För Saab och fosterland

Före julen 2013 flög Saabchefen Håkan Buskhe med familjen till Thailand på två veckors semester. När sms:en och telefonsamtalen onsdagen den 18 december började översvämma hans mobil befann sig den nyblivne 50-åringen i ett naturreservat strax söder om Krabi. Brasilien såg ut att ha valt Gripen som sitt nya stridsflygplan. Ordern var värd 30 miljarder kronor och Saab hade jobbat till och från i 17 år för att få den.

– Jag fick 500 sms inom en timme. Mobilen lät som ett flöjtspel, säger han.

Och mobilen ville inte sluta. Efter några timmar gick den bredaxlade kompakte Buskhe ut i den kolmörka thailändska natten för att prata vidare utan att störa hustrun Camilla och de tre döttrarna, som inte är lika förtjusta i flygplan som han. Han höll på till klockan sju på morgonen.

– Det var jag och tre miljarder mygg, säger han.

Det var en av Håkan Buskhes bättre dagar. På eftermiddagen, thailändsk tid, hade den svenska staten skrivit på produktionsordern av 60 Gripenplan. Totalt skulle den nya Gripen kosta staten 90 miljarder kronor under 30 år.

Buskhe hade också tidigare fått veta att den brasilianske försvarsministern Celso Amorim hade kallat till tv-sänd presskonferens den här dagen. Ingen visste vad han skulle säga, men kanske kunde det vara något om en beställning av krigsmateriel? Stridsflygplan möjligen? Men vems plan det i så fall skulle röra sig om var oklart. Flera tillverkare var med i striden. Det blev alltså Saab. Och Buskhes mobil fick fnatt.

Tidpunkten var överraskande. Buskhe var på sin första sammanhållna tvåveckorssemester sedan 1986. Saabs vice vd Lennart Sindahl fick vara med på SVT.

***

Våren 1998 flög Saab i största hemlighet två Gripenplan över Anderna från Chile till Anápolis flygbas i Brasilien för att visa dem för officerare från det brasilianska flygvapnet, enligt Dagens Industri. Brasilien hade beslutat att köpa nya stridsplan som skulle ersätta landets F5-plan som landet köpt från amerikanska Northrop.

Varken amerikanska Boeing med sitt F/A-18 Super Hornet eller franska Dassault med sitt Rafale hade dock en tanke på att ge upp. Ordern på 36 stridsflygplan skulle inte bara vara värd runt 30 miljarder kronor, utan det fanns all möjlighet till kringorder och extratjänster under många år framöver. Även om orderna brukar vara utförliga, så är det lätt för beställaren att glömma något, eller komma på något nödvändigt i efterhand.

Samtidigt är marknaden liten. Länder beställer sällan nya stridsflygplan och även om endast drygt en handfull bolag kan tillverka dem blir konkurrensen mördande. Förutom Saab, Boeing och Dassault finns amerikanska Lockheed Martin, med toppmoderna F-35 Lightning II, och Eurofighter med sitt Typhoon. Eurofighter samägs av brittiska BAE Systems, europeiska Airbus och italienska Alenia Aermacchi. Därtill kommer det ryska bolaget Suchoj som säljer SU-35 och kinesiska Chengdu, som säljer J-10, ”Den kraftfulla draken”.

Av politiska skäl undviker ofta demokratier att köpa av Ryssland och Kina. Då återstår alltså fem tillverkare. Saabchefer brukar dessutom stolt påpeka att Sverige är det enda kärnvapenfria landet som producerar ett stridsplan. Annars är det så dyrt och betungande att endast stora länder med rejäla finansiella muskler klarar det.

Kampen mellan de fem förs med alla medel tillgängliga. Här finns så fula knep att många andra branscher inte skulle komma på dem – eller åtminstone inte ha råd med dem. Men för försvarsbolag i den tekniska frontlinjen med full uppbackning av sitt lands regering och säkerhetstjänst är komplicerad teknik och ohemula kostnader inget hinder. Resurserna i sådana här upphandlingar är i det närmaste obegränsade.

Avlyssning är till exempel ingen ovanlighet. Håkan Buskhes telefon är, liksom andra Saabchefers, krypterad. Ändå har någon eller några flera gånger lyckats hacka sig in i Buskhes mobil och skickat sms, både på svenska och engelska, som mottagaren trodde kom från toppchefen.

