Första året i EMU

Klarar den stela svenska arbetsmarknaden verkligen ett EMU-medlemskap? Vad händer om den svenska konjunkturen inte är i fas med EMU-ländernas? Och vi tvingas acceptera en penningpolitik som inte alls är anpassade efter våra förhållanden? Kan finanspolitiken verkligen kompensera för förlusten av en egen penningpolitik?

Det finns förstås inga säkra svar på alla dessa frågor. Men erfarenheterna från de mindre och snabbväxande länderna under deras första år i EMU är mycket intressanta för Sverige. Det som vi diskuterar här hemma, har de nu börjat få praktisk erfarenhet av.

Man måste säga att det första året är uppmuntrande för Sverige.

Affärsvärlden har valt att titta närmare på erfarenheterna i Finland, Irland och Nederländerna. Trots att dessa länder hade mycket starkare tillväxt än EMU som helhet när de gick in i EMU, ligger inflation och löneökningar fortfarande förvånansvärt lågt. Ekonomer och företrädare för fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som Affärsvärlden har talat med är överens om att EMU-medlemskapet har bidragit till att hålla löneökningar och inflation nere. Det finns en förståelse för att alltför höga löneökningar kan leda till en kostnadskris med stigande arbetslöshet som följd. Det har man också klarat av att ta hänsyn till – trots den starka tillväxten. Många har erfarenhet av att höga nominella löneökningar bara blir till luft i lönekuverten. 1990-talets erfarenheter har lärt dem att mer måttliga löneökningar mycket väl kan ge mer i verklig köpkraft, eftersom de inte sätter igång någon inflationsspiral.

Teori

I debatten finns också argumentet att ett EMU-medlemskap tvärtom kan ge högre löneökningar, särskilt i små länder som knappast har något avgörande inflytande på den gemensamma penningpolitiken. I EMU vet ju fackföreningarna att den europeiska centralbanken knappast kommer att höja räntan bara för att exempelvis de finska lönerna börjar öka för snabbt. Alltså behöver finländarna inte vara så försiktiga med sina lönekrav.

I ett litet utanförland med rörlig växelkurs och inflationsmål – som Sverige just nu – blir ju följden av alltför höga löneökningar att centralbanken stramar åt penningpolitiken. Medvetenhet om detta kan ha en dämpande effekt på lönekraven.

Men i verkligheten verkar inte faran för att EMU skulle ge högre löneökningar vara så stor. Både fack och arbetsgivare förstår att för höga löneökningar leder till en kostnadskris när det inte längre finns någon räddningsplanka i form av en fallande valuta. Ett år är naturligtvis en mycket kort tid i dessa sammanhang och det är för tidigt att dra några tvärsäkra slutsatser. Även om det har gått bra hittills, kan det naturligtvis hända att det inte går i längden. Det är i alla fall anmärkningsvärt att det har gått så pass bra under detta första år. Efter flera år med stark tillväxt, i ett läge när det hade varit naturligt att strama åt penningpolitiken för att undvika överhettning, fick ju dessa länder i stället sänkta räntor. För några av dem var det fråga om mycket kraftiga sänkningar.

Extra bränsle

Det mest uppseendeväckande exemplet är Irland, som har haft en tillväxt på mellan fem och tio procent ända sedan 1994. Den korta räntan låg runt sex procent fram till 1998 och då sänktes den till hälften. I Spanien och Portugal, som också har haft högre tillväxt än snittet för hela EMU, har de korta räntorna fallit från fem, sex procent 1997 till den gemensamma EMU-räntan på tre procent i början av 1999.

I Finland och framför allt Nederländerna har de korta räntorna legat närmare snittet för EMU-länderna under en längre tid. Nederländerna har ju dessutom i praktiken deltagit i en monetär union med Tyskland, Österrike och Belgien ända sedan i början av 1980-talet. Finland knöt marken till ERM i slutet av 1996 och det hade kanske viss betydelse för att räntorna anpassade sig redan tidigare. Fluktuationsbanden var dock så breda, plus minus femton procent, att de i sig knappast utgjorde någon begränsning. Även det irländska pundet ingick i ERM, och Irland kunde trots det ha avsevärt högre räntor än resten av de blivande EMU-länderna. Gemensamt för Finland, Irland och Nederländerna är i alla fall att de i och med EMU-starten fick en betydligt lättare penningpolitik än vad som var lämpligt av inhemska skäl.

