Från konsument till konkurrent

Den amerikanska ekonomins dödsruna har skrivits ett antal gånger, ända sedan mitten av 1980-talet när Ronald Reagan tog över presidentspakarna och eldade på med ofinansierade skattesänkningar har det skrivits ett oändligt antal spaltmeter om landet som lever över sina tillgångar. Alltid har landet överlevt domedagsprofetiorna. Nu vässas åter många pennor när det ser ut som om de amerikanska hushållen börjar hålla tillbaka på sin konsumtion och dollarn sjunker som en sten.

Och det finns onekligen mycket att skriva om. Rekordunderskott i budget- och i bytesbalans, högt belånade hushåll och risk för en sprucken fastighetsbubbla, stigande räntor och inflationshot. Och för att USA ska lyckas ta sig ur dagens ekonomiska strypgrepp krävs att man blir mindre beroende av omvärlden, något som i sin tur betyder att USA inte kommer att vara den motor för den övriga världens ekonomi som landet varit de senaste 10-20 åren.
Det enda som egentligen saknas för att det ska bli en rejäl recession är en “trigger” som sätter i gång den negativa spiralen. Men den finns ännu inte på plats, även om oljepriset under en tid såg ut att kunna bli en riktig fara för konjunkturåterhämtningen. Dess bättre har oljepriset börjat falla tillbaka men kommer trots detta att under nästa år ligga klart över nivåerna för 2004 och därmed ta bort en del av hushållens konsumtion och företagens investeringsvilja.

Effekten av det här syns redan eftersom hushållen av allt att döma blivit försiktigare med att spendera. Något som bland annat syns i form av en trög start på julhandeln. Dessutom finns det tydliga tecken på att bostadsmarknaden är på väg att vika ner. Eftersom hushållens konsumtion och bostadsinvesteringarna är två av de komponenter som hållit uppe tillväxten under de senaste åren så är det säkrast att räkna med en rätt rejäl nedgång av BNP-tillväxten under 2005. Men någon kollaps ska man inte räkna med. För det finns också motverkande faktorer.

Att sysselsättningen fortsätter att växa är en sådan, även om ökningstakten ännu inte är så hög att den håller jämn takt med befolkningsökningen. Det här kan vara ett av skälen till att sysselsättningsökningen ännu inte gett något större utslag på lönerna som fortsätter att utvecklas långsamt. Det betyder i sin tur mindre pengar för hushållen att spendera på konsumtion, och med en sparkvot nere på noll finns det heller inte så mycket ytterligare låneutrymme att ta i anspråk.

Omvalet av George W Bush betyder dock att det troligen inte blir någon större finanspolitisk åtstramning under 2005. Tvärtom planeras en permanentning av tidigare genomförda skattesänkningar vilket kommer att belasta en redan underbalanserad budget ytterligare. Dessutom fortsätter kostnaderna för kriget i Irak att stiga. Ur konjunktursynpunkt är det här däremot positivt även om det kommer att kännas den dag som åtstramningen slutligen kommer. Men än så länge ser det inte ut att ske under 2005.

Däremot har den amerikanska centralbanken (Fed) uttryckt oro över budgetläget och måste dessutom ta hänsyn till de inflationsimpulser som en svagare dollar innebär. Och att produktivitetsutvecklingen inte längre är lika imponerande. Därför går man troligen vidare med sina räntehöjningar under 2005, något som ytterligare kommer att begränsa hushållens konsumtionsmöjligheter. Men i takt med att konjunktursignalerna blir allt svagare så kommer man troligen att gå försiktigt fram. Räkna därför med att det inte blir räntehöjningar vid varje centralbanksmöte vilket varit fallet sedan Fed började med sina åtstramningar.

Eftersom det i princip saknas möjligheter att stimulera ekonomin med ökade statsutgifter eller lägre räntor så är det dollarn som har fått ta hela anpassningsbördan. Därför är det också säkrast att räkna med ytterligare dollarfall under 2005. För Bushadministrationen gäller det också att övertyga den amerikanska industrin att dollarfallet är mer eller mindre permanent. För på kort sikt betyder visserligen en svagare dollar att exporten ökar och importen minskar, men för att få en permanent positiv effekt på tillväxten krävs dessutom att företagens investeringar i större utsträckning hamnar på hemmaplan. Därför handlar det om att övertyga de amerikanska företagen att den svagare dollarn är här för att stanna.

Risken med den strategin är att utlänningarnas aptit på amerikanska tillgångar kommer att svalna. Något som redan har märkts i minskat intresse från centralbankerna i Japan, Kina och Ryssland att hålla amerikanska statsobligationer. Det här kan leda till stigande långräntor som ytterligare begränsar konsumtionsviljan hos de amerikanska hushållen som ofta har sina bostadslån i långa löptider.
Kanske kommer USA att även den här gången att lyckas snärja sig ur lågkonjunkturens grepp. Men det är inte det som är den ekonomiska poängen utan den är att USA, och då främst de amerikanska hushållen, av allt att döma inte kommer att orka agera draglok för resten av världen under 2005. Och om USA ska lyckas prestera hygglig tillväxt så krävs det att den efterfrågan som trots allt finns styrs mot de inhemska sektorerna och att exporten växer snabbare än importen. Det betyder i sin tur en fortsatt svag dollar.

Affärsvärldens bedömning är att tillväxten i princip kommer att halveras från årets 4,4 procent till lite drygt 2 procent under 2005 och att dollarn kommer att försvagas ytterligare. Tillväxten kommer dessutom att i huvudsak genereras i industrisektorn som också blir en konkurrent att räkna med även inom mer traditionell industri.
De amerikanska hushållen kommer dock att hålla betydligt hårdare i plånboken under 2005.