Ett år efter kraschen: Boo-konkursen nystas upp

Den 18 maj för ett år sedan tog företrädare för KPMG Corporate Recovery i London kontrollen över Boo.com. Den internationella affärskonsulten fick ansvaret att ta hand om likvidationen av den enorma dotcom-bubblan som kvällen innan hade gett efter för trycket och exploderat.  På bara några veckor tömdes de en gång så överbelamrade kontorslokalerna i London, New York, Stockholm och flera andra storstäder i takt med att koncernens övriga bolag gick i konkurs eller begärdes i likvidation. Tillgångarna, bland annat varumärket, såldes för en handfull miljoner kronor.  Av det som var ett av världens mest omtalade dotcom-projekt återstod bara räkenskaperna som visade att pengarna var slut och skulderna stora.  Det häpnadsväckande var inte att de svenska grundarna Kajsa Leander, Ernst Malmsten och Patrik Hedelin lyckades övertyga investerarna att satsa 1380 miljoner kronor på deras affärsidé. Det häpnadsväckande var med vilken hastighet de därefter lyckades göra av med kassan.  Boo.com var en bil där gaspedalen spikades fast i botten från start och bromspedalen aldrig ens monterades in.  När likvidatorn KPMG summerade situationen i bolaget efter kraschen konstaterades att kassan innehöll 5 Mkr medan skulderna låg på över 700 Mkr. Från det att investerarna gjorde den första inbetalningen i februari 1999 till kraschen 15 månader senare hade bolaget gjort av med 140 Mkr i månaden, totalt 2100 Mkr.  Boo.com, som var störst, bäst och vackrast redan innan premiären, hade under samma tid haft intäkter på omkring 30 Mkr.  ”Det fanns en enorm brist på kostnadskontroll och verklighetsförankring. Ingen hade någon som helst drivkraft att göra något kostnadseffektivt. Det blev en hel del stora panikköp, inte minst när det gällde konsulter som skulle hjälpa oss ur knipan vi satt i”, berättar en person som arbetade på huvudkontoret i London.  Boo.com hade som mest över 400 anställda. Hållningen internt var att det mesta var gratis, från fruktkorgarna på kontoret, till de storslagna festerna och transatlantiska flygningarna.  Flera av de anställda har i efterhand kallat Boo.com för världens bästa arbetsplats. Ingen kan klandra dom.  Trupperna anfördes av grundartrion och de levde som de lärde. Den amerikanska dagstidningen New York Times har tagit del av Kajsa Leanders, Ernst Malmstens och Patrik Hedelins anställningsavtal som visar att de tre hade årslöner på 1,5 Mkr. Dessutom fick de 2 Mkr var av bolaget för att skaffa lägenheter i London och inredning till dessa.  Deras användning av sina American Express-kort blev snabbt omtalad men trots stora löpande utgifter godkändes notorna på kreditkorten rutinmässigt.  En pikant detalj i sammanhanget är att KPMG mer än ett år före kraschen anlitades som konsulter av Boo.com. En KPMG-konsult agerade till och med finanschef den sista månaden innan kraschen eftersom den tidigare finanschefen Dean Hawkins valde att hoppa av det sjunkande skeppet.  När KPMGs likvidatorer kallades in betydde det att de i praktiken bytte plats med sina kollegor, trots att risken för jäv var uppenbar godkändes upplägget av domstol.  Trots att en stor del av personalen inte fick full betalning vid kraschen och att ett flertal konsulter gick miste om flera månaders betalningar så har det riktats mycket liten allvarlig kritik mot grundarna i efterhand.  Det gäller också de stora leverantörerna. Sun, Oracle, Interworld och svenska IFS tjänade mångmiljonbelopp på Boo.com. Kanske var marginalerna så bra att de skulder som blev kvar efter kraschen inte var värda att bråka om offentligt.  Trots de ofattbara summor som gått förlorade och den uppseendeväckande pengarullningen har stämningar eller andra juridiska komplikationer inte flutit upp i ljuset efter kraschen. Inte ens investerarna har bråkat.  Mycket pekar på att de satt i ett järngrepp och bara kunde säga ifrån genom att till slut inte skjuta till mer pengar. Investerarna frontades av modebranschveteranerna Benetton och Bernard Arnault (LVMH) men de riktigt stora insatserna kom bland annat från kapitalstinna familjer i arabvärlden. Samtliga verkar i efterhand bara vilja glömma det som varit. Det gäller också investmentbanken JP Morgan som ansvarade för Boo.coms kapitalanskaffning.  Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin har fått utstå mycket kritik i media för deras sätt att köra Boo.com i botten. Men de hade uppenbarligen mycket bra rådgivare när det gällde att skapa strukturen för en internationell storkoncern.  Själva kontrollerade de sina ägarandelar via bolag i Holland. Där låg också moderbolaget i koncernen och det var där pengarna skulle hamna vid en tänkt utförsäljning i samband med en börsnotering eller affär med en branschspelare.  Problemet för de övriga delägarna var att de redan från början hade satt grundarna i en guldsits genom att godkänna att dessa fick kontrollera bolaget med speciella aktier som hade utslagsrätt i avgörande frågor.  Ernst Malmsten och Kajsa Leander hade innan Boo.com sett vad det innebär att bli utträngd som entreprenör när nya delägare kommer in och därför var det högsta prioritet redan från början att de denna gång skulle kunna behålla makten i bolaget. Misstaget från grundandet av svenska webbokhandeln Bokus skulle inte upprepas.  