Förrädiska företagsförvärv

Som konsult fick jag ibland följa företagsaffärer på nära håll. Jag slogs av hur mycket folk som kunde vara inblandade: köparens och säljarens styrelser och ledningar, köparens bankirer, säljarens bankirer, jurister från båda sidor, pr-firmor etc etc. Det var också intressant att se att något så synbart enkelt som att köpa något kunde vara så invecklat. Och ta sån tid. Pressreleaser kunde ligga redo i veckor, och det förekom att de aldrig gick ut.

Man kan tycka det är konstigt att det alls görs några företagsaffärer, med tanke på hur mycket som kan gå fel och hur många som kan sätta käppar i hjulen. Fast ännu märkligare är väl egentligen att så pass många stor­affärer ändå annonseras, trots att risken för misslyckande är så hög. Det finns gott om exempel på illa genomtänkta uppköp och fusioner mellan storspelare. Och det är svårare att hitta motsatsen.

De många svenska företag som har gjort förvärv till skön konst – Hexagon, Meda, Getinge, Atlas Copco, Lifco och Assa Abloy för att nämna några – har i allmänhet slukat rader av betydligt mindre företag, snarare än försökt svälja ett fåtal jättetuggor. Och de gör nästan alla sina förvärv med ett litet team i huset, utan hjälp av rådgivare.

Mot den bakgrunden borde Electrolux ägare kanske vara nöjda över att de aldrig fick köpa GE Appliances, trots att det kostade dem lika mycket som ett medelstort börsföretag, 1,7 miljarder kronor, i omkostnader. Men med tanke på att GE lyckades slingra sig ur affären, utkräva ett skadestånd på 1,5 miljarder från ­Electrolux och sedan sälja till Qingdao Haier för en ­prislapp som var 18 miljarder kronor högre, så är det svårt att fri- göra sig från känslan av att Electrolux och dåvarande vd:n Keith McLoughlin ändå gick på en riktig dubbelnit (se sid 14).

115-åring med krutet torrt

I dessa tider av nedläggningar, besparingar och nödrop från mediebranschen är det roligt att kunna berätta att Affärsvärlden 2015 gjorde sitt bästa resultat på den här sidan millennieskiftet.