I havsviken Bråviken utanför Norrköping ligger franska handelsfartyg och spionerar på Gripen när de flyger från Saab i Linköping, enligt en källa. Frankrike är, enligt källan, till och med värre än amerikanerna när det kommer till spionage. Saab har naturligtvis lärt sig att undvika fransoserna. Varje gång bolaget vill prova något nytt med Gripen flyger de först ut över vattnet för att se vilka som befinner sig där. Om kusten är klar kan provflygningen ske från Linköping, annars kan Saab flytta den till annan ort.

När det gäller Saab så är bolaget lika sammanflätat med svenska myndigheter som en boaorm som slingrat sig runt en hind. Det är helt enkelt svårt att se var den ena slutar och den andra tar vid.

Logiken är att ju fler länder som köper Gripen desto lägre utvecklingskostnader per plan. Därför hjälper svenska staten Saab, liksom andra länder stöttar sina flygindustrier.

Sammanblandningen gäller över hela linjen, även de stora affärerna. Saab har endast sålt flygplan till Sydafrika. Övriga försäljningar och uthyrningar av plan har svenska staten skött. Men Brasilien skulle bli Saabs egen affär. Här skulle bolaget kämpa själv. Men givetvis bidrog svenska staten med stöd.

År 2000 bestämde sig Brasilien för att starta upphandlingen, men år 2005 avslutade landet den. Vänsterpresidenten Luiz Inácio ”Lula” da Silva ville prioritera fattigdomsbekämpningen. Han hade vunnit valet på sin slogan ”Sem fome”, ingen hunger. Men snart var upphandlingen i gång igen.

***

År 2007 fick Saabs vice vd Lennart Sindahl ont i handen då han satte sina initialer på varje sida i bolagets runt 3 000 sidor långa offert till Brasilien. Andra hugade tillverkare lämnade också in sina propåer.

Håkan Buskhes första stora resa som vd för Saab, han tillträdde 1 januari 2010, gick till Brasilien. Dessutom träffade han både brasilianare och andra intressenter på de flygshower han regelbundet besökte, till exempel Singapore Airshow och Farnborough Airshow sydväst om London.

Även staten var aktiv. Våren 2009 åkte dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) till Brasilien för att lobba för Gripen. Redan tidigare hade hans statssekreterare Håkan Jevrell besökt Brasilien för att tala om Gripens fördelar.

Men i september 2009 sa president Lula att det franska planet Rafale var det bästa valet – trots att det var överlägset dyrast, inte bara att köpa utan även att flyga. Det kostade drygt 100 000 kronor att flyga i en timme, mer än tre gånger så mycket som det enmotoriga svenska planet, enligt brittiska försvarsexpertförlaget Jane’s. Då hade fransmännen inte heller lyckats sälja planet utanför Frankrikes gränser. Men i Brasilien gillade en nyckelperson, enligt uppgift, planet. Han ska dock senare ha avlidit. Dessutom hade Brasilien sedan tidigare gamla franska Mirageplan som landet så sent som 2005 bytt ut mot tolv begagnade, men nyare, Mirageplan.

Sten Tolgfors svarade med att i slutet av november åter åka till Brasilien för att övertyga brasilianarna om det svenska planets förträfflighet.

Dessutom ställde Boeing och Saab snabbt i utsikt att deras plan, helt eller delvis, kunde byggas i Brasilien.

Det var ett mycket lukrativt erbjudande, inte bara för de arbetstillfällen det skulle skapa utan för den för Brasilien så åtrådda tekniköverföringen. När det gällde Saab skulle Brasilien till och med få vara med att utveckla det nya planet, Gripen NG. Om stora Brasilien var en del av Saabs tillverkningskedja skulle landet hjälpa till med nya försäljningar av Gripen, resonerade Saabcheferna. Flera av Saabs utländska underleverantörer hade hjälpt Gripen i Brasilien, bland andra den amerikanska jätten General Electric.

Hur mycket motköp, så kallad offset, Saab var tvunget att ordna för att få ordern är inte offentligt, men tekniköverföring brukar ge många motköpspoäng. Motköp kan uppgå till mer än 100 procent av ordervärdet. Flera utvecklingsländer vill ha teknik­överföring för att själva tillverka stridsplan.

– Folk i allmänhet tror att offset handlar om att byta flygplan mot bananer, men det har alltmer blivit att ge köparen tillträde till avancerad teknik, en tekniköverföring, säger Martin Lundmark, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI.