Detta maktmedel utnyttjade grundartrion in i det sista, trots att flera av de andra delägarna krävde att de skulle släppa greppet om bolaget i utbyte mot nya investeringar.  De olika lokala dotterbolagen samlades under ett brittiskt bolag som i praktiken blev det operationella moderbolaget. De snåriga transaktionerna mellan dessa bolag har under det senaste året sysselsatt ett antal likvidatorer och konkursförvaltare i Europa och USA.  Konkursen i det svenska dotterbolaget Boo.com Nordic väntas bli klar om några veckor. För en tid sedan kom den svenska konkursförvaltaren överens med KPMG i London om att de inbördes betalningskraven skulle läggas ner. Utsikterna att få ut några pengar från London var små samtidigt som det fanns motkrav på den svenska verksamheten.  Det svenska bolaget har bland annat en momsskuld på drygt 3 Mkr men det är oklart hur mycket av detta som slutligen kan betalas.  När Boo.com, nästan sex månader efter den ursprungliga planen, hade premiär i början på november 1999 stod det snabbt klart att problemen var stora. Bara var fjärde kund som försökte genomföra ett köp lyckades.  Den svenska konkursförvaltaren konstaterar i förvaltarberättelsen att luckorna i bolagets logistikrutiner var omfattande. Bolaget blev bland annat ett tacksamt offer för bedragare.  ”Konkursbolaget (har) i ett stort antal fall haft bristande kontroll över vilka personer som de facto beställt och mottagit de beställda varorna. Beställningarna har som ovan anförts skett via Internet utan någon underskrift från beställaren eller bekräftelse på mottagandet av den levererade varan. Konkursbolaget har således inte utan en mycket omfattande utredning kunnat bevisa vem som de facto tagit emot den beställda och levererade varan. Rena bedrägerier då kunden inte har haft för avsikt att betala för beställda och levererade varor bedöms också ha förekommit.”  Bakom den glänsande och supertrendiga fasaden var det med andra ord kaos.  Fronten hade putsats länge och väl av grundarna och diverse pr-konsulter vars kostnader som allting annat snabbt skenade iväg. Kajsa Leander och Ernst Malmsten lyckades minst sagt skapa uppmärksamhet runt Boo.com, även om den inte hamnade rätt i tiden.  PR-premiären begicks i april 1999 och kulminerade med att Ernst och Kajsa hamnade på omslaget till Fortune några månader senare.  Efter kraschen har de arbetat minst lika idogt på att skapa rätt bild av bolaget i medierna. Sagan om Boo.com har under det senaste året skrivits av flera internationella tidningar. New York Times, Newsweek, Wall Street Journal och Financial Times har alla publicerat omfattande reportage.  Bakom kulisserna har de varit ivrigt påhejade av Ernst Malmsten och Kajsa Leander och deras personliga pr-rådgivare. Strategin har varit att bara tala med ”rätt” medier i väntan på den egna boken om Boo.com.  För att skapa rätt stämning i boken har de kallat in journalisten Erik Portanger som medförfattare (han skrev också reportaget i Wall Street Journal om Boo.com). Enligt uppgift är det klart att Wall Street Journal ska publicera utdrag ur boken i samband med lanseringen i höst.  En känslig detalj i boken blir frågan om hur mycket grundarna egentligen ägde av Boo.com och om denna ägarandel förändrades under tiden. Medieuppgifterna går isär på denna punkt och ingen av grundarna har hittills gett något klart besked i frågan.  Ett envist rykte gör gällande att grundarna sålde en del av sina personliga innehav redan under sommaren 1999 då bolaget var som hetast. Uppgiften dementeras av grundarna som istället hävdar att de förlorade 15 miljoner kronor var på kraschen.  Klart är att Patrik Hedelin hade täta kontakter med investmentbanken Goldman Sachs som därefter överraskande släpptes in som delägare i Boo.com mitt framför näsan på konkurrenten JP Morgan som ansvarade för bolagets kapitalanskaffning. Omständigheterna runt denna transaktion är inte kända.  ”Det är något som jag inte vill diskutera. Det är historia”, blir Samer Saltys svar på Ekonomi24s förfrågan om att prata om finansieringen av Boo.com.   Han var en av de personer på JP Morgan som arbetade närmast grundartrion och kom också att investera i Boo.com genom sitt riskkapitalbolag Zouk Ventures.  Oavsett om grundarna sålde eller ej så  är de idag långt ifrån utblottade. Patrik Hedelin är på väg att starta upp ett nytt internationellt företag i logistikbranschen, om än i mindre skala.  Kajsa Leander har spenderat en stor del av det senaste året med familjen i Sverige medan Ernst Malmsten har stannat kvar i London för att arbeta med boken. Duon verkar inte ha behövt stressa för att hitta nya arbetsgivare. Några nya affärsidéer har hittills inte presenterat.  Bokprojektet gav dem båda ett rejält förskott från förlaget, enligt uppgift närmare 1 Mkr. Boken ska släppas i början av september och ironiskt nog kan den redan förhandsbeställas på Amazon, ett dotcomföretag som Boo.com gärna jämförde sig med när det begav sig.  Boken har fått namnet ”Boo Hoo a dot com story” och kostar 210 kronor. Säljer den mer än 150 000 exemplar betyder det att den har omsatt mer pengar än vad hela Boo.com någonsin gjorde. Räkna med att PR-maskinen snart börjar mullra igen.