Ett barnsligt förslag

Femton år har gått sedan den revolutionäre socialliberalen Bengt Westerberg beslöt att öronmärka en månads föräldrapenning för mannen. “Pappamånad” blev ett begrepp som flög över jorden, ungefär som “den svenska synden” hade gjort några decennier tidigare.

Numera tar svenska män ut en femtedel av föräldraledigheten. Denna snedfördelning är en uppenbar orsak till kvinnors sämre läge på arbetsmarknaden, och en lika uppenbar följd av människors fria val.

Enligt Demoskops senaste mätning anser 84 procent att föräldrarna själva ska få fördela den betalda ledigheten mellan sig. Bland dem i fertil ålder gillar bara 8 procent tanken på lagstiftad uppdelning.

Att driva denna fråga politiskt är därför vad amerikaner skulle kalla en politisk no-no. Ändå har inte Socialdemokraterna kunnat låta bli.

Inför valet 2002 skrev Göran Persson en berömd debattartikel tillsammans med Margareta Winberg, där han argumenterade för delad föräldraförsäkring, i jämställdhetens namn. När han fick klart för sig hur opinionen såg ut tog han bestämt avstånd från sitt eget utspel, och ingrep lika bestämt på S-kongressen 2005 för att avstyra ytterligare uppdelning av de föräldralediga dagarna.

Två politiska läger har utkristalliserat sig: sociala ingenjörer till vänster som vill driva på jämställdheten, trots svagt folkligt stöd, och de borgerliga till höger som vill värna “valfriheten” inom bidragssystemet. Arma land, säger jag, ty detta är politisk debatt i en enkelriktad återvändsgränd.

Det som kommer att hända är att jämställdhetsivrarna tillfredsställs genom ytterligare påbyggnad av pappamärkta dagar, så att världens längsta betalda föräldraledighet blir ännu längre, och världens högsta skatt ännu högre.

Denna arbetsfria inkomst är nämligen extremt populär, och opinionen för att staten ska spara obefintlig, trots att det är en av statsbudgetens tyngsta utgifter. Nästan en tiondel av den gemensamma kakan går till utgiftsområdet “ekonomisk trygghet för familjer och barn”, lika mycket som till studiestöd och universitet.

Den generösa föräldraförsäkringen har möjligen haft det goda med sig att svenskarna fått många barn, men det finns uppenbara nackdelar också. Kvinnor blir lurade, när systemet signalerar att man utan kostnad kan vara borta från jobbet i flera år. Forskare på London School of Economics har kallat modellen för en kvinnofälla.

Den omtalade valfriheten och barnvänligheten är också en chimär. Det är ju bidragssystemet som styr reproduktionen, och bidragstagarna själva som betalat in pengarna från början. Verklig valfrihet är inte detsamma som en skärv från Försäkringskassan.

Eftersom jag inte behöver vinna något val har jag ett bättre förslag. Korta dagens betalda ledighet något, och öronmärk hälften för mamman och hälften för pappan. När svenskarna sedan väljer fritt kommer en stor del av männen inte att ta ut alla sina dagar, varpå staten gör en rejäl besparing.

Dessa pengar kan användas till två saker: sänk skatten, så att människor i vanliga inkomstlägen får chansen att spara ihop några månadslöner, och möjlighet att själva välja mellan tid med barnen eller Thailandsresor, teveapparater och badrumsrenoveringar.

Lagstadgad rätt till tjänstledigt på grund av småbarn, utan lön, är en självklarhet. För övrigt kan de pengar som sparas in på föräldraförsäkringen användas till att höja barnbidraget, som har en förtjänstfullt utjämnande funktion, inte skapar några marginaleffekter och går till rätt adress.

Mera jämställdhet och större frihet på samma gång. Åt ett så barnsligt förslag kommer partierna att skratta hela vägen till pr-byrån.