EU:s tillväxtdröm

Visst fattades det ovanligt många viktiga och positiva beslut på EU:s toppmöte i Lissabon i slutet av förra veckan. Europas ledare är överens om att medborgarna ska få ökad och billigare tillgång till internet, att utbildning och forskning ska främjas, att ökad liberalisering av marknader ska ske och mycket annat.

Men det går inte att hitta mycket substans bakom det som kallas “ett nytt strategiskt mål”. Ambitionen är att EU på tio år ska “bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen, kapabel till varaktig ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbeten och större social sammanhållning”.

Ljust och glättigt

Det som föresvävar verkar vara amerikansk dynamik, arbetsvilja och uthållig tillväxt kombinerat med europeisk socialdemokratisk välfärdspolitik, låt vara med lägre skatter och utgifter än i Sverige. Men det bästa av två världar är inte alltid lätt att förena.

Man ska kanske mest ta uttalandet som ett uttryck för att ministrarna vill sprida ett ljust och glättigt budskap när konjunkturen i Europa nu äntligen ter sig rejält gynnsam efter ett dystert årtionde. Europas ledare hoppas också mycket på IT och anser att en väldig förändring håller på att ske tack vare globaliseringen och övergången till en kunskapsdriven ekonomi.

Samtidigt finns det anledning att vara misstänksam. Det blir nog inte enkelt att driva en samordnad politik som så kraftigt gynnar tillväxt och en högre levnadsstandard. Ett skäl är helt enkelt att förslagen är så politiskt okontroversiella. Okontroversiella förslag brukar sällan leda till stark förändring.

Det är knappast djärvt att säga att man vill främja utbildning, forskning och nyföretagande, att eftersträva en “substantiell årlig ökning av investering i mänskliga resurser”, att andelen ungdomar med låg utbildning ska halveras till år 2010, att andelen sysselsatta ska öka från 61 procent i dag till 70 procent år 2010, att man ska integrera de finansiella marknaderna i Europa, och så vidare.

Det mesta i EU-mötets slutdokument innebär en politik som knappast någon skulle motsätta sig. Men är det verk-ligen möjligt att så kraftigt främja tillväxten, att skapa världens mest dynamiska ekonomi, med nästan enbart populära åtgärder? Och varför har man i så fall inte redan gjort det? En del av svaret är kanske att ökade satsningar på nya områden kräver att man drar ned på något annat.

Gatudemonstrationer

Ett av de mest kontroversiella förslagen, som ändå borde vara något självklart om man vill främja tillväxten, var att skynda på avregleringen inom gas, el, post och transport. Här bjöd Frankrike, med visst stöd av Tyskland, motstånd. I Frankrike är det fortfarande statliga företag som behärskar marknaderna och den franska socia-listregeringen verkar inte mogen för de steg som tagits, inte minst i Sverige. Effektivisering av de gamla monopolen skulle föra ut nya grupper i gatudemonstrationer.

Typiskt nog är det makroekonomiska avsnittet i deklarationen mycket kortfattat. Där sägs, ganska luddigt, att politiken bör främja övergången till en kunskapsbaserad ekonomi, vilket sägs betyda en förstärkt roll för strukturpolitik.

En annan punkt i den makropolitiska delen är att länderna bör lindra skattetrycket på arbete, särskilt för de dåligt utbildade och lågavlönade, samt förbättra incitamentseffekterna av skatte- och bidragssystem. Det senare bör i praktiken betyda lägre marginalskatter och lägre bidrag, fast det vågar man förstås inte säga.

En del av besluten i Lissabon var dock konkreta: telemarknaden ska vara helt integrerad och avreglerad i slutet av 2001, rättsregler för e-handel ska tas fram, ökad konkurrens ska sänka kostnaden för internetuppkoppling, ett gemensamt EU-patent ska lanseras nästa år. Dessutom ska flyget avregleras och handelshinder inom tjänstesektorn avskaffas, med mera.