Förvirrat Svenskt Näringsliv

Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström krävde i en debattartikel i Svenska Dagbladet i förra veckan en ny svensk ägarpolitik. Bäckström klagade i artikeln på att ägandet av de svenska storföretagen hade blivit för institutionaliserat.

De ändringar han ville se, både av sittande regering och av en framtida s-märkt sådan, kan sammanfattas i tre punkter: sänkta skatter (på ägande, pensionsparande etc), bibehållna rösträttsskillnader för A- och B-aktier samt ytterligare uppdelning och privatisering av AP-fonderna.

Det är inte svårt att hålla med om det svenska ägandets institutionalisering och frånvaron av rent privata ägare. Svårare är det däremot att hålla med om Bäckströms slutsatser och därmed förslagen på lösning.

De två dominerande kategorierna i toppen på listan över de största ägarna på Stockholmsbörsen var vid årsskiftet nämligen arbetsmarknadsparternas pensionsbolag samt ägare som direkt eller indirekt hänger ihop med någon av Wallenberg- eller Handelsbanksfärerna.

Alecta och AMF Pension är femma respektive nia på topplistan. I båda två är Bäckströms Svenskt näringsliv i praktiken hälftenägare. Den största av AP-fonderna, däremot, hamnar först på 14:e plats.

Några förslag att bryta upp Alecta och AMF Pension fanns dock inte alls i Bäckströms text. Om han verkligen vill bidra till att avinstitutionalisera ägandet borde han och Svenskt Näringsliv ju gå i bräschen och bryta upp sina egna kolosser.

Den andra gruppen i ägartoppen utgörs av de båda banksfärerna. Wallenbergs Investor är femma på listan medan Industrivärden är sexa. Dessa kan ju verka “privata” på ytan, men är i realiteten lika mycket institutioner som vilken pensionsfond som helst. Det är ju inte Wallenbergfamiljens eller SHB-direktörernas pengar som äger de här bolagen. De kontrolleras av stiftelser vars enda syfte, åtminstone på pappret, ska vara att gynna svensk forskning. Att de sedan drivs som om de vore farbrödernas privata är ju en annan sak.

Det fascinerande är att Urban Bäckström inte är utan inflytande här heller. Svenskt Näringsliv är nerlusat med folk från industrisfärerna. En av SHB-sfärens starka män, Sverker Martin-Löf, är vice ordförande i Svenskt Näringslivs styrelse. Ordförande i Svenskt Näringslivs “allmänna avdelning” är Investorordföranden Jacob Wallenberg.

Men någon kritik av stiftelsesfärerna fanns inte heller i Bäckströms artikel. Tvärtom ställs ett krav på regeringen att den genom A-aktiefrågan ska gynna just dessa sfärer.

En annan fråga är vad Urban Bäckström tycker är fel med pensionsfonder och utlänningar som ägare (eller i alla fall de institutioner som han av någon anledning inte gillar). I debattartikeln antyds att de inte kan “fylla rollen som starka ägare”, att det kan medföra en risk för “korporativa inslag och politisering” vilket leder till att “dynamiken går förlorad”. Längre ned argumenteras för att med svaga ägare kommer vi att få svårt att behålla huvudkontoren i Sverige.

Resonemanget är både förvirrat och motsägelsefullt. Jag trodde det värsta man kunde säga om pensionsfonder och andra är att de INTE tar politiska hänsyn, att de bara är ute efter vinstmaximering. Jag kan heller inte tänka mig ett mer politiserat beslut än att behålla ett huvudkontor i Sverige bara för att det gynnar vår egen nation. Detta behöver inte vara fel i sig, när nästan alla andra länder bedriver en sådan politik. Men kom inte och säg att det är en garanti för dynamik.

Nej, om någonting visar Bäckströms artikel behovet av en riktig debatt om ägandet. En debatt som är baserad på trovärdiga utredningar som redogör för för- och nackdelar med pensionsfonder som delägare i börsföretag, som gör upp med tron på tjänstemannansfärer som Wallenbergs och SHB:s som räddare av svensk industri (de säljer när de får bra pris, se på Scania!), som nyktert och öppet utreder för- och nackdelarna med utländska ägare och behovet av lagstiftning som skydd för huvudkontoren i en i övrigt protektionistisk värld.

Ägarfrågan är oerhört komplex och förtjänar en långt mer komplex behandling än Svenskt Näringslivs debattinlägg. Ett förslag som bara osar simpel skattesänkarretorik och unken industrisfärslobby.