EU-valets Obamani

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1992 tillbringade jag några dagar i Bill Clintons högkvarter i Arkansas. Det var väl använd tid, visade det sig, för de metoder som tillämpades i Little Rock skulle bli vägledande för svensk politik i sjutton år framåt.

Ända till 2009.

Så här i efterhand kan man konstatera att nymodigheterna inte var så märkvärdiga. Ett “war room” där man reagerade på attacker i medierna. Lappen på väggen där det stod “It’s The Economy, Stupid”, som en påminnelse om att plånboken ligger närmast medborgarnas hjärta. Fixeringen vid marginalväljare, alltså inställningen att val vinns när man övertygar skeptikerna snarare än anhängarna.

Upplägget gav Bill Clinton segern 1992, och framför allt 1996, när han lyckades dämma upp en republikansk våg och dölja sina egna tillkortakommanden genom att helt enkelt stjäla högerns agenda.

Så sent som 2006 gav samma metod Fredrik Reinfeldt regeringsmakten i Sverige. Bara genom att bli bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva kunde moderaterna tvätta bort överklasstämpeln.

Sedan kom ett nytt amerikanskt stjärnskott. I modern politik får vi datera kampanjmetoderna f.O. och e.O. – före och efter Obama.

Predikanten från Chicago har haft traditionella trumfkort: sin karisma, sin talekonst och en föregångare lika populär som svininfluensan. Men han har också haft de nya sociala medierna. Många små donatorer, den formidabla mobiliseringen när miljoner engagerade fans släpps loss på nätet. Först med innovationerna var egentligen Howard Dean i primärvalen 2004, men det var Obamas folk som fulländade dem.

Nu sitter Vita huset på en guldgruva i form av tio miljoner kontaktuppgifter. De används för att skapa det som alla har talat om i politiken sedan 1980 – ömsom med förtjusning och ömsom med avsmak – men som ingen tidigare lyckats åstadkomma:

Den permanenta kampanjen.

Följderna av denna vitalisering och tempohöjning återstår att se. Demokraternas kongressledamöter är måttligt roade när väljarna i deras distrikt faller dem i ryggen till förmån för presidentens dagordning. Och vad händer med de nästan religiösa känslorna, det politiska entreprenörskapet på amatörnivå, om dyrkan av Obama vänds i sin motsats?

Aldrig har så många engagerat sig så mycket med risk för en så massiv besvikelse.

Vad vi kan säga med säkerhet är att de svenska partierna redan har lärt sig läxan. Visdomen för dagen bland partisekreterarna är att släppa loss gräsrötterna på nätet för att formulera fräscha, autentiska appeller i rörelsens namn – i kontrast till den gamla traden där det gällde att kontrollera budskapet.

“Agera för förändring”, står det på socialdemokraternas hemsida inför EU-kampanjen. Där kan man blogga och skapa sina egna events i form av dörrknackning och personliga möten.

Moderaterna går steget längre, åtminstone språkligt, med uppmaningen “Take Action”. Men de handlingsalternativ som bjuds är ännu mest att ladda ner partiets eget kampanjmaterial.

Föga överraskande har Piratpartiet mest framgångsrikt utnyttjat de sociala medierna. På Googles topplista över vilka sökbegrepp som används på nätet ligger Piratpartiet nu bland de högsta, upp 500 procent på kort tid.

Räkna alltså med piraterna i EU-parlamentet, i alla fall en mandatperiod, om de orkar sitta still så länge. De etablerade partierna betraktar EU-valet mera som en förövning, där man släpper upp några amerikanskt inspirerade testballonger för att se om de kan flyga på allvar 2010.

Demokratin har mycket vinna om den engagerade Obamamodellen ersätter den mera cyniska Clintonmodellen. För de gamla partiapparaterna är det dock rena rama hasardspelet.