För tidigt att fira segern

Fråga tio personer på gatan om vilken som är den senaste månadens viktigaste ekonominyhet för börsen och ekonomin i stort, och någon kanske säger Donald Trump som ny president i USA, en annan kanske nämner förändringarna inom Wallenbergarnas bolag, men de flesta – om inte alla – skulle missa den viktigaste: inflationens återkomst.

Inflationstakten mätt som KPI (förändringen av samtliga konsumentpriser under de senaste tolv månaderna), låg på 1,7 procent i december. Städas siffran för bostadsägarnas räntekostnader – det som kallas KPIF, eller den underliggande inflationen – är inflations­takten 1,9 procent.

Riksbankens mål, en förändring i KPI på 2,0 procent, börjar närma sig. Sett till KPIF är saken i stort sett redan biff. Och det för första gången på sex år.

En annan god nyhet (om man gillar inflation) är att den stigande inflationen delvis tycks vara framdriven av att resursutnyttjandet fortsätter att öka, vilket till skillnad mot mer mekaniska drivkrafter som att en svag valuta leder till importerad inflation, faktiskt tyder på att den svenska ekonomin är het, på riktigt.

På Brunkebergstorg var det nog flera som drog en lättnadens suck när decembersiffran kom in, inte minst eftersom höstsiffrorna varit en besvikelse. Sedan dess har Riksbankens direktion framstått som nöjda på ett vis som ingen har hört på många år.

– Vi har haft en uppåtgående inflation i ungefär tre år och inflationsförväntningarna är nu uppe vid målet igen. Så vi är nästan där, sa vice riksbankschef Cecilia Skingsley i förra veckan till Bloomberg.

Om vi nu ser en tillfällig topp eller om trenden är uthållig återstår att se. Riksbanken räknar med en något lägre inflation under 2017 och så kanske det blir. Samtidigt är ­Sverige långt ifrån ensamt om att ha överraskats av inflationen. Den amerikanska banken Citi skrev i en analys i december upp prognosen för de avancerade ekonomierna och räknade med att inflationen i Japan, USA, Storbritannien – och Sverige – ligger över de senaste 20 årens snitt. Bakom finns tillfälliga faktorer som råvarupriser men också god tillväxt och minskat produktionsgap.

Om inflationen är tillbaka i Sverige på riktigt får det stora konsekvenser: pengar slutar vara gratis, avkastningskraven stiger och den exportberoende svenska ekonomin behöver ställa om sig mot en starkare krona.

Penningpolitikens så kallade transmissionsmekanism har tre kanaler: kredit­kanalen, räntekanalen och växelkurskanalen. Målet med Riksbankens extremt låga reporänta de senaste åren har varit den sistnämnda kanalen: växelkursen. Genom att föra en mer expansiv penningpolitik än ECB, Fed och Bank of England har kronan hållits nere. Ju lägre reporänta, desto lägre marknadsräntor, vilket gör det mindre attraktivt att investera i kronan. En svagare krona är som isolerat fenomen också ­inflationsdrivande: importerade varor blir ­dyrare och exporten blir mer konkurrenskraftig. Om kronan nu stärks blir läget tuffare för den svenska ekonomin.

Vad händer då när inflationen stiger och om det till och med går snabbare än Riksbanken räknar med? Swedbanks strateg Pär Magnusson konstaterade i ett marknadsbrev efter att inflationssiffran presenterats att betydelsen av den svenska kronan för den svenska inflationen har försatt Riksbanken i en knepig situation:

”Alla tecken på att släppa den duvaktiga penningpolitiken kan leda till ett snabbt bakslag med valutadriven importprisdeflation, och därför måste [Riksbanken] fortsätta att göra duvaktiga ljud även om inflationen är i linje med eller högre än deras egna prognoser”, skriver Pär Magnusson.

En annan aspekt är hur sparandet påverkas av scenariot med normal inflation och ultralåg ränta. Att parkera besparingar i lågavkastande obligationer eller konton är kanske uthärdligt om inflationen är obefintlig. Men vad händer när kapitalet äts upp med 2 procent om året? Då blir det ännu mer attraktivt att investera i börsen och i fastigheter, och om möjligt ännu mer attraktivt att låna pengar.

Den märkliga svenska penningpolitiska miljön är på väg att förändras, men som det ser ut nu blir det ingen rask återgång till en normal reporänta. Vad vi snarare ser framför oss är en nästan lika oförutsägbar period av förändring och anpassning.