Flykten från New York

18 maj gjorde snabbmatskedjan Burger King debut på New York-börsen, och Mr Burger King himself ringde i den klassiska klocka som startar handeln klockan 10 varje dag. Precis som på vilken marknad som helst är det trångt och en hel del spring fram och tillbaka, men affärerna görs elektroniskt via mäklarnas A5-stora datorer, så det är inte så mycket skrik som man föreställer sig.

Burger King lyckades under denna första dag locka till sig fler köpare än säljare, och aktien steg något från sitt introduktionspris. Men det är inte det som är det ovanliga. Det som gör den 18 maj smått unik för New York-börsen är att det över huvud taget görs en större notering.

Både New York-börsen och dess konkurrent Nasdaq har fått allt svårare att locka till sig nya bolag, och flera amerikanska företag har på senare tid valt att i stället notera sig på exempelvis Londonbörsen. Men den allra största utmaningen ligger i att locka till sig utländska företag. Av alla miljarder dollar som icke-amerikanska företag drog in via börsnoteringar år 2000, hämtades nästan hälften på amerikanska börser. Motsvarande siffra i fjol var 5,7 procent. Av världens 24 större icke-amerikanska börsnoteringar i fjol var det bara en enda som gjordes på en amerikansk börs. År 2000 sökte sig nio av de tio största noteringarna till USA.

Och det är inte bara det att utländska företag som söker en handelsplats väljer bort NYSE eller Nasdaq ? många av dem som redan är noterade där väljer att tacka för sig och låta avnotera sin aktie. Två europeiska jättar som nyligen har tagit det steget är Cable & Wireless, Storbritanniens näst största teleoperatör, samt det franska mediekonglomeratet Vivendi.

Varför har det blivit så här? ”Ever heard of Enron?”, svarar New York-börsens informationsansvarige. Om Al Qaidas ­Usama bin-Laden lyckades stänga New York-börsen för turister så har Enrons Jeffrey Skilling och Kenneth Lay, tillsammans med andra ökända direktörer från företag som Worldcom och Tyco, lyckats skrämma bort kunderna, de listade företagen. Det handlar om Sarbanes-Oxley, den nya lagstiftning som ställer så omfattande och kostsamma krav på kontroll och redovisning att det driver bort företagen från börsen.

New York-börsens styrelseordförande beklagar sig för den amerikanska kongressen och ber om lättnader i lagstiftningen, men törs inte vänta på ett svar. I stället slår han till och lägger bud på Euronext, bestående av börserna i Paris, Amsterdam, London och Lissabon samt terminsbörsen Liffe i London. Samtidigt försöker Nasdaq ta över Londonbörsen. Att alla världens börser helt plötsligt ska konsolideras handlar nämligen inte bara om jakt på synergier, utan minst lika mycket om flykten från börserna. Kunderna lämnar landet, och de amerikanska börserna försöker följa efter. Konsolideringen börjar med jättarna London och Euronext, men lär inte sluta där. Räkna med att svenska OMX, som numera kontrollerar 80 procent av den nordiska och baltiska aktiehandeln, förr eller senare blir ett intressant byte.

Och jämfört med New York-börsen är Stockholmsbörsen ett under av både högteknologi och företagsvänlighet.

* * *

PS. Varför talar ingen om en allians mellan OMX och Deutsche Börse? De är väl de mest naturliga partner man kan tänka sig, med målet om en verkligt kraftfull nordeuropeisk börs. DS.