Från Atlanten till Medelhavet

Drömmen hade funnits där länge. Drömmen om en kanal som förband Atlanten med Medelhavet så att franska sjöfarare slapp den långa och farliga omvägen runt Iberiska halvön. Faktum är att redan romarna hade funderat på saken, men bedömt projektet som ogenomförbart.

I mitten av 1600-talet steg Frankrike fram som den europeiska kontinentens ledande stormakt. På tronen satt den enväldige solkungen Ludvig XIV. Som främsta rådgivare och finansminister hade kungen klokt nog utnämnt en herre vid namn Jean-Baptiste Colbert som på kort tid lyckats med konststycket att få ordning på rikets finanser.

En dag år 1662 mottog Colbert ett brev från ärkebiskopen Charles-François d’Anglure de Bourlémont i Toulouse.

Biskopen meddelade att en bekant till honom, en viss baron Pierre-Paul Riquet av Bonrepos, hade utarbetat en genial plan för att bygga en kanal med ett pärlband av slussar från Medelhavet till Toulouse. Från Toulouse kunde man sedan använda floden Garonne som transportled till Atlanten. Ett brev där Riquet argumenterade för sitt projekt bifogades.

Fjäder i hatten

Kanalbygget skulle visserligen bli fruktansvärt dyrt, och det förutsatte en mängd oprövade tekniska lösningar, men lyckades man genomföra projektet skulle kanalen vitalisera hela Sydfrankrike. Den skulle gynna såväl handel som vinproduktion och ge hela den efterblivna södra lands­ändan ett välbehövligt ekonomiskt uppsving. Vore inte ett sådant projekt en triumf för fransk ingenjörskonst och en fjäder i hatten för kung Ludvig XIV?

Colbert lusläste Riquets projekt som biskopen så nådigt gått i god för, och beslutade därefter att Riquet skulle få göra ett försök med att bygga en första etapp. Lyckades detta skulle han få fortsätta och bygga hela kanalen.

Pierre-Paul Riquet var född i staden Béziers 1609. Tack vare att han gift sig rikt hade han kunnat köpa sig ett gods utanför Toulouse vid namn Bonrepos. Till godset hörde rätten att ta upp saltskatt för kungens räkning i området. Detta var en lönsam syssla, eftersom saltförpaktaren själv fick behålla överskottet sedan kungen fått sin andel. Riquet hade alltså med åren blivit en mycket förmögen man.

I slutet av 1650-talet började han på allvar fundera över möjligheten att konstruera en kanal. Snart ansåg han sig ha löst alla de problem som ett kanalbygge medförde.

När man bygger en kanal är det två saker man först och främst måste tänka på. Den ena är att se till att det alltid finns tillräckligt mycket vatten till hands för att fylla på kanalen. Den andra är att se till att det inte blir för mycket, så att kanalen svämmar över.

Varje gång ett fartyg går igenom en sluss, vare sig det är uppåt eller nedåt, förloras stora mängder vatten nedströms. Därför gäller det att se till att det finns ett ständigt tillflöde vid kanalens högsta punkt, och dessutom året runt.

Riquets djärva lösning innebar att samla ihop vatten från bergsmassivet Montagne Noir norr om vattendelaren. Från ett vattenmagasin i en uppdämd dalgång förde sedan matarkanaler vattnet till kanalens högsta punkt.

Akvedukter

År 1666 startade arbetena. Den första ­etappen av kanalen, från Toulouse via 24 slussar upp till vattendelaren, erbjöd inga större problem. Värre var det med ­sträckningen därifrån genom ett torrt och stenigt landskap ner mot Medelhavet. Som mest var här 12 000 man sysselsatta med bygget.

Problemet var att kanalen måste korsa en rad mindre vattendrag som rinner upp i sydvästra delen av Centralmassivet. På sommaren var de uttorkade flodfåror, men under vårfloden och efter plötsliga åskregn i bergen förvandlades de till störtfloder och förde med sig stora mängder grus och ­bråte. Riquet löste detta dels genom att bygga akvedukter för kanalen, dels genom fiffiga lösningar där flodvattnet vid högvatten fick passera kanalen.

För att hindra kanalen från att svämma över, något som allvarligt kunde skada kanalbankarna, installerades sughävertar, épanchoirs à siphon, vid strategiska punkter. De fungerar som kröken på en vattentoalett. Stiger vattenytan över rörets krök träder häverten i funktion och fungerar som ett avlopp. När vattennivån sedan sjunkit till önskad nivå sugs luft in genom ett skvallerrör, vattenpelaren bryts och häverten upphör att fungera.

Men det fanns fler problem att lösa, och nu började tiden bli knapp. Kanalen var långt ifrån klar men budgeten var över­skriden och pengarna på väg att ta slut. Riquets motståndare, för sådana fanns, gnuggade händerna och skrev till Colbert att Riquet använde kronans medel för att berika sig själv. Detta olyckligt nog samtidigt som Riquet stod inför sitt kanske svåraste problem.

Väster om staden Béziers behövde kanalen runda ett bergsutsprång i oländig terräng, ett område som kanalbyggarna kallade mal pas, dålig väg. En omväg runt berget skulle bli mycket kostsam och komplicerad. Riquet beslöt därför att gräva en 6 meter bred och 8,5 meter hög tunnel rakt igenom berget. En så stor tunnel hade aldrig tidigare grävts.

Colbert fick kännedom om det hela, och beslöt att skicka ner några inspektörer som skulle sätta stopp för Riquets vanvettiga planer.

Men Riquet lät sig inte stoppas. Hela kanalens arbetsstyrka sattes in, och på bara sex dagar var den 167 meter långa tunneln vid Malpas klar och infodrad. När Colberts inspektörer anlände möttes de av fait ­accompli.

Finansierade själv

Pengarna var slut, men kanalen var ännu inte klar. Riquet gav sig emellertid inte, utan finansierade resten av arbetena ur egen ficka.

Riquet fick aldrig själv uppleva triumfen vid kanalens öppnande. Han avled 73 år gammal när bara några kilometer återstod att bygga längst nere vid Medelhavet.

Den 2 maj 1681, efter 15 års hårt arbete, fylldes hela kanalen med vatten för första gången, och de första båtarna kunde utan missöde ta sig genom de 99 slussarna mellan Sète vid Medelhavet och Toulouse.

I dag är Canal du Midi förklarad världsarv. Riquet själv står staty i sin födelsestad Béziers, och vid Seuil de Nauroze står en obelisk till hans ära.