Ett sjukt system

Vissa saker går att förutse, exempelvis att vi ständigt kommer att diskutera “vårdkrisen”. Just nu är det köerna inom cancervården som står i centrum.

De återkommande vårdkriserna är inget unikt för Sverige. De finns i alla länder.

Ibland görs brandkårsutryckningar för att förändra läget. I förra veckan presenterade Storbritannien en omfattande satsning för att få upp sjukvårdskostnaderna till en nivå som ligger på EU-snittet, mätt som andel av BNP. Storbritannien har länge legat klart lägre än de flesta länder.

Sjukvårdens andel av BNP säger dock ingenting om vårdens kvalitet, effektivitet och fördelning. Därför är det inte givet att Storbritannien får ett bättre system för att man satsar mer.

Det finns länder som lägger stora resurser på sjukvården och får ut förhållandevis lite. Det finns också länder som med blygsamma insatser kan få betydande vård för pengarna.

För några år sedan gjorde WHO, FN:s världshälsoorganisation, en uppmärksammad och starkt kritiserad rangordning av världens hälsosystem. WHO försökte hitta ett samlat mått som visade hur mycket vård som tillhandahölls invånarna, hur väl det motsvarade behoven, hur rättvist det var finansierat och fördelat samt hur väl staten reglerade offentlig och privat vård.

Sverige och de andra nordiska länderna kom överraskande långt ned på listan, detta på grund av låg kostnadseffektivitet. Sverige hamnade först på 23:e plats. Före Norden låg de flesta länder i Sydeuropa, liksom Storbritannien som annars anses ha ett billigt och ganska dåligt system.

Listan toppades av Frankrike, följt av Italien, San Marino, Andorra och Malta. Singapore kom sexa och Oman, ett av världens fattigaste länder i början av 1970-talet, fick en åttondeplacering. Oman har gjort en storsatsning på vården för sina oljepengar och har gratis läkar- och sjukvård.

Privat gick hem

Utmärkande för Frankrike är att landet har den högsta andelen privata vårdproducenter i Europa. Privata vårdgivare brukar få högre betyg än offentliga producenter, exempelvis när det gäller tillgänglighet. Det gäller också undersökningar som gjorts i Sverige.

USA, som satsar mest i världen på sjukvård, nästan 15 procent av BNP, kom först på 37:e plats. Nationen fick många minuspoäng för den dåliga utvecklingen av hälsotillståndet och den skeva fördelningen av resurserna. En betydande del av befolkningen, omkring 15 procent, stängs i praktiken ute från vård.

Sjukvården kommer alltid att befinna sig i kris eftersom det finns ett växande gap mellan vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt att göra. Normal marknadsprissättning kan inte tillämpas på grund av sjukvårdens särdrag. Då och då uppstår “brist”, eftersom det inte går att höja priset när efterfrågan stiger.

Och efterfrågan ökar hela tiden, tack vare den medicinska och tekniska utvecklingen.

Allt fler sjukdomar kan botas eller lindras. Efterfrågeöverskottet kan bara hanteras med köer, väntelistor och omprioriteringar.

Vårdens organisation med en stor del av finansiering och produktion i offentlig regi, gör att det lätt uppstår en stel byråkrati med dålig anpassningsförmåga och onödigt höga kostnader. Det finns studier som visar att så mycket som 30-60 procent av vårdkostnaderna är onödiga (Brian Abel-Smith: “The escalation of health care costs”, OECD, 1996). Ett aktuellt svenskt exempel gäller undersökningar med magnetröntgen för cancerpatienter där en tredjedel visade sig vara antingen medicinskt tveksamma eller helt onödiga (SvD 18 april). Därmed trängs den viktiga vården undan.

I en rapport från socialstyrelsen (“Hälso- och sjukvårdsrapport 2001”) påtalas att det finns “betydande möjligheter att utnyttja resurserna på ett bättre sätt”. Det finns exempelvis en anmärkningsvärt stor skillnad mellan de olika landstingen när det gäller vårdkostnad. Varför ska sjukvården per invånare kosta 40 procent mer i Norrbotten än i Kronoberg?

Privatiseringar och marknadslösningar är inga patentlösningar. Men med rätt regelverk finns mycket att vinna på ökad konkurrens från privata producenter av vård, inte minst för att lösa det som ser ut att bli det största problemet framöver: personalförsörjningen.