Från Brexit till Trixit

Premiärminister David Cameron drömde kanske om att gå till historien som en Churchill. Nu gick han inte ens till historien som en Chamberlain, utan som en idiot.

Antingen besannas det som britternas stanna-kampanj varnade för – finansiellt kaos, att Storbritannien och EU spricker – vilket understryker hur knäppt det var att kasta upp en existentiell fråga i en slumpmässig folkomröstning. Eller också går livet vidare, vilket i så fall understryker att experter, ekonomer, George Soros och David Beckham fullständigt har tappat bollkänslan.

I dagarna är det hundra år sedan slaget vid Somme, där den brittiska militärledningen satte det svårslagna rekordet att förlora tjugo tusen döda och fyrtio tusen skadade bara första dygnet. Tyskarna blev till sist så illa berörda av alla dessa stela överläppar att de lät britterna retirera utan beskjutning.

Symboliken från den 1 juli 1916 har fått sin politiska motsvarighet denna dystra sommar. Dumdristiga engelsmän retirerar från Europa utan plan, taktik eller strategi, och efter lite eftertanke kommer Tyskland att svara med återhållsamhet. Ingen vinner på att göra extremister till höger och vänster eller Putin och Trump ännu gladare än de redan är.

Att diplomater och finansvalpar fått semestern förstörd av Brexit är det lilla problemet. För EU:s del kan man till och med ana en uppsida, med trotsiga motreaktioner av konsolidering. Samarbetet kring euron och migrationen har utrymme för förbättringar som kommer väl till pass i det perspektivet.

Om britterna vill sänka sin egen BNP, jaga finansindustrin utomlands och upplösa sitt förenade kungarike får de skylla sig själva. Wales och Nordirland har redan visat att de spelar utmärkt fotboll på egen hand. Skadan av uttåget ur den kontinentala gemenskapen ligger på ett djupare plan och berör oss alla.

Det verkliga offret för denna katastrofala folkomröstning är parlamentarismen som idé. Britterna uppfann den och britterna offrade den. Med dragna pistoler rusade etablissemanget ur skyttegraven vid politikens Somme, bara för att möta det moderna slagfältets kulsprutor: asociala medier, bitter nationalism, lögner, myter och konspirationsteorier, infantil nostalgi, föraktet för ”eliten” som sägs ha tappat kontakten med vanligt folk.

En majoritet av de röstande britterna tror att England blir större och friare av att inte ligga i Europa, precis som en majoritet av republikanerna i USA köper Donald Trumps fantasi om ”America First”. Hur arga dessa väljare än är på dem där uppe kan de inte ändra det faktum att de bor i den verkliga världen.

Sammanbrottet för Storbritanniens två ledande partier hänger samman med en ideologisk kris av episka mått. EU-tanken och nyliberalismen – som på diffusa grunder ofta uppfattas som synonyma – har havererat som heltäckande lösningar de senaste tio åren. Socialismen havererade med Sovjetunionens fall för tjugofem år sedan. Nationalismen havererade när Europa låg i ruiner för sjuttio år sedan.

Tidsfaktorn förklarar det mesta. Politikens senaste svikna löften har folk i färskt minne. Socialismen ligger lite längre tillbaka och tilltalar därför mest ungdomar. Nationalismen och populismen är de enda krafter som återstår, eftersom minnet av deras yttersta konsekvenser bleknat bort.

Brexit-vandalerna har sin amerikanska motsvarighet i en speedad presidentkandidat som hetsar mot minoriteter och lovar utträde ur den lagstyrda världsordningen, en Trixit. Alltför många röstar inte längre för något utan bara emot.

Next stop: Trump Tower. You have been warned.

Fun, fun, fun

Femtio år har gått sedan Ford Mustang och Mercedes 230 SL var som vackrast, och Beach Boys lät som bäst. Samma år krockade en amerikansk B-52:a i luften över Spanien och tappade fyra vätebomber. Världen har blivit säkrare sedan 1966, men fulare.