Europa och tjurigheten

Groucho Marx definierade begreppet politik på ett sätt som ibland känns obehagligt träffande:

“Det är konsten att leta efter trubbel, hitta det överallt, ställa vilseledande diagnoser och applicera fel botemedel.”

Bröderna Marx präglades av 1930-

talet, när demokratierna nästan över allt körde i diket. Grouchos karaktäristik av politiken var ju godhjärtat anarkohumoristisk, men många av dem som dömde ut giriga bankirer, tröga beslutsprocesser och käbblande parlament hade ondare avsikter.

Stalin, Mussolini, Franco och Hitler dyker upp i minnet. När ett halvsekel av globalisering och tillväxt tog slut 1929 var det få som försvarade det öppna samhället. Desto fler ropade på starka män.

Man behöver ingen särskilt skarp kristallkula för att ana liknande scenarier framöver. Finanskrisen kan koppla nya strypgrepp när stora länder inte klarar sina lån. EMU kan haverera. IMF och EU kan få bära hundhuvudet när marknadsekonomin under en period inte levererar så som vi vant oss vid.

Två dagars stenkastning i Aten räcker för att Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida ska döma ut trettio års svindlande välståndsökning som en roffarfest.

Två dagars sydeuropeisk skuldkris räcker för att Mona Sahlin, en gång vår varmaste Europavän, ska säga att valutaunionen nog var bra “i teorin” men att det inte längre är angeläget för Sverige att ansluta sig.

Två års klimatdebatt räcker för att Göran Greider ska efterlysa centralbanker som kyler av den ekonomiska tillväxten vid 0,1 procent. “Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, heter hans senaste bok, och vägen går tydligen via kronisk finanskris, framkallad genom penningpolitisk diktatur.

Att människor längst till vänster väntar på att det ska gå åt helvete är inget nytt. De har haft det jobbigt ända sedan Berlinmuren föll 1989, och vädrar morgonluft vid varje kris.

Det är inte extremisterna som gör en nervös, utan de pålästa och pålitliga demokraterna ovan. Om sådana som Sahlin, Svenning och Greider söker “en väg ut ur det här samhället”, var hamnar vi då?

Demokrati är den sämsta statsform som finns, bortsett från alla andra. Marknadsekonomin är det sämsta sättet att organisera människors affärer, bortsett från alla andra. EU är den mest tragikomiska modell man har skådat för att styra vår världsdel, bortsett från alla andra.

Samtliga dessa system är permanenta renoveringsobjekt. Vi lär av misstagen, och så följer i bästa fall en hygglig period fram till nästa haveri.

Den mäktiga vågen av globalisering från 1800-talet tog slut med världskrigen och depressionen. Efterkrigstidens tillväxt och byggande av internationella institutioner tog slut med 1970-talets inflation, oljekris och kalla krig.

Hösten 2008 gick ännu en epok i graven – den låga inflationens och de billiga pengarnas era, när Asiens marknader öppnades och fler människor än någonsin tidigare lyftes ur fattigdom.

Vad kommer i stället?

Frågan är vidöppen. Svaret beror på om vi spolar ut Manneken Pis och Wall Street-tjuren med det smutsiga badvattnet.

Det behövs mer europeisk integration, inte mindre. EMU kan i längden inte fungera utan en samordnad finanspolitik.

Det behövs mer ekonomisk tillväxt, inte mindre. Men den måste beskattas så att miljöförstörande produktion och konsumtion får bära sina verkliga kostnader.

Det behövs mer kapitalism, inte mindre. Men den måste regleras så att finansmarknaderna blir en tjänare och inte en herre.

Förr eller senare kommer den verkligt allvarliga kris när vi måste hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt: försvara det öppna samhället och den öppna ekonomin, men fixa dess brister i demokratisk ordning.

Då duger det inte med något tjurigt “vad var det jag sade”.