Fram med sommarjobben

Äntligen har det svenska etablissemanget upptäckt att ungdomsarbetslösheten är ett viktigt samhällsproblem. För när man summerar läget på arbetsmarknaden för den miljon av befolkningen som i dag är mellan 16 och 24 år är det lätt att bli förskräckt.

*Andelen öppet arbetslösa är 13 % av arbetskraften.

*Andelen som befinner sig i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder är uppskattningsvis 7?8 procent, vilket gör totalt runt 20 procent arbetslösa.

*Andelen undersysselsatta, sådana som egentligen skulle vilja jobba mer än de gör i dag, utgör ungefär 20 procent av dem som har ett jobb att gå till.

*Glädjande nog är det många som studerar på högskola. Men en tredjedel av dessa gör det i brist på vettigare sysselsättning. Allt fler i gymnasieåldern sätter sig dessutom i skolbänken. Inte för att de vill utan att för den gängse synen i Sverige har blivit att man är körd för tid och evighet om man inte har minst ett treårigt gymnasium. Resultatet är att antalet utan godkänt slutbetyg skenar.

Internationellt sett ligger dessutom Sverige riktigt dåligt till när det gäller ungdomsarbetslösheten. Inte nog med att länder längre ner i hackordningen, som Ungern, Portugal och Slovenien, ligger bättre till än Sverige. Även Tyskland, med en total arbetslöshet kring 12 procent, är mer framgångsrikt på det här området.

I Sverige tittar man avundsjukt på Danmark som har lyckats betydligt bättre. Länderna har i stort sett samma nivå på den totala arbetslösheten men Danmark har mindre än hälften så hög ungdomsarbetslöshet.

Det danska exemplet föreskriver en modell med hårdare krav men generösa bidrag. De unga ska snabbt in i åtgärder, men fullföljer de inte åtgärderna skärs bidraget ner efter sex månader. Den viktigaste lärdomen från det danska exemplet är att de här två delarna hänger ihop, men att det är kravdelen som styr. Snabbhet är avgörande för att aktivera ungdomar. Poängen är att de unga visserligen har rätt till ersättning om de är arbetslösa, men de har också en plikt att aktivera sig.

Tyvärr har de svenska lösningarna på arbetslöshetsproblematiken hittills varit stela och förutsägbara. Regelfundamentalisterna förordar en liberalisering av arbetsrätten. Visst, den funkar men på bekostnad av äldres möjligheter på arbetsmarknaden. Skattefundamentalister förordar lägre skatter och lägre bidrag. Utbildningsfundamentalisterna föreskriver bättre utbildning.

Men svenska arbetsgivare prioriterar på ett annat sätt än teoretikerna. Först i rangordningen kommer högskoleutbildade med arbetslivserfarenhet, sen kommer gymnasieutbildade med arbetslivserfarenhet och först därefter kommer resten. Regeringens mål är att 50 procent av alla som når den aktningsvärda åldern av 25 år ska ha skaffat sig en högskoleutbildning. Ett mer ambitiöst mål vore att 50 procent av alla som är 25 år någon gång ska ha haft ett riktigt jobb.

Och får undertecknad leka arbetsmarknadsguru för ett kort ögonblick så är väl de främsta råden till näringslivet och regeringen att det måste få kosta att ge unga en väg in i arbetslivet. Punkt nio på den danska arbetsmarknadsdoktorns recept för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten handlade faktiskt om arbetsorientering och arbetsmotivation. Med sommaren äntligen på väg kanske alla arbetsgivare skulle ta sig en funderare på vad man kan göra. Kanske satsa lite tid, pengar och kraft på en sommarjobbare? Troligen den bästa investering man kan göra. I alla fall om man tror på det danska exemplet.