Expertväldets uppvaknande

I kväll ska jag vara med i en paneldiskussion på ett seminarium om finanskrisen. Seminariet arrangerar vi ihop med tankesmedjan Fores och i inbjudan beskrivs jag och mina meddebattörer som “experter”. Det är smickrande. Men om det är något som jag inte har känt mig som de senaste veckorna så är det expert.

Om man hade skickat ut en enkät förra sommaren till bankekonomer och affärstidningsredaktörer i hela världen och beskrivit en situation där Lehman Brothers hade gått i konkurs, Bear Stearns, Merrill Lynch och AIG hade kollapsat, liksom bostadsinstituten Fannie Mae och Freddie Mac – och sedan ställt frågorna 1. Är det sannolikt? och 2. Är det ens möjligt? – så tror jag att nära 100 procent hade svarat nej på båda.

Kanske hade någon svarat ja på fråga två. Jag själv hade åtminstone svarat nej, nej. Och då har jag själv ändå inte varit särskilt optimistisk. Men SÅÅ illa kunde det väl inte bli…

Det hade jag inte grundat på en egen detaljinsikt om utvecklingen på den internationella räntemarknaden och det exakta utseendet på de globala finansinstitutens obligationsportföljer. Nej, som mellanchef på en liten svensk tidning grundar man sin världsbild på vad andra förmodat kloka människor säger och skriver. Folk på banker och myndigheter samt andra journalister.

För frågan om en sådan finanskollaps ens vore möjlig skulle jag ha lutat mig särskilt mot myndigheterna. Det är väl för att förhindra exakt den här typen av kollaps som man reglerar banksystemet? Så jag skulle kallt utgå ifrån att myndigheterna hade full överblick över alla risker i finanssystemet och att det fanns ett regelverk på plats för att förhindra överdrifter. Det hade varit naivt.

Om någonting har de senaste veckornas händelser lärt oss att vi måste omvärdera expertrollen. Inte för att experter, ens på myndigheter, är dumma eller okloka. Utan för att de är människor och för att finansindustrin är ett oöverblickbart system. Problemet är att ingen vågar säga “jag vet inte”. Att hävda att det som har hänt är en så osannolik händelse att man inte kan räkna med den köper jag inte.

USA:s finansminister Hank Paulson är en av de främsta experterna i världen. Han var tidigare chef för Goldman Sachs, en av de banker som utgör den finansmarknad som nu skakar i grunden. Expertkunskapen visar sig nu i det ändå ganska skickliga sätt som han och centralbanken agerar på för att åtgärda krisen. Men var fanns insikten innan krisen blommade ut?

Vissa hävdar att den republikanska regeringen uttryckligen vill ha marknaden oreglerad. Och visst finns det nyliberala galenpannor som tycker så. Men inte ens Paulson lär ha uppskattat det som nu händer, och som han sa i sitt tal i fredags, har regelsystemen varit otillräckliga. Och hade han kunnat komma på lämpliga regleringar i tid, så skulle han förstås ha gjort det. Problemet var nog att inte ens han visste.

Samtidigt betyder experternas tillkortakommanden inte att det helt saknas folk som förutsåg kraschen. I boken The Trillion Dollar Meltdown målar Charles R Morris nästan upp den nuvarande härdsmältan. Som vi visar i reportaget om Lehman Brothers (sid 20) riktade aktivistfondförvaltaren David Einhorn samma typ av kritik mot bankerna och räntemarknaden, och agerade på det genom att blanka. Han synade Lehmans bluff och fick rätt.

Det är för övrigt därför som de aktuella blankningsförbuden är så enfaldiga. Om det är något vi behöver så är det starka kapitalister med synpunkter som går tvärs emot konsensus.

Det är åtminstone en av de insikter som vi efter research har kommit fram till själva. Och något som jag hoppas kunna säga på seminariet i kväll. Tillsammans med ett och annat “jag vet inte”.