Stockholmsbörsens nya gruvbolag sågar rivalerna: ”Skulle startat våffelkiosk”

Under fredagsmorgonen ringde börsklockan. Men inte i Stockholmsbörsens lokaler i Frihamnen, utan i ett förråd intill Kirunas flygplats. Här förvarar Copperstone Resources sina borrkärnor. Det vill säga de prover som gruvutvecklingsbolaget tagit i den sedan länge stängda Viscariagruvan som de hoppas få öppna igen.

”Nu får stan sitt första börsnoterade bolag!” säger Jörgen Olsson om det ovanliga draget att flytta klockringningen till Kiruna.

Klockan är dock en replika, då originalet inte får lämna börshuset i Stockholm.

Jörgen Olsson har inte hunnit sitta på VD-stolen i mer än tre månader, men har under de senaste åren haft en nyckelroll i bolaget både som ägare och ordförande.

Inför listbytet från First North till Stockholmsbörsens huvudlista vill han dock helst prata om sitt engagemang för Kiruna, där bolaget har sitt säte. Till noteringen har han inte bara flugit in Nasdaqs noteringschef. Uppemot 140 personer räknar han med dyker upp och deltar i firandet. Utöver det har han tagit initiativ till Kiruna växer, som samlar näringslivet, kommunen och föreningslivet.

Men att öppna en gruva är också ett relationsbygge som kräver att man får många med sig för att ta sig igenom alla tillståndsprocesser.

Listbytet från First North till Mid Cap har dock främst ekonomiska förtecken.

Behöver ta in fem miljarder

Sedan Jörgen Olsson klev in som huvudägare 2020 har ett femtiotal privatpersoner tillsammans gått in med närmare en miljard kronor. Flera är namnkunniga investerare, som bolagets största ägare, EQT-grundaren Thomas von Koch. En annan EQT-medgrundare, Jan Ståhlberg, återfinns på ägarlistan femte plats, efter miljardären Håkan Roos. Ett namn kanske mer förknippat med techbolag än koppargruvor.

“De är affärsbekanta till mig. Håkan Roos och jag gjorde vår första affär 1997. Thomas von Koch och jag 2006”, säger Jörgen Olsson som har en lång karriär bakom sig i finanssvängen.

“Alla är över 60 utom Thomas och man litar på varandra. Man har gjort den där personliga due diligencen”, lägger han till.

Kändistätt i Copperstones ägarlista

First North skrämmer bort fonderna

Institutionerna har varit mer svårflirtade. Skandia, Handelsbanken Fonder och Fjärde AP-fonden gick i somras in med 45 Mkr vardera i en riktad emission. Men i utbyte fick de också ett löfte från styrelsen om listbyte.

“Jag sa att innan ljusen tänds för sista advent så ska jag vara på börsen. Och det klarade vi”, säger Jörgen Olsson.

“Sen diskuterar vi skuldfinansiering med banker. De tycker också att det är lättare diskussioner om vi är på huvudlistan”, fortsätter han.

Om det är något som Jörgen Olsson kommer behöva för att återöppna Viscariagruvan är det pengar. Enligt bolagets uppskattning väntas den initiala investeringen landa på 4,5–5 mdr kr, varav 60% ska finansieras genom lån och resten med eget kapital.

“Det tar vi in i samband med att vi får miljötillstånd”, säger han.

“Vi kanske inte behöver resa allt på en gång för vi bygger under en tvåårsperiod, och förbrukar ungefär 2,5 mdr kr per år på konstruktioner i gruvor och krossar, flotteringsverk, kontorsbyggnader, bangård och så vidare.”

Väntar inte ut överklagan

Just avsaknaden av miljötillstånd gör att vissa institutioner drar sig från att investera i det här läget, enligt Jörgen Olsson. Tillståndsfrågan avgörs i Mark- och miljödomstolen i början av nästa år. Huvudförhandlingen inleds den 30 januari, sen dröjer beslutet i normalfallet upp till åtta veckor.

