvätt-budet” skapar man ett golv för aktien. Att vara budgivare i en dyr affär driver i allmänhet ned kursen på det köpande bolaget. Det har hänt här, där France Télécom-aktien har fallit ända sedan uppgifterna kom ut.

• Under veckorna som följer ser man på olika sätt till att få upp kursen på det egna bolaget, det kan ske på olika sätt, genom hjälp från investmentbanker. Positivt agerande från ledningen m.m.

• När och om kursen sedan stiger ser budet allt bättre ut, och budgivarens aktieägare vänjer sig och ser sig allt mer som övertagare.

Att det går till så här i exakt den här affären kan vi absolut inte slå fast. Mer bara konstatera att agerandet inte behöver vara så konstigt. Och det finns dessutom ett exempel i den nära svenska börshistorien som på många sätt liknar det som händer nu. Nämligen Old Mutuals bud på Skandia.

• I fallet Skandia fanns massa rykten på marknaden våren 2005, innan det slutgiltiga budet kom i september samma år.

• Ryktena ledde till att Old Mutual-aktien föll.

• När budet väl kom innebar budnivån – då 42 kronor – en premie på bara 5 procent över senaste stängningskurs, men det fanns ändå uppgifter om en större premie, 25 procent, men då med hänvisning till en tidigare tidpunkt.

• Budet var intrikat upplagt, men en kombination av aktier och kontanter (det fanns ett rent kontantbud, men med restriktioner).

• Styrelsen i Skandia sa sedan nej till budet.

• Som av en händelse började Old Mutual-kursen att stiga. Skandia steg visserligen också, men att den sammanlagda budnivån klättrade över 50-kronorsstrecket gjorde hela anrättningen aptitlig. Varpå storägarna resignerade och sålde sina aktier.

• På våren 2006 plockade så Old Mutual in Skandia.

Det som gör parallellen till Old Mutual extra intressant är alla de detaljkopplingar som finns till den affären.

Christer Gardells aktivistfond Cevian var storägare i Skandia, och nu i Telia Sonera.

Rådgivare åt Old Mutual var Lazard, där koncernchefen heter Bruce Wasserstein.

Rådgivare åt Skandiastyrelsen, där Gardell ingick, var Morgan Stanley, där Joseph Perella var chef för Investmentbanken (visserligen lämnade Perella banken i april 2005, före budet på Old Mutual, men uppdraget från Skandia inleddes redan i slutet av 2004) – en parallell som DN har påtalat.

Om någon av dessa var eller är direkt inblandade i någon av dessa affärer har inte Affärsvärlden lycktas ta reda på. Men riktigt stora affärer brukar ofta involvera folket på den absoluta toppen.

Och hursomhelst är slutsatsen klar. Det är inga dumbommar inblandade i den här historien.

nullnullnullnull