Fångad i sin egen myt

São Paulo hade sin peak i brottslighet 1999 och var då världens kanske farligaste stad. Få städer har sedan dess varit så brutalt baktalade. Och få städer varnas man så kraftfullt för inför ett besök. Staden har i decennier framställts i såväl brasilianska som internationella medier som ett av världens urbana monster.

Nyligen presenterades brottsstatistiken i de ledande tidningarna för de där tio stadsdelarna där hotellen, nästan alla besökare, den mesta shoppingen och merparten av allt nöjesliv är koncentrerat – ett slags motsvarighet till Manhattan eller Paris innerstad. Brottsligheten – den där märkliga internationella statistiken med “mord per 100 000 invånare” – visade sig då vara någonstans mitt emellan just de accepterade siffrorna i Paris och på Manhattan, mellan 2 och 7 mord per 100 000 människor. För São Paulo som helhet ligger siffran runt 29, och anses därmed som kanske säkrast i hela Latinamerika.

Rör man sig mellan borgerligt lummiga Jardins och dess krogar och shopping, bohemiskt charmiga Vila Madalena, elegant arkitektoniska Higienópolis (av Wallpaper ansett som en av världens smartaste stadsdelar), det av nöjesliv fyllda Itaim Bibi, yuppietäta Moema och Brooklin Novo, rock’n’rolligt alternativa Barra Funda, gamla italienska Bela Vista, japanska Liberdade eller judiska Bom Retiro, frodigt gröna Morumbi, yngre häftiga Pinheiro, superlyxiga Vila Nova Conceição – så charmas man hela tiden, fylls av harmoni i denna “mega cidade”.

Jag plockar upp en Veja São Paulo, stadens motsvarighet till New York Magazine, plus morgontidningarnas nöjesbilagor. Och får snabbt bekräftat att jag är i en stad som tävlar med Manhattan vad gäller krogar, klubbar, kultur.

Slår man i stället på en nyhetskanal på tv, så sätter man sig som i givakt, när alla dagens, veckans, månadens brott ältas om och om igen. “Det är bara en cynisk propagandarulle från de stora tv-bolagen”, säger min kompis. “Då känner ju alla i medelklassen, som sitter kvar hemma i soffan, att de gör rätt”. Och tittarsiffrorna och reklamintäkterna rusar i höjden. Det okända skrämmer alltid, liksom mörkret. De flesta av oss är ju rädda för att gå ner i källaren eller upp på vinden. Ingen är rädd för att sitta vid köksbordet. Trots att det är där de flesta brott begås. Inget säljer mer än skräck, om man själv befinner sig i en trygg miljö. Givetvis det tidigare så ökända, och för många fortfarande så okända, São Paulos dilemma.

I maj 2006 hamnade så staden plötsligt för någon vecka ånyo i all världens medier. Primeiro Comando do Capital (PCC) – “Stadens Första Kommando”, en av världens starkaste gangsterorganisationer – slog till mot poliser, domstolar, banker. Hela staden gapade skräckslaget ödslig, 150 dödsoffer krävdes, så gott som uteslutande gängmedlemmar eller poliser.

Men värst är nog de egna invånarnas eviga tugg om kriminalitet, där många tycks tävla vid middagsborden och på arbetsplatser om vem som är räddast. Så kommer den femtioelfte artikeln om antalet helikoptrar, att affärsmännen är skräckslagna, när de i själva verket har bråttom, att det snarare är en makt- och machopryl.

Min älskade favoritstad lär nog få leva med sitt dåliga rykte, vad än statistiken säger. Tongivande emotionella medier vet att skräck säljer och då har varken sanning eller nyanser en chans. New York lyckades ju inte krossa sin mediemyt förrän med den grymt skickliga kampanjen “I love New York” – som hjärntvättade invånarn och ändrade deras inställning till sin egen stad.

För säkerhet, precis som skönhet, kommer ju minst lika mycket inifrån.

Vill man se det positiva, medan lögnen och myterna envist biter sig fast, är São Paulo en sympatisk stad, där man slipper banal turism och alltför ängsliga trygghetsnarkomaner i den utländska kolonin.

Fotnot: Bobo Karlsson har de senaste fyra åren bott i São Paulo och Rio de Janeiro. Utkommer i april med boken Urban Safari om 12 storstäder.

nullnullnullnull