Festen som kom av sig

Aldrig har stämningen i fondbranschen känts så avslagen som det senaste året. Med en fallande börs har många fondsparare för första gången fått lära sig en av marknadens mest grundläggande sanningar: Börsen stiger inte bara med tvåsiffriga tal varje år, den kan också störtdyka.

Utan stora volymer och med en vikande marknad blev det snabbt uppenbart att aktiemarknadens proffs, fondkommissionärerna, hade för stora kostymer. Det blev nödvändigt att snabbt skära kostnader, varför många aktiemäklare och analytiker hamnade ute i kylan. De senaste två åren har uppemot ett tusental personer sagts upp i svenska finansiella företag, även om en del firmor, som Handelsbanken och Carnegie, faktiskt har nyanställt. De mäklarfirmor som lever på privatkunder har skurit ner sina skaror med omkring en fjärdedel och flera företag har gått samman. Mer blir det. Sveriges mest namnkunniga förvaltare, Investor, ska till exempel rationalisera sin välbemannade organisation på drygt 200 anställda.

Desto märkligare då att fondförvaltarna har suttit i orubbat bo, eftersom de mätt i prestationer gentemot index knappast kan skryta med bättre resultat än övriga företag i finansbranschen.

De har fondsparandets inneboende tröghet att tacka för det. Till skillnad från mäklare, som tjänar pengar på rörelser i marknaden, tjänar fondförvaltarna pengar på att förvalta stora fondförmögenheter, vars värde faller i börsnedgång. När fondförmögenheten krymper, sjunker också fondbolagens intäkter som består av de förvaltningsavgifter som spararna betalat.

Även om uthålligheten är längre hos fondförvaltarna, kommer en punkt när det blir svårt att bibehålla lönsamheten. Då måste något göras. Men vad?

Det är inte lätt att skaffa sig ett större nettoinflöde. Med tanke på hur ointresserade spararna är av fonder i ett svagt börsläge är marknadsföring bortkastade pengar. Då återstår att effektivisera förvaltningsorganisationen och se om svängarna kan tas ut bättre inom ramen för fondens placeringskriterier.

På sikt kommer marknaden att polariseras. Förvaltare måste välja mellan att gå mot antingen billigare indexnära förvaltning (massmarknad ger sänkta kostnader) eller mot nischade produkter (höga krav på minimiinsättning och goda intäkter om förvaltningen går bra). En politiskt korrekt trend i europeisk fondförvaltning är att satsa mer på att lyfta fram fondens ansvar i ägarfrågor och att sälja sig som socialt och etiskt ansvarstagande.

Aktivt problem

En majoritet av Sverigeförvaltarna har maximal andel aktier i sina portföljer och kallar det aktiv förvaltning. Men de avviker bara från börsindex i begränsad omfattning. Det är ett problem, vilket Affärsvärlden har påpekat vid upprepade tillfällen.

De undantag som finns är lätt räknade och hade svårt att utmärka sig under den tid då börsen slog rekord på rekord. På en svagare börs ändras spelreglerna.

– Jag tror vi går in i ett läge där inte index utvecklas på samma dramatiska sätt varför det kommer att bli lättare att visa att aktiv förvaltning lönar sig, säger Göran Espelund, vd för Lannebo Fonder, en av de mindre uppstickarna på den svenska fondmarknaden.

Han ser börsindex kraftiga uppgång som en förklaring till varför studie efter studie under 1990-talet har visat att aktiv förvaltning inte lönat sig.

Svågerpolitik

Det finns en rad inneboende problem som hindrar branschen från att utvecklas mot en konkurrens på lika villkor. I en liten och ung bransch där alla känner alla förekommer svågerpolitik, skattelagstiftningen hämmar konkurrensen, bankerna värnar om sin starka ställning och sina exklusiva distributionskanaler via bankkontoren.

Förutom dessa uppenbara problem är fondspararna väldigt obenägna att ändra sitt sparbeteende.

