Krönika Svenska kronan
Först en kronmördande maskin i flera år – nu kan fler höjningar pressa kronan
Diskussionen om den svenska kronans värde har varit intensiv under en tid. Experternas förklaringar till varför det har blivit som det blivit är rent av fler än experterna själva, vilket inte säger litet. Kanske är denna inflation i antalet experter rent av ett skäl till varför kronan är så svag? Den svajande kronan är hursomhelst en av de gåvor som den tidigare riksbankschefen lämnat till sin efterträdare och till det svenska folket, och detta under en atmosfär av glädje och festligheter.
Men att kronan har tappat värde kan inte enbart tillskrivas Riksbanken. Att alternativa inflationsmått som köpkraftsparitet (PPP) länge visat att svensk inflation är högre än den sett ut att vara är en anledning bakom kronans svaghet, precis som nyligen påpekats. Skillnader länder emellan hur inflationen beräknas blir över tid viktigt.
Om svenska statistiker ser kvalitet där tyska diton inte gör det, kommer kronan gradvis att tappa värde gentemot euron. När sådana märkligheter påtalats förr har svaret blivit att frågeställningen riskerade att “underminera förtroendet för landets myndigheter”. Att man nu törs diskutera dessa frågor (öppet) är välkommet. Men det är väl som Hegel skrev, att “Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller”.
Riksbanken borde ha lyssnat på kalsongfabrikanten
Det är också intressant att notera att utlandet lämnat Sverige. I augusti gick det att utläsa att utlandets procentuella ägande av svenska statsobligationer gradvis minskat från 20% till cirka 5%. Istället för att diversifiera investerarbasen i landets statsobligationer skrämde Riksbanken bort utländska investerare genom minusräntor, penningtryckande, och för många en helt enkelt obegriplig penningpolitik. Denna kronmördarmaskin var aktiv under flera år.
Kanske borde Riksbanken därför ha lyssnat på kalsongfabrikanten Kevin Plank, innan man påbörjade sina experiment på samhällskroppen? Han sa att “förtroende byggs upp droppvis, men går förlorat hinkvis”. Att behöva återuppbygga förtroende är ett annan gåva från den tidigare riksbankschefen.
Riksbankens vållande av skada tillhör dock det förflutna
Vi bör dock komma ihåg att den skada som Riksbanken och den Statistiska centralbyrån har orsakat oss, ja, den tillhör det förgångna, och att det bara är framtiden som vi har möjlighet att påverka. Att penningpolitiken har varit ogenomtänkt tidigare betyder inte att fler räntehöjningar idag vore genomtänkt, eller ens att de skulle gynna kronan.
För att förstå det senare måste vi resa tillbaka till millennieskiftet. Då frågade sig ekonomen Wynne Godley “vad händer om dom börjar spara igen?”. Han oroade sig för att amerikanska hushålls sparkvot hade fallit till -7%. Hushållen satte sprätt på långt mer pengar än de tjänade. Skulderna växte snabbt. Eftersom hushållen förr eller senare inte kan betala mer av sin inkomst i ränta var beteendet inte hållbart. Godley oroade sig för att detta skulle resultera i ekonomisk stagnation, recession eller i en svag valuta.
Om hushållen ska spara mer måste nämligen någon annan sektor spara mindre. Men hur går detta till? I grova drag finns det tre sektorer i ett land. En privat sektor (hushåll och företag), en offentlig sektor och en utländsk sektor. Dessa tre sektorers flöden summerar alltid till noll.
Om någon sektor har större intäkter än utgifter måste någon annan sektor ha lägre intäkter än utgifter. Om privat sektor uppvisar en negativ sparkvot, kommer den offentliga sektorn eller den utländska sektorn ha en positiv sparkvot. Sådana “sektorsbalanser” användes framgångsrikt av Godley: IT-bubblans kollaps 2001 och finanskrisen 2008 gav honom rätt.
Balans blir det alltid, ibland en smärtsam sådan
Vad händer i Sverige om bostadsmarknaden skulle börja svaja betydligt, kanske på grund av en Riksbanksorkestrerad räntehöjningschock? Då kommer hushållen vilja öka sitt sparande. Mer falukorv, mindre gåslever. Ökad amortering. Men vilka sektorer ska då minska sitt sparande? Om vi exkluderar privata företag för enkelhets skull återstår den offentliga och den utländska sektorn.
Offentlig sektor kommer så småningom att spara mindre per automatik. A-kasseutbetalningar kommer att öka och skatteintäkterna kommer att sina om tillväxten bromsar in på grund av lägre konsumtion. Om det offentliga dock i en proaktiv anda skulle genomföra finanspolitiska satsningar eller skattesänkningar, skulle ett högre sparande hos hushållen inte nödvändigtvis medföra några större negativa effekter. En sådan utveckling förefaller inte sannolik.
Om den offentliga sektorn inte medverkar tillräckligt till att stabilisera efterfrågan kommer det istället att krävas ett kraftfullare bidrag från utlandet för att bringa balans. Balans blir det alltid. Sveriges överskott i bytesbalansen innebär att landet i helhet sparar, medan utlandet idag skuldsätter sig. Hur kan utlandet fås att spara ännu mindre? Jo, bland annat genom en svag krona.
För många teppanyakihällar – för få traktorer?
Utlandet ska fås att spara mindre, det vill säga att köpa mer av Sverige AB. Fler traktorer ska gå på export. Men om vi istället för traktorfabriker har investerat i skinande teppanyakihällar och moderna miljonprojekt blir det kanske svårt att trolla fram tillräckligt många traktorer. Bostäder är nämligen svåra att anpassa till att producera något annat än boende, och blir därför mer svårsålt till utlänningar. Hans, Hermanns och Helgas röda sommarstugor i Smålands skogar är inte bevis på motsatsen.
Ytterligare räntehöjningar – om de sätter press på bostadspriser och framkallar ett ökat sparande hos hushållen – riskerar på detta vis addera nedåttryck på kronan av fundamentala skäl. Och en svag krona riskerar att bidra till ännu högre inflation, ett ännu fattigare Sverige, och ännu mer förvirring hos expertkåren. Och förmodligen kommer det därför att bli just så.
Kronförsvagningen som krävs i ett läge med svajande bostadspriser kommer alltså att vara större än om vi hade investerat mer i traktorer och traktorfabriker. En gåva till från den tidigare riksbankschefen. Vore det inte på sin plats att låta några experter att skruva ihop traktorer istället?
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
