Enron, Kreuger och krascherna

Turerna kring amerikanska energihandelsföretaget Enron blir allt fler. Intresset för affären har ökat eftersom det ser ut som om vissa politiker i Washington kan ha varit inblandade. Det kan vara ett villospår. Enron verkar primärt vara en finansskandal, inte något “Enrongate” med politiker i huvudrollen.

Som Kreuger

För en svensk ligger det nära till hands att jämföra Enron med våra båda stora finansskandaler under 1900-talet, Kreuger på 1930-talet och Fermenta på 1980-talet. Likheterna är slående. Samma ingredienser återkommer: en karismatisk och innovativ entreprenör, högt tempo, hög belåning, många affärer, svåröverblickbara närståendetransaktioner, kreativ bokföring på gränsen till eller över det tillåtna och en marknad som vill bli förförd trots varningssignaler.

Kreuger var en betydligt större krasch än Fermenta och fick mer djupgående följder. Av de svenska affärsbankernas kreditgivning tog Kreugerkoncernen ungefär 15 procent i anspråk i husbanken Skandinaviska Banken var det nära 40 procent. Fermentakoncernens skuldsättning motsvarade däremot mindre än en procent av bankernas utlåning.

USA klarar finansskandaler

Kreugerkraschen ledde till betydande ägarskiften i näringslivet och ett långvarigt ointresse för aktier. Nyemissionsaktiviteten och börsomsättningen blev låg i flera decennier. Krav på koncernredovisning infördes i aktiebolagslagen. Men Fermentas sammanbrott medförde inga större förändringar, vare sig för maktfördelningen i näringslivet, för aktiemarknaden eller för lagstiftningen.

Kommer kollapsen för Enron att få lika djupgående verkningar i USA som Kreugerkraschen fick i Sverige? Det är inte sannolikt. USA har klarat många finansskandaler, dock är knappast någon så stor och spektakulär som Enron. För revisorerna kan man redan tala om djup kris. Förtroendet för hela den amerikanska revisorskåren är i botten efter revisionsbyrån Andersens insatser i Enron. Många har också rest krav på ökad reglering av aktiemarknaden och av den “finansiella ingenjörskonsten”.

Vi har också sett effekter på aktiemarknaden. Företag med komplicerad redovisning eller snårig struktur ratas. Konglomerat tvingas till styckning, exempelvis Tyco. Det finns en ökad misstänksamhet mot bolag som lagt verksamheter utanför balansräkningen. Enrons konkurrenter på energimarknaden, Duke Energy, Dynegy och Mirant, har fått se sina kurser halverade på kort tid.

Flyttade tillgångar

Ivar Kreuger var en internationell maktspelare i finanssektorn och ordnade lån till stora europeiska länder i en tid då de internationella kapitalmarknaderna inte var så utvecklade. Han “besatt sin tids största konstruktiva, finansiella intelligens”, enligt den store nationalekonomen John Maynard Keynes. Enrons chef, Kenneth Lay, har inte spelat i samma höga division. Men Lay gjorde Enron till världsledande på de nya marknader för handel med el och naturgas som växte fram när dessa sektorer avreglerades.

Kreuger var beroende av höga börskurser och därmed höga vinster för att kunna hålla igång sin omfattande verksamhet. När det blev sämre tider såg han ingen annan utväg än att börja förfalska boksluten, bland annat genom att dubbelräkna tillgångar och låta bli att ta upp skulder. Han flyttade exempelvis tillgångar mellan sina bolag på ett helt otillåtet sätt.

Enron har använt snarlika metoder. Om de varit lagstridiga håller nu på att utredas. Men kärnan i hela Enron-affären är knepet att lyfta bort tillgångar från balansräkningen, få fram vinster som kan hålla börskursen uppe, och minska den synliga skuldsättningen.

Dölja skuldsättning

Nyligen har några av dessa märkliga affärer blivit allmänt kända.

Det framgår av konfidentiellt material att Enron systematiskt använt särskilda partnerbolag, som inte behöver tas upp i balansräkningen, för att dölja en hög skuldsättning. Redovisningslagen i USA tillåter sådana affärer om det finns externa ägare till minst tre procent av aktierna. Många stora koncerner använder sig också av tekniken, som kan ge lägre finansieringskostnader och vissa skattefördelar. Men det kan knappast ha varit lagstiftarens mening att någon så systematiskt, som Enron gjort, skulle använda sig av dessa partnerbolag för att dölja sin totala skuldsättning och skapa mer eller mindre fiktiva vinster genom närstående transaktioner.

Ett exempel är en nystartad videofilmsverksamhet där Enron sålde de framtida inkomsterna, enligt egen beräkningsmetod, till ett partnerbolag, där man ägde 97 procent, och bokade affären som vinst på 115 miljoner dollar. När det sedan visade sig att verksamheten misslyckades och fick avvecklas tvingades Enron ta förlusten över resultaträkningen.

Det visar sig att många på Wall Street kände till Enrons system med partnerbolag. För en större allmänhet blev de kända först i samband med kvartalsrapporten i oktober när Enron på grund av förluster i några av dem tvingades skriva ned det egna kapitalet med en dryg miljard dollar. Det blev startpunkten för kurskollapsen och betalningsinställelsen.

Fler borde vetat

Ledande mäklarfirmor som Citigroup, Credit Suisse First Boston, Dresdner Bank, JP Morgan Chase, Lehman Brothers, Morgan Stanley och Merrill Lynch var med som delägare i dessa partnerbolag och visste varför de fanns till. Om Enron inte lagt stora delar av skulderna utanför balansräkningen så hade den finansiella ställningen sett helt annorlunda ut. Då hade redovisade skulder på 13 miljarder dollar fått kompletteras med uppskattningsvis 40 miljarder dollar utanför balansräkningen. Lägg därtill att kassaflödet var negativt.

Att Enron befann sig i denna utsatta position måste många på aktiemarknaden ha känt till. Men Enron uppfattades som en innovatör och de flesta brydde sig bara om omsättningstillväxten, som var imponerande, särskilt från 1999 och framåt. Det var då som webbtjänsten Enron Online drogs igång. Enron var marknaden och uppträdde som både köpare och säljare av el, naturgas och andra råvaror. Denna handelstjänst krävde mer kapital, för att Enron skulle kunna uppfylla sina förpliktelser, och det var nu som partnerbolagen utanför balansräkningen började öka i omfattning.

Kenneth Lay lyckades länge förmå aktiemarknaden att bara ta fasta på Enrons stora möjligheter att växa och han uppmanade analytikerna att “skita i balansräkningen”. Det gjorde de också. Men till slut hann verkligheten ifatt visionerna. Och nu riskerar att Enron att gå till historien som den utstuderade redovisningsbluffen, trots de innovativa tjänster bolaget trots allt utvecklade på energimarknaderna.