Många länder har försökt få upp flygplan i luften, bland andra Brasilien, Indien, Sydkorea, Israel och Singapore. Men de har inte blivit tillräckligt bra. Ingen vill ha stridsplan som är på samma nivå som de amerikanska var för 25 år sedan. Indien har ett flygplan som de har hållit på att utveckla i 30–40 år och som fortfarande inte har flugit, enligt Lundmark. De moderna planen klarar exceptionella påfrestningar och har en mycket snabb dataöverföring.

Vissa länder, som Indonesien, Malaysia och Thailand, kan inte ta till sig den nya tekniken eftersom de inte har infrastrukturen på plats och inte har tillräckligt många utbildade ingenjörer, men Brasilien är ett land som har möjlighet att suga åt sig informationen, enligt Martin Lundmark.

– Jag tror att tanken är att de ska bygga ett eget flygplan om 30 år. Först ska de få de här flygplanen levererade om fem-sex år, sedan ska de använda dem i 25 år, säger Martin Lundmark.

Det är en bild som Brasiliens flygvapen Força Aérea Brasileira, FAB, i dag bekräftar.

”Vi såg Gripen som en möjlighet att delta i utvecklingen av ett projekt som kan stärka vår industri så att vi senare skulle kunna utveckla en femte generation stridsflygplan”, skriver FAB:s informationsavdelning i ett e-postmeddelande till Affärsvärlden.

Brasilien har inte många avancerade exportbolag, landet exporterar mest kaffe, socker, sojabönor, apelsiner, kakao, majs, vete, bomull och jute. Men det har en lysande exportjuvel, flygplanstillverkaren Embraer. Och Embraer var den tilltänkta samarbetspartnern.

I januari 2010 utsåg Brasiliens flygvapen FAB Gripen till det bästa alternativet. Det hade bra prestanda, var billigast, hade lägst driftskostnader och tekniköverföringen skulle vara bra för landet. Månaden efter var utrikesminister Carl Bildt (M) på plats och pratade Gripen.

Kronan på verket var när drottning Silvia, som har brasilianska rötter, och kung Carl XVI Gustaf våren 2010 var på statsbesök i Brasilien och åt middag med president Lula och hans fru i Alvoradapalatset i huvudstaden Brasilia. ”Nossa Rainha Silvia”, vår drottning Silvia, som brasilianarna kallar henne. Via Silvia har republiken Brasilien indirekt ett kungahus, hävdar en del.

***

Saab var inte bara uppbackat av regeringen utan givetvis också av sin huvudägare Investor, familjen Wallenbergs maktbolag.

År 2010 började Saabs strategichef Dan Jangblad sätta upp ett svenskt innovationscentrum, CISB, i São Bernardo do Campo i Brasilien. Här deltog även Stora Enso, ett annat Wallenbergföretag, liksom det före detta Wallenbergbolaget Scania. Saab sålde då redan mycket i Brasilien, till exempel spaningsradarn Erieye. Snart skulle Saabs omsättning i Brasilien nå 1 miljard kronor av bolagets totala omsättning på 24 miljarder.

Statliga enheter som KTH, Chalmers och Linköpings universitet var självklart även de med i CISB. Fler än 200 svenska företag är aktiva i Brasilien, och São Paulo är en av Sveriges största industristäder, sett till antalet anställda.

Industrisamarbetet och drottning Silvia var två saker som band samman jättelandet i söder med det lilla landet i norr. Den tredje var fotbollen. Den genomsnittlige brassen på gatan kunde namnen på spelarna i det svenska landslaget.

Våren 2011 invigde statsminister Fredrik Reinfeldt CISB. Han var i Brasilien tillsammans med en svensk näringslivsdelegation, som givetvis inkluderade Saab.

Många myndighetspersoner har också passerat revy i Brasilien för att tala för Gripen. Generaldirektören för Försvarsexportmyndigheten (FXM), Ulf Hammarström, har varit där flera gånger liksom flera andra på FXM. Innan FXM fanns så skötte Försvarets materielverk, FMV, lobbyarbetet. Dessutom har några av regeringens statssekreterare varit där, liksom den nuvarande försvarsministern Karin Enström (M).

I februari 2012 uppgav dock brasilianska regeringskällor att det lutade åt det franska planet Rafale, men våren 2013 pekades amerikanska Boeings F/A-18 Super Hornet ut som favorit.