Det var ungefär som om Sverige nu – med fyra procents tillväxt och tilltagande brist på arbetskraft – skulle börja lätta på penningpolitiken.

Om man tittar på realräntorna (egentligen det korrekta), ser penningpolitiken i de snabbväxande länderna snarast ännu mer fel ut. Inflationen ligger ju litet högre i dessa länder, men eftersom räntan är densamma som i hela EMU, blir realräntan ännu lägre. Inflationen i snabbväxarna ligger på två, tre procent medan den i EMU som helhet ligger på 1,7 procent, enligt den senaste statistiken. Det betyder att den korta realräntan är noll till en procent i de snabbväxande länderna.

Finanspolitikens roll

I EMU kan förlusten av en egen penningpolitik kompenseras av finanspolitiken. Den blir till och med mer effektiv i en monetär union, eftersom den inte motverkas av ränte- och valutaförändringar.

När det gäller finanspolitiken är erfarenheterna dock mycket mer blandade. Den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten har definitivt inte varit till någon hjälp, eftersom de länder som har störst behov av en stramare finanspolitik också är de som har störst överskott. Pakten bidrar möjligen till att sänka underskotten på längre sikt, men på kort sikt finns det i stället en uppenbar risk att den bidrar till ökade konjunktursvängningar.

Enligt OECD:s senaste prognos bedöms Nederländerna ha ungefär balans i årets statsbudget medan både Finland och Irland väntas få överskott på omkring fyra procent av BNP. Att underskottet får vara högst tre procent är alltså ingen begränsning.

Finanspolitiken har delvis använts som ett inkomstpolitiskt medel för att begränsa löneökningarna, precis som den svenska regeringen nu vill göra. I utbyte mot lägre skatter väntas löntagarna acceptera lägre löneökningar.

Att inflationen har hållit sig så pass väl i schack kan förstås också bero på tur. Liksom för den amerikanska ekonomin, kom Asienkrisen ganska lägligt. Den dämpade högkonjunkturen, samtidigt som fallande råvarupriser drog ner inflationen. Nu har inflationen vänt uppåt igen, och den är litet högre i Finland, Irland och Nederländerna än i EMU som helhet. Men inte så mycket högre att det ser alarmerande ut. Dessutom kan ju länder med högre produktivitetstillväxt ha litet högre inflation och löneökningar utan att konkurrenskraften försvagas. Och i både Irland och Finland har produktiviteten ökat betydligt snabbare än snittet för EMU-länderna.

Skillnaderna mellan dessa tre länder är förstås stora, men alla är på olika sätt intressanta inför ett svenskt EMU-medlemskap. Finland är en av våra främsta handelspartner och har många likheter med Sverige. Liksom Sverige har Finland en historia av höga löneökningar, inflation och devalveringar. Först under 1990-talet har inflationen kommit ner på riktigt låga nivåer. Arbetsmarknaden är möjligen litet mer flexibel än den svenska, men hör ändå till de minst flexibla inom EMU.

Udda och perifert

Irland är intressant, eftersom det framstår som udda i EMU. Irland brukar kallas Europas tigerekonomi, och har dessutom haft mycket starkare band till Storbritannien än till de kontinentaleuropeiska länderna. Om ett så udda land som Irland klarar sig bra i EMU, borde väl Sverige kunna göra det också?

Det mest intressanta med Nederländerna är inte landets första år i EMU, utan att det i praktiken har deltagit i en monetär union ända sedan i början av 1980-talet. Nederländerna har också haft “svenska” problem – med välfärdssystem som börjat spåra ur, stora budgetunderskott och en dåligt fungerande arbetsmarknad.

I de följande artiklarna tittar vi närmare på Finland, Irland och Nederländerna.