Fler vägar är den enda vägen

KRÖNIKA. Reaktionerna efter terrorattentatet på Drottninggatan är intressanta. I en kolumn i Folkbladet (10/4) gör Widar Andersson en iakttagelse. Hyllandet av folks förmåga att sträcka ut en hjälpande hand mitt i eländet, väckte jubel i vissa grupper. Och jublet indikerade förvåning över folkets anständighet. Det gör Widar Andersson förbannad, på ett sätt som tycks helt rimligt. Varför skulle inte vanliga människor besitta vanlig anständighet? Tror dom att vi är monster eller? heter kolumnen.

Som många vid det här laget vet ligger Sverige högt på sekulära, rationella värderingar i World Values Survey. Protestantiska länder tenderar att göra det, och Sverige sticker ut lite extra. Motsatsen är traditionella värderingar och de som har dessa tycker till exempel att religion är viktigt. De sekulära, rationella tycker tvärtom.

Men det moderna landet har också sina schatteringar. En del av de moderna människorna är ultramoderna och när dessa lyckas klappa de bara vanligt moderna på axeln för deras humanitet, släpper de omedvetet fram just en sådan konflikt de vill undvika. Och får Widar att använda monsterordet. Det ordet som vi, egentligen, aldrig aldrig får använda. Om andra människor.

Det är svårt att vara modern. När ett terror­attentat med vad som verkar vara islamistiska förtecken drabbat Sverige, är det inte bara ett brott som begås. Det är också en iscensättning av en krock mellan sekulära och traditionella värderingar. Det sekulära Sverige, där konfliktutbrott endast kan tolereras i facklig form, balanserar plötsligt på en knivsegg.

Trycket från den religiösa terrorismen utmanar vad som länge gav intryck av att vara en ofrånkomlig modernism. Men om modernismen inte kan härbärgera och hantera motsättningar? Om rationalismen till slut uppvisat traditionalismens tendens till orörlighet? Har vi tänkt fel då?

I en intervju jag gjorde (SvD 15/4) med den före detta moderatpolitikern som snart vigs till jesuitpräst, Thomas Idergard, säger han att när Gustav Vasa körde katolicismen på porten i Sverige gav reformationen oss den enda vägens tro. Den har gjort politik och offentlighet ensidiga, i debatten­ kan man sällan tänka två tankar samtidigt. Det protestantiska livet får inte vara paradoxalt medan katoliker, säger den blivande jesuitprästen, är mer vana att leva mitt i paradoxer; Kristus är Gud och människa, kyrkan är helig och fylld av syndare och så vidare. Det förhållningssättet försvann i reformationen.

Vi har svårt att tycka att en bra människa också kan vara arg. Det vet Widar, och därför är hans monstermetafor så effektiv. En bra människa ska kunna stå för det rätta utan att bli, eller vara, arg.

I en samtid fylld av bestialisk aggressivitet vill världens mest moderna folk gärna påpeka att arg, det behöver man inte vara. Somliga kulturjournalister utforskar bekymrat frågan och enas ofta om att arg, nej det är man inte, men ett offer för andras hat, jo faktiskt. Och kränkt. Där kapslas aggressionen in och görs till en anklagelse. Men om Jesus inte hade använt sin ilska när han kastade månglarna ur templet, var hade han hämtat kraften till det?

Det är förresten inte bara svårt att vara både arg och modern. Det är synd om människorna. Helt enkelt. Ändå måste vi lära oss att inte bara leva med paradoxer, utan kanske till och med uppskatta dem. För det är så mystiskt livet är. Det kanske är dags att fiska upp det reformationen slängde ut med badvattnet? Och inse att bikten är ett ganska finurligt sätt att bryta upp den tystnadskultur som gärna breder ut sig på den enda vägen. Och en modern klapp på axeln kommer inte att ersätta de många samtal som behövs, när några hundratusen nyanlända ska lära sig att förstå vad det är för land de kommit till. Berättar vi inte, blir det svårare för alla.

Antidot

För den som till äventyrs tycker sig ha fått en överdos politik, finns bra antidot. Serien Billions på HBO Nordic, med Damian Lewis som selfmade miljardären och hedgefondmäklaren Bobby Axelrod, handlar om den spännande tid när affärer och rättsväsende går i klinch. Fast det klart, nu verkar politiken göra sitt intåg också i den serien. Med den skillnaden att det inte är miljardären utan… äsch.