Forskning med usel tillväxt

Det massiva motståndet mot genforskning och genmodifierade grödor i Europa beror kanske på forskarna själva. När gentekniken utvecklades på 1980-talet passade en rad forskare på att utföra spektakulära men oetiska genexperiment i bästa – eller värsta – Frankensteinstil. Man klonade får och hundar, födde fram missbildade djur och allehanda monstrositeter. Följden av denna uppvisning blev att både genforskare och genteknik fick ett grundmurat dåligt anseende hos allmänheten. Det får man sota för i dag.

För 10 000 år sedan uppfanns jordbruket, vilket förändrade människans levnadsvillkor i grunden. Olika grässorter domesticerades till sädesslagen korn och vete i ”Den bördiga halvmånen”, nuvarande Syrien och Irak. Något senare följde ris i Kina och majs och potatis i Mellan- och Sydamerika.

Vilda växter har genom evolutionen skaffat sig mekanismer för sin överlevnad. Exempelvis gäller det för växten att så effektivt som möjligt och vid rätt tidpunkt kunna sprida sina frön.

För jordbruket är detta inte alltid av godo. Jordbrukaren vill att fröna ska sitta kvar på axen, och inte sprättas iväg före skörd. Dessutom vill jordbrukaren att fröna ska vara så stora som möjligt och mogna samtidigt. Domesticeringen av grödorna innebar att växterna genom medvetet urval genförändrades. I princip kan man säga att de forntida jordbrukspionjärerna medvetet valde ut och förökade plantor som av en eller annan anledning var sjuka – plantor som saknade förmågan att sprätta iväg fröna. Resultatet blev att man efter ett antal generationer hade fått fram grödor vars naturliga gener undertryckts eller förändrats.

Modifierade

All växtförädling syftar alltså till att modifiera växters naturliga egenskaper så att de bättre lämpar sig för odling. Det gör också att kulturväxter sällan klarar sig om de lämnas för sig själva i naturen. De dukar under i konkurrens med växter som är bättre anpassade till ett liv i det fria.

Som växtforskaren Roland von Bothmer uttrycker det: ”Alla kulturväxter är monstrositeter. De klarar sig inte i naturen utan bondens hjälp.”

Sedan 1800-talet har jordbruket utvecklats radikalt. Grödorna har blivit alltmer högavkastande. Men odling i stora monokulturer har också gjort dem mer känsliga för skadeangrepp av svampar och insekter, något som kraftigt minskar skörde­utbytet. Ett sätt att hålla sjukdomar och skadinsekter stången är med hjälp av kemiska gifter, ett annat att förädla fram sorter med högre motståndskraft. Det visar sig dock att både svampsjukdomar och insekter har en förmåga att med tiden överlista växternas skyddsmekanismer. Därför gäller det för förädlarna att hela tiden ligga steget före skadegörarna. Växtförädling är, och måste vara, ett ständigt pågående arbete.

På 1950-talet gjordes experiment på säd med radioaktiv strålning och med cancerogena kemiska preparat för att skapa mutationer med nya egenskaper. Detta visade sig emellertid vara trubbiga instrument, eftersom de flesta mutationer inverkar negativt.

Men så kom gentekniken på 1980-talet. Gener kunde flyttas mellan olika organismer. Plötsligt blev det teoretiskt möjligt att förse grödor med gener för resistens mot svampsjukdomar, bättre anpassning till torka eller salthaltiga jordar, högre näringsinnehåll och mycket annat önskvärt. Gentekniken förutspåddes lysande framtidsutsikter, och en rad stora multinationella kemiföretag, som Monsanto, BASF och Syngenta, gick in tungt i genforskning och växtförädling.

Men gentekniken stötte också på hårt motstånd från naturskyddsorganisationer och allmän opinion, i synnerhet i Europa. Förädling med den nya tekniken ansågs både onaturlig och farlig.

Skräddarsydd växt

Även offentligfinansierade forskare på universitet och högskolor har satsat på genomik, läran om generna och vad de uttrycker. Den lilla växten backtrav, Arabidopsis thaliana, ett litet ogräs som är släkt med senap och kål, har blivit modellorganism för forskarna och världens mest genetiskt undersökta växt. Tusentals olika gener har i dag kunnat identifieras och deras funktioner bestämmas. Resultatet av forskningen har blivit att det är möjligt att i det närmaste skräddarsy en växts egenskaper.

Dock bara under kontrollerade former i laboratorier, för odling i det fria kräver tillstånd från myndigheterna. Och här skiljer sig regelverken i olika länder kraftigt åt. EU:s lagstiftning vad gäller så kallad ”transformation av växtgenom” härstammar från 1980-talet och kräver rigorösa säkerhets­föreskrifter. Tillstånd för kommersiell odling kan ges, men det är bara en enda gmo-sort, majssorten MON810, som har godkänts av EU under de senaste 14 åren. Den odlas i Spanien.

Massivt motstånd

Motståndet mot genmodifierade organismer är fortfarande massivt hos befolkningen i Europa, och ingen ansvarig politiker vågar sätta sig upp mot opinionen.

Därför har en rad gmo-grödor fastnat i tillståndsgivningen. Detta har gjort att alla de stora multinationella växtförädlingsföretagen ledsnat och beslutat sig för att lämna Europa. 2012 avvecklade BASF i Svalöv sin verksamhet i Sverige och Europa och flyttade till USA. För vem vill vara verksam i länder som förbjuder effektiva förädlingstekniker och där försöksodlingar konsekvent vandaliseras av gmo-motståndare?

En nackdel med detta är att förädlingen i Sverige av grödor lämpade för nordiskt klimat nästan har upphört. Och det finns inte längre någon svensk förädling alls av grönsaker.

Varför, frågar sig författarna till debattboken Bortom GMO, ska en viss förädlingsteknik lyda under speciella hårda regler när andra tekniker inte kontrolleras alls? Borde inte myndigheterna i stället titta på säkerhetsaspekterna hos de framtagna grödorna?

Dessutom finns en rad nya tekniker som ger samma resultat utan att juridiskt räknas som gmo: zinkfinger-nukleas, talen, crispr, odm, med flera.

I dag är 82 procent av all världens soja­bönor, 62 procent av bomullen och 30 procent av rapsen gmo-grödor med herbicidtolerans och insektsresistans. Men de får inte odlas i Europa.