Fattigare sedelpress

Riksdagens finansutskott har föreslagit att riksbanken nästa år, liksom i år, ska göra en extra inbetalning till staten på 20 miljarder kronor. Wim Duisenberg, chef för Europeiska Centralbanken (ECB), har reagerat genom att i brev till finansminister Bosse Ringholm begära en lagändring till skydd för riksbankens självständighet. Ringholm har i sin tur hövligt meddelat att förslag om detta kommer att läggas fram när det blir aktuellt med ett svenskt deltagande i valutaunionen.

Meningsutbytet är som den berömda stormen i vattenglaset. Det är svårt att se någon som helst påverkan på svensk ekonomi av transaktionen. Det är staten som äger riksbanken. Det som i riksbankens balansräkning kallas eget kapital på 125 miljarder kronor redovisas i finansräkenskaperna bland statens tillgångar i form av aktier och andelar.

Staten tar alltså 20 miljarder från sina tillgångar i riksbanken och betalar av på statsskulden. Det blir en i raden av många bokföringstransaktioner som kan tas upp i riksdagsdebatterna i brist på argument i viktiga frågor.

Samtidigt kan det förstås finnas skäl både att säga att det ligger en symbolisk effekt i att staten naggar på riksbankens självständighet och för att riksbanken är “överkapitaliserad”, som majoriteten i riksdagens finansutskott tycker.

Riksbanken har onekligen en avundsvärd affärsidé, nämligen att tillhandahålla allmänheten sedlar och mynt (dessutom gratis). Men sedlarna är ingenting annat än just skuldsedlar, som ger riksbanken en räntefri inlåning med 100 miljarder kronor, pengar som tillsammans med tidigare upparbetade vinster kan lånas ut till ränta. De totala intäkterna blev i fjol 21,1 miljarder medan de totala kostnaderna, inklusive räntor och avskrivningar inskränkte sig till 788 miljoner. Det ger en vinstmarginal på 96 procent, garanterat oslagbart.

Onödig valutareserv

Det som nu skulle motivera en indragning av en del av riksbankens kapital är dock att behovet av en stor valutareserv har minskat. Med flytande växelkurs behövs i princip ingen valutareserv. Men samtidigt har riksbanken under senare tid faktiskt ingripit med stödköp för att kronkursen inte skulle svänga så mycket. Och i så fall behövs förstås en valutareserv, även om det finns delade meningar om det kloka i att försöka styra valutakursen.

Annars misstänker man att det verkliga motivet för indragningen är just själva bokföringstekniken. Många politiker verkar ha uppfattningen att statens förmögenhet ökar om den säljer ut sina tillgångar. Den registrerade statsskulden sjunker, men det sker enbart till följd av att de sålda tillgångarna var (felaktigt) bokförda till lågt eller inget värde. Inte minst de borgerliga verkar tycka att utförsäljning av aktier ger friska pengar som kan användas till annat.

Men någon möjlighet att öka utgifterna eller sänka skatterna skapas inte av den här typen av transaktioner. Gränsen sätts (eller borde sättas) i stället av hur mycket den totala efterfrågan i ekonomin kan öka med bevarad låg inflation. Varken överskotten i budgeten eller diverse finansiella konstgrepp har därför något annat än psykologisk betydelse för den reala ekonomin, för tillväxten, sysselsättningen och levnadsstandarden.

Den högsta offentliga utgiftsnivån bestäms för övrigt av utgiftstaket. Att statens bokförda ränteutgifter kan bli lägre har i detta fall ingen betydelse eftersom räntorna inte ingår i utgiftstaket.