Söndagen den 1 september 2013 berättade journalisten Glenn Greenwald på brasiliansk tv att amerikanska NSA hade avlyssnat den brasilianska presidenten Dilma Rouseffs telefon samt läst sms- och e-postmeddelanden som skickats mellan henne och hennes närmaste medarbetare. Det visade dokument som NSA-läckan Edward Snowden hade släppt.

Dilma Rousseff blev rasande och ställde in sitt planerade statsbesök till USA. Att USA:s president Barack Obama pratade med henne i 20 minuter på telefon hjälpte inte. Hon tänkte inte åka. Genast kom spekulationer om att Brasilien inte ville köpa ett amerikanskt stridsplan. Nu lutade det åt Gripen.

Den 11 oktober erbjöd Saab, enligt Ny Teknik, Brasilien att hyra plan medan landet väntade på att de nya planen skulle byggas. Men även om Saab kom med erbjudandet så har bolaget inte några plan att hyra ut. Det har dock svenska staten. Och det var självklart inga problem att hyra ut flygvapnets maskiner till Brasilien för att hjälpa börsnoterade Saab att ta hem affären.

Saab kan även tjäna pengar på uthyrningen. Det svenska flygvapnet har 88 operativa Gripenplan och 24 stycken i hangar, som ska avvecklas eller säljas (se grafik på nästa sida). Vissa står som tomma skal utan utrustning, enligt en källa, och andra är av äldre modell. Om staten ska hyra ut plan måste de kanske uppgraderas. Det får i så fall Saab göra. Staten betalar.

”Det är normalt att en viss kundanpassning behöver göras för respektive land. Det är dock för tidigt att nu säga vilka åtgärder som kan erfordras i detta fall”, e-postar Dan Averstad, direktör för Gripen på FMV.

Frågan är alltså om staten verkligen tjänar pengar på uthyrningen eller om det rör sig om ett renodlat industristöd.

I november 2013 var kungaparet åter i Brasilien. Då besökte kungen ännu en gång flygplanstillverkaren Embraer.

Saabtopparna började få upp hoppet. Samtidigt hade schweizarnas motstånd mot att köpa Gripen växt. Men det var inte Saabs affär. Det var svenska staten som sålde planen till Schweiz. Saab tillverkade dem och skulle stå för motköpen. Att det är staten som säljer planen beror enligt Saab på att vissa länder vill köpa av ett annat land eftersom det upplevs som säkrare än att köpa från ett privat företag.

Ett år tidigare, i december 2012, hade den svenska riksdagen beslutat att köpa mellan 40 och 60 Gripenplan, av en framtida typ kallat Super-Jas i kvällspressen (och Gripen NG av Saab). Regeringen valde 60 plan till en kostnad av 90 miljarder kronor under 30 år. Men staten skrev in i avtalet att den kunde avbeställa hela ordern om inte något annat land skulle köpa planet. Tanken var att Sverige och Schweiz skulle dela på utvecklingskostnaden. Men varför det svenska försvaret helt plötsligt inte skulle behöva planen om inte något annat land tänkte köpa dem var oklart. I dag använder det svenska luftvapnet endast 88 av de 204 Gripenplan som Sverige tidigare har köpt (se grafik på föregående uppslag).

I början av december 2012 stod det klart att det skulle bli en folkomröstning om stridsplansköpet i Schweiz – ändå skrev svenska staten på produktionsordern av Gripen NG den 18 december.

Samma dag deklarerade alltså Brasiliens försvarsminister Celso Amorim att jättelandet hade valt Gripen. Ingen order var dock klar. Saab hade avancerat till statusen ”preferred bidder” och ett kontrakt skulle förhandlas fram under 2014. Saab hade nästan fått sin andra helt egna order på Gripen hittills.

Den 20 december pensionerade Brasilien sina franska Mirageplan och var från och med då beroende av sina gamla F5-plan.

Om Saab till slut får ett kontrakt får svenska staten en bit av kakan. Hur stor andel vill Saab inte uppge, men det har talats om 10–15 procent. Eftersom skattebetalarna varit med och betalat utvecklingen av Gripen ska de få lite tillbaka.

Vad hände sen?

#9

Saab fick ordern på stridsflygplanet Gripen från Brasilien. Det ryktas att även grannlandet Argentina kan vara intresserat av Gripenplan, liksom Malaysia och I­ndonesien.

Det svenska försvarsbolaget har dessutom fått ett uppsving på grund av det oroliga geopolitiska läget i Europa, men också andra delar av världen.

Sverige planerar att beställa ytterligare tio Jas Gripen, utöver de 60 som tidigare aviserats.