Ett krig utan segrare

Kinas hårda kontroll över sin valuta – den är inte konvertibel och har i stort följt dollarns utveckling de senaste åren – har börjat gå amerikanerna rejält på nerverna. Renminbin borde vara minst 20 procent starkare mot dollarn, hävdar amerikanska experter. Men genom att hålla kursen nedtryckt håller kineserna farten uppe i sin exportindustri och skapar en otillbörlig konkurrenssituation för USA, lyder resonemanget.

Kineserna är inte de enda som vårdar sin valutakurs. När en jätte som Kina skaffar sig fördelar i det globala valutaspelet så anser andra länder att de har rätt att göra detsamma. För en månad sedan intervenerade Bank of Japan för att försöka försvaga sin valuta, det första ingreppet av det slaget på sex år. (Fast det hindrade inte att yenen nådde 15-årshögsta mot dollarn förra veckan.) Brasilien har talat om att intervenera för att hålla nere realen och har fördubblat skatten för utländska köp av brasilianska obligationer i ett försök att hålla tillbaka det utländska kapital som flödar till landet.

Centralbankerna i Sydkorea, Taiwan, Malaysia och Filippinerna har också agerat. Och Indien och Thailand har dagarna hotat vidta åtgärder för att slippa se sina valutor stärkas och ländernas konkurrenskraft därmed försvagas.

USA har gått så långt att man öppet talar om att införa handelssanktioner mot Kina. Landets handelsunderskott gentemot Kina är det största i världen och uppgick förra året till 227 miljarder dollar. Under första halvåret 2010 ökade underskottet med 18 procent jämfört med året innan. Trycket är hårt från flera senatorer på president Obama att vara tuff mot de kinesiska ledarna.

Det är långt ifrån första gången USA kräver att Kina revalverar sin valuta. Liknande tongångar har hörts i många år. Även om Kina allt som oftast slagit dövörat till har landet vid några tillfällen gått USA till mötes. Kina släppte exempelvis sin peg mot dollarn i juni i år och renminbin mäts numera i stället mot en korg av valutor (där dollarn förstås ingår).

Dessutom tillåter Peking att priserna och lönerna i landet stiger. Den stigande konsumtionskraften leder till ökad import och att inflödet av utländsk valuta i någon mån dämpas.

Med största sannolikhet ger Kina så småningom med sig en aning och stärker sin valuta några procent. Inte bara för att blidka kritikerna, utan också för att de själva eftersträvar en balans, inte minst med tanke på sitt växande behov av olja, en importerad produkt som blir dyrare om renminbin är undervärderad.

I början av oktober märktes en viss uppmjukning från Kinas sida. Därför väckte det förvåning när landets premiärminister Wen Jiabao vid ett besök i Bryssel förra veckan deklarerade ett en revalvering inte är aktuell i nuläget. Han menade att en starkare renminbin skulle skapa problem såväl i Kina som i resten av världen. Många exportberoende kinesiska företag skulle behöva läggas ned och arbetare skulle få flytta tillbaka till byarna, var Wen Jiabaos budskap. Men jobben skulle inte försvinna till väst, utan till andra lågkostnadsländer.

Inga goda nyheter för USA, men att en kinesisk revalvering skulle lösa USA:s ekonomiska bekymmer vore att överdriva. Den höga arbetslösheten i västvärlden är inte bara ett konjunkturellt, utan också ett strukturellt problem.

Förutom att sätta tryck på Kina så ägnar sig USA åt det som kallas för “quantative easing”, QE. Den amerikanska staten köper landets obligationer för att trycka ned långräntorna och pumpar på så sätt ut likviditet i ekonomin. Det hoppas man ska få fart på ekonomin utan finanspolitiska åtgärder som riskerar att urholka statsfinanserna.

Fed-chefen Bernard Bernanke har lovat ytterligare QE om inte ekonomin utvecklas som önskat. Den enorma tillgången på dollar sätter ytterligare tryck nedåg på dollarn, men så länge renminbin hänger på, blir effekten inte så stor som USA skulle vilja. Risken är att agerandet bara tar bort fokus ifrån de förändringar som den amerikanska ekonomin skulle behöva.

ECB-chefen Jean-Claude Trichet har också uttryckt att han vill se en gradvis uppskrivning av den kinesiska valutan. Europa har dock för tillfället valt att inte intervenera. Det har fått euron att stiga, liksom den svenska kronan. Men om Europa är den enda kontinent inte ger sig in i valutakriget riskerar man att få problem på kort sikt.

På längre sikt är dock knappast valutakrig en vinnande väg för västvärlden. För eller senare måste man ta itu med de strukturella problemen: stora statsskulder, hög arbetslöshet, stela arbetsmarknader och en åldrande befolkning som sitter på tickande pensionsbomber.