Ett Kinderägg för alliansen

De flesta politiska bedömare är överens om att den självklara statsministerkandidaten från alliansens sida är Fredrik Reinfeldt. Nästan lika överens är de om att det saknas ett starkt kort på finansministerposten. Flera av dem är direkt oroliga över att det är så tunt med vettiga kandidater.

Detta eftersom det är en post som är i det närmaste lika viktig som den som statsminister, framför allt för borgerligheten och i det här valet. Det är lätt att hålla med statsvetaren Peter Esaiasson när han konstaterar att ”borgerligheten har en så stor historisk börda att man inte har råd att schabbla med de ekonomiska frågorna”.

Tittar man på de möjliga kandidaterna är det främst folkpartiets Karin Pilsäter och moderaternas Mikael Odenberg som sticker ut. Men ingen av dem är klockren på posten. Karin Pilsäter belastas fortfarande av sin rattfylla och Mikael Odenberg är lite för okänd och lite för mycket klubblazer för att vinna någon popularitetsomröstning. Dessutom skulle ingen av dem kunna matcha duon Göran Persson/Pär Nuder i en ekonomisk-politisk debatt inför valet. Framför allt inte när socialdemokraterna har en så stark ekonomi att visa fram.

Det finns dock en kandidat som verkligen sticker ut och det är före detta riksbankschefen Urban Bäckström. Han borde vara rena rama Kinderägget för alliansen – han är populär i breda folklager efter att ha sänkt räntekostnaderna rejält för miljontals låntagare, han är närmast älskad på marknaden och sist men inte minst skulle han kunna ta debatten med Persson om vad som behöver göras med svensk ekonomi. Dessutom är det väl en öppen fråga vem av Bäckström och Persson det egentligen är som bidragit mest till att den svenska ekonomin utvecklats så väl de senaste tio åren.

Men det allra viktigaste Bäckström skulle kunna göra för alliansen är att vara den överraskning i valrörelsen som sätter trenden de sista veckorna. Just när cirka en tredjedel av väljarna gör sitt slutgiltiga val. Förutsatt givetvis att hans kandidatur aviseras rätt sent. Annars är risken stor att formtoppen i vanlig ordning kommer lite för tidigt för borgerligheten.

Det är inte många bedömare som tror på Urban Bäckström som en seriös kandidat. Framför allt för att han av personliga skäl inte bedöms vara speciellt intresserad av posten. Han tycker nog att han gjort sin (med)borgerliga plikt efter att ha varit statssekreterare i den förra borgerliga regeringen och efter tio år i Riksbankens tjänst. Dessutom måste han sänka lönen rejält om han hoppar av från posten som chef över Svenskt Näringsliv. Men jag köper inte argumentet att han inte skulle gå så bra ihop med Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna eller att moderaterna inte kan ha de två viktigaste posterna i en borgerlig regering. Urban Bäckström skulle tvärtom kunna vara ett samlande namn för oppositionen.

Ett annat argument mot Urban Bäckströms kandidatur skulle vara att socialdemokraterna valt att göra Svenskt Näringsliv till något av huvudmotståndare inför valet, i brist på andra högerspöken att skrämmas med. Och att Urban Bäckström därför har blivit det största spöket av dem alla. Jag väljer att vända på argumentet. Att socialdemokraterna valt Svenskt Näringsliv som huvudmotståndare kan lika gärna bero på att deras partistrateger har räknat ut det värsta tänkbara scenariot mot en valseger – nämligen att Urban Bäckström skulle bli alliansens kandidat till finansministerposten.