Även om Copperstone får grönt ljus från domstolen framåt april lär beslutet överklagas. Oavsett utfall räknar dock Jörgen Olsson med att omgående sätta spaden i marken – om Copperstone ges verkställighetsförordnande. Vilket han tror.

“Det innebär att trots att någon överklagar inom en treveckorsperiod får man sätta igång på egen risk. I praktiken kan vi göra allt utom att spränga.”

För Copperstone handlar dock mycket om att återställa snarare än att spränga, då Viscariagruvan till skillnad från många andra gruvprojekt inte är någon pappersprodukt.

Lågfjällen Peuravaara och Pahtohavare kan skådas från Kirunas centrum. Det var där LKAB 1980 beslutade sig för att öppna Viscaria koppargruva. 1982, blott ett och ett halvt år senare, lastades den första fulla lastbilen för avfärd till Outokumpus smältverk i finska Harjavalta.

Det skulle bara dröja några år innan Outokumpu också köpte Viscaria. Men till följd av lönsamhetsproblem i kölvattnet av låga kopparpriser lades verksamheten ned 1997. Sedan dess har rätten till fyndigheterna bytt ägare flera gånger. Den var i amerikansk och sedan i australiensk ägo, innan den 2019 slutligen köptes av Copperstone.

Idag är prisläget ett helt annat. Räknat från årsskiftet årsskiftet 97/98 till idag har kopparpriset ökat närmare 400%. Men under decennierna som priserna stuckit i väg har grundvattnet runnit in och fyllt gruvgångarna.

Till att börja med behöver vattnet – som är förorenat med zink och uran – pumpas upp och renas.

“Jag räknar med hög aktivitet under nästa sommar”, säger Jörgen Olsson om arbetet.

Över jord i anslutning till gruvan ska Copperstone sedan bygga ett anrikningsverk för förädling av malmen som bryts, till magnetit- och kopparkoncentrat.

“Våra liv det handlar om”

Men det är inte alla som jublar över utvecklingen. Två samebyar, Laevas och Gabna, vill stoppa Copperstones planer. I domstolsprocessen har Laevas menat att inskränkningen av samebyns rättigheter, och skadan som kan uppstå för rennäringen, “går mycket längre” än vad Copperstone angivit i sin ansökan.

“Nu är det upp till domstolen att avgöra i frågan, men jag är väldigt trygg med det underlag som vi har lämnat i vår miljötillståndsansökan”, säger Jörgen Olsson.

Det har varit svårt att föra dialog med samebyarna, menar han.

“För tre år sedan hade vi en aktiv dialog med både Laevas och Gabna, så är det inte idag, nu är det politiska aktivister som styr. De säger att renskötseln påverkas radikalt om vi får starta Viscariagruvan.”

I Laevas sameby är Niila Inga ordförande. Han har just kommit ner från en dag på fjället när Affärsvärlden når honom på telefon.

Är ni politiska aktivister?

“Samebyns huvudsakliga uppgift är ju att se till att vi har en fungerande renskötsel. Och det är inte bara vår uppgift utan det är ju våra liv det handlar om, och våra betesmarker som renarna behöver”, säger Niila Inga.

Han menar att området redan är väldigt hårt exploaterat och att gruvområdet ligger på gränsen mellan deras året-runt-marker för renbete. I tillståndsprocessen har också buller och dammpartiklar från gruvområdet lyfts fram som ett bekymmer för rennäringen.

“I början hade vi en dialog. Men vi kommer inte överens. Vi är långt ifrån överens”, säger Niila Inga.

Jörgen Olsson menar att bolaget försökt diskutera kompensationsåtgärder, och har bland annat föreslagit ersättningsmarker i form av ett större skogsområde till Laevas sameby.

Men det är inget som kommer få Laevas sameby att byta inställning, enligt Niila Inga.

“I grund och botten är vi helt emot det här projektet. Man vill lyfta fram det som att det bara ska återöppnas en gammal gruva, men man öppnar ju faktiskt ett nytt dagbrott. Det medför dels att vår flyttled som går precis här där man planerar dagbrottet försvinner”, säger Niila Inga.

Behöver vi inte öppna gruvor för att bryta mineraler som är nödvändiga för klimatomställningen? 

