Förgiftad slängkyss

De syriska flyktingar som vägrade gå av bussen i Östersund häromveckan fick mig nästan att spricka av motstridiga känslor. De flesta av oss är ju uppfostrade så att vi tycker att det hör till god ton att visa lite tacksamhet om man får hjälp, även om formen inte är den man hoppats på.

Vi vet förstås om att det är ett musealt synsätt. Det tar inte hänsyn till att alla människor numera har ”rätt” till det mesta. Inte heller tar det hänsyn till att begrepp som ”hjälp”, ”vi” och ”ni” dekonstruerats och att begreppet ”tack” därför har blivit så komplicerat att det numera är obegripligt. Vi som bär på denna daterade etikettsreflex, räknas dessutom automatiskt som brunskjortor i tongivande kretsar på twitter, Södermalm och i andra parallella verkligheter.

Men man har den uppfostran man har. De måste ju inte bocka och ta av sig mössan. Bara le lite. Å andra sidan fick man spela mer än lovligt dum för att inte förstå syrierna, som intervjuades i Östersunds-Posten:

”’Jag är 75 år och kommer från Mellanöstern. Så skickas jag till ett ställe där det ser ut så här’, säger Isan Hydr och pekar på det isiga underlaget. ’Det är ju livsfarligt för mig att vistas här.’”

”Det här känns ju som ett fängelse, mitt ute i skogen”, fyllde en annan flykting i.

En syrier som redan bott utanför Östersund i ett halvår förklarade: ”Normalt spelar jag musik och skriver låtar. Det går inte här, jag bli helt död inombords av att bo här.”

Jag har aldrig läst en bättre sammanfattning av hur det känns att vara svensk. Frågan är om det inte var syriernas ovälkomna klarsynthet, snarare än deras otacksamhet, som väckte ont blod ute i stugorna. Man vill ogärna bli påmind om det som generationer har ägnat sig åt att förtränga.

Vilket osökt leder tankarna till ”december­överenskommelsen”. Jag antar att namnet ­mejslades ut för att förmedla en passande historisk tyngd. Stefan Löfven upprepade i alla fall namnet med ett tonfall värdigt profeten Hesekiel. Själv associerar jag till ”Augustifamiljen”, husbandet i På spåret. Kanske är det mitt undermedvetnas sätt att påminna om att det som måste sägas med teatral stämma ofta saknar verklig tyngd.

Det är ju inget fel i vår grundlag som den här överenskommelsen rättar till. Det den försöker göra är att rädda partierna från konsekvenserna av sin oförmåga. De har aktivt förträngt faktiska problem. Moderaterna har utmärkt sig särskilt i det avseendet.

Det var Moderaterna som avrustade försvaret till den grad att ÖB tvingades sjukskriva sig, när han råkade tala sanning. Det var Moderaterna som lät Miljöpartiet diktera migrationspolitiken, ungefär lika klokt som att lägga Folkhälso­institutet i händerna på Thorsten Flinck. Social­ministern var visserligen kristdemokrat, men både migrationsministern och justitie­ministern var moderater i den regering som lät gatutiggeriet bli en del av vardagen. Och det var från Moderaterna de stora strömmarna gick till Sverigedemokraterna i höstens val. Ur detta växte ”december­överenskommelsen”, som är ett försök att ändra spelreglerna när fel spelare vann. Så brukar man göra i bananrepubliker. Det framstår som Fredrik Reinfeldts sista, förgiftade slängkyss till ett parti som börjar inse sina misstag.

Kanske skrev Anna Kinberg Batra under överenskommelsen för att köpa tid till att ta sig an de frågor partiet förträngt. Men det är också möjligt att hon är så Reinfeldtsk att hon tror på den. Då kan moderaterna vara på väg att försätta sig i samma situation som sossarna gjorde med både Mona Sahlin och Håkan Juholt: att välja en ledare som egentligen saknar partiets förtroende.

Jag är inte säker på att Anna Kinberg Batra har något att tacka för.

Slug turist i obygden.

De stackars syrierna i Östersund var inte först att chockeras av Sveriges ödsliga barbari. I februari 1635 välte fransmannen Charles d’Ogiers släde på väg mot Stora Kopparberg. Han var nära att sticka värjan i sin finske kuskpojke, men besinnade sig och tog sig genom snön till en prästgård:

”Presthustrun, som tyckte att min röst lät något fremmande, förbjöd sitt folk att öppna, och en dörr, som jag till min glädje fann halföppen, blef midt för min näsa igenslagen af tre stora drängar, som voro innanföre. Jag såg efter något annat hus, men intet fanns. Lyckligtvis kom jag ihog, att guld tränger sig igenom de starkaste lås, och jag ropade derföre på tyska: ich gib euch vil Reichsdal. Dörrarne öppnades strax.”