Ett ytterst talande exempel på hur förvaltarna håller varandra om ryggen är Skandias försäljning av sin kapitalförvaltningsrörelse till Den Norske Bank. Ett uttalat motiv var att den över 200 personer starka förvaltarorganisationen skulle kunna behållas intakt. Om affären i stället hade gjorts med exempelvis SEB skulle effekten ha blivit stora kostnadsbesparingar; läs massavskedanden. En sådan utveckling kunde kanske ha vållat problem för Skandia Liv vars portfölj ska förvaltas av Den Norske. Men Skandialedningens hänsyn till personer och befintlig organisation (“rör inte min kompis”) har uppenbarligen också haft stor betydelse. En sådan attityd gagnar varken effektiviteten i förvaltningen eller den långsiktiga avkastningen på spararnas pengar. En ökad konkurrens skulle driva fram förändringar och gynna spararna i form av högre avkastning till lägre kostnad.

Det enskilt största hindret för branschen är flyttskatten på fonder. Den som säljer en fond tvingas betala reavinstskatt redan vid detta tillfälle, vilket avskräcker många sparare från att flytta exempelvis kapitalet från de på 1980-talet skattesubventionerade allemansfonderna.

Även om fri konkurrens med neutrala skatter är något som branschorganet Fondbolagens Förening officiellt propagerar för, är det odiskutabelt så att bankerna med dagens skatteregler tjänar enorma summor på det spar- och pensionskapital som är inlåst i gamla fonder. Fondbolagens Förening brukar anklaga finansdepartementet för att vara stelbent. Men med tanke på att de fyra storbankerna är tongivande medlemmar i föreningen (även om de formellt sett inte är mer röststarka än övriga medlemmar) är det motiverat att fråga sig om lobbykraften är den högsta möjliga. Visserligen har en enhällig styrelse enat sig om att uppskov med reavinstskatten är bra för branschen på sikt, men de har därefter agerat förhållandevis försiktigt.

Märkligt tyst

Statens huvudargument mot att skjuta upp reavinsten vid fondbyten – även om konkurrensverket faktiskt pläderar för det – är att det inte går att särbehandla fonder som sparform. Och att skjuta upp beskattningen av reavinster även på direktsparade aktier skulle kosta skjortan för statskassan.

Med tanke på hur snabbt det gick att skaka fram politisk vilja för att införa flytträtt för livförsäkringstagarna i samband med de senaste turerna i Skandias livbolag, framstår det som smått märkligt att beskattningen av fondvinster inte har diskuterats mer. Rent teoretiskt går det förvisso att flytta pengarna, men eftersom så få gör detta på grund av reavinstskatten på 30 procent blir det i förlängningen en suboptimering av samhällets finansiella resurser.

Nu ska inte bankerna lastas för allt. Svenska förvaltarorganisationer är trots allt förhållandevis slimmade i ett internationellt perspektiv. Det faktum att bankerna byggde upp sin försäljning av fonder via kontorsnäten innebar att distributionen av fonder blev förhållandevis billig i Sverige jämfört med i andra länder. Utomlands är det vanligare att fondbolag använder sig av dyrare säljkanaler som fond- och försäkringsmäklare.

Man ska också ha klart för sig att fondsystem där många byten förekommer kostar pengar i form av höjda transaktionskostnader, kostnader som spararkollektivet tvingas betala i någon ände. Det finns exempel på latinamerikanska pensionssystem som nästan urartat när förvaltare börjat locka sparare genom att skänka bort brödrostar och andra kapitalvaror.

Tröga men farliga

Men kommer inte internet att kraftigt sänka distributions- och transaktionskostnaderna?

Att köpa och sälja fonder på nätet har inte fått det fotfäste på marknaden som man inledningsvis väntade sig. Idén var lite före sin tid, men den distributionskanalen kommer säkert att växa i betydelse den dag bankerna själva tvingas sätta upp riktiga så kallade fondtorg. Aktiehandel är en av de få onlinetjänster som har visat sig fungera. Fondsparare, som är mer passiva till sin natur, har bara inte hunnit dit än.

Precis som inom andra områden lär det bli de stora, traditionella företagen i branschen, i det här fallet bankerna, som kommer att dra riktigt stor nytta av internetlösningarnas inneboende storhet.

Samtidigt är bankerna rädda för att erbjuda tjänster som på sikt underminerar deras egen ställning. För även om bankkunderna är trögrörliga så kan de både lära sig mer och bli missnöjda. När marknaden och det stora fondintresset vänder upp igen kan detta bli bankernas nya huvudvärk.