“Behöver vi? Hela den här så kallade gröna omställningen har ju spårat ur totalt. Jag förstår inte hur man ska rädda planeten genom att förstöra den ännu mer, genom att öppna gruvor, bygga vindkraftsparker eller avverka skogar. Allt det sker ju i det gröna namnet just nu”, säger Niila Inga och lägger till:

“Jag tror att vi inom en snar framtid kommer få betala ett ännu högre pris än det vi gör nu med klimatförändringen. Om man fortsätter exploatera mark i den gröna omställningens namn i den takten som man gör nu.”

“De skulle ha startat en korvkiosk”

Det som framför allt talar emot projekt som Viscariagruvan är att oddsen för gruvutvecklingsbolag inte varit något vidare. På de svenska börslistorna finns ett tiotal bolag som säger sig vilja öppna gruvor. Men på tre decennier har endast två av Sveriges tolv aktiva gruvor öppnats, Kaunis Iron i Pajala och Lovisagruvan utanför Lindesberg. Båda satsningarna krävde dessutom konkurser på vägen.

Vad talar för att ni ska lyckas?

“Det finns något skrämmande i början då man säger att en gruva ska gå i konkurs en eller två gånger innan det lyckas. Det tråkiga är att det inte bara är något man säger, utan att det till ganska stora delar är sant”, säger Jörgen Olsson.

Han tycker att det har funnits för många drömmare i branschen, som haft stora visioner, men saknat kapital.

“De har haft alldeles för lite pengar för att starta ett gruvprojekt. De skulle startat en korvkiosk, våffelkiosk eller något annat, men de skulle inte ha startat en gruva.”

“Det är nästan helt förhärskande bland de som går till börsen”, säger Jörgen Olsson om konkurrenterna.

Vid sidan om att gruvbolag varit dåligt finansierade, menar han att många av gruvföretagen haft för bråttom. Och han markerar gärna avstånd till konkurrenterna.

“Tålamod och planering – där har du den andra förklaringen till att alla de här projekten gått åt helvete.”

“Prospekteringsbolag brukar kännetecknas att alla de har ju världens största resurser under backen. Oavsett om det är zink, silver, guld eller koppar eller vad det är. Och alla ska öppna en gruvverksamhet nästa vecka i stort sett.”

“Tunga rekryteringar – och avhopp”

När Affärsvärldens analysredaktion genomlyste Copperstone i våras skrev de att “persongalleriet bakom Copperstone framstår som imponerande jämfört med många andra mindre gruvutvecklingsbolag.”

ViscariaAnalys

Copperstone: Lovande kopparprojekt

Sedan dess har flera tunga personer som hållbarhetschefen Anders Lundkvist och gruvchefen Glenn Nilsson lämnat koncernledningen.

Enligt Jörgen Olsson handlar det om naturliga avgångar av åldersskäl.

Det största bortfallet är dock VD:n Henrik Ager. En och annan höjde nog på ögonbrynen i december 2022 när Sandviks tidigare divisionschef för gruvutrustning blev VD för ett mindre förhoppningsbolag.

VD-jobbet blev han dock bara kvar på i drygt ett halvår.

“Det var ledsamt när min VD Henrik Ager slutade efter sju månader. Men det är inte lätt att komma från 16 år på McKinsey och 8 år på Sandvik och sätta sig i en entreprenörsstol. Och när Henrik sen blir erbjuden att bli VD för Höganäs så kan jag inte annat än glädjas med honom”, säger Jörgen Olsson och fortsätter:

“Även om jag blir ledsen, det är inget att hymla om.”

Henrik Ager är dock kvar i bolaget, men som ledamot i styrelsen.

“Jag sa att jag skulle vara glad om du tog en plats i vår styrelse så tar jag på mig VD-hatten. För jag har ett så pass bra och erfaret gäng idag och så har jag verkat som arbetande ordförande i tre år”, säger Jörgen Olsson.

“Därför kände jag att det ligger inom rimlighetens gränser att jag ska kunna leda det här bolaget. Trots jag är en enkel bankkamrer.”