En veritabel soppa

När Barings bank gick omkull i februari 1995 efter att den då 28-årige tradern Nick Leeson hade spekulerat bort omkring 12 miljarder kronor, var det en person som fick bära hundhuvudet: Nick Leeson själv.

Han dömdes senare till 6,5 års fängelse efter att ha erkänt sig skyldig till att ”lura bankens revisorer och föra Singaporebörsen bakom ljuset”. Men var han verkligen ensamt skyldig för det som hände?

I en intervju med Dagens Industri tar han själv på sig ansvaret, men han tycker samtidigt att varningsklockorna borde ha ringt hos flera aktörer. Nick Leeson anser att centralbanken Bank of England, som har ansvaret för makrotillsynen, ignorerade sina egna regler. Och att Singaporebörsen borde ha reagerat över att han hade så stor andel av handelsvolymen. Han är också kritisk mot den interna kulturen.

– Atmosfären var att tänja på reglerna så mycket som möjligt för att maximera vinsterna för banken, sa han till DI.

Dagen efter Barings kollaps beslutade den brittiska finansministern att man skulle gå till botten med vad som hade hänt i Barings. En utredning skulle klargöra bakgrunden till kollapsen och undersöka vad de finansiella institutionerna kunde dra för lärdomar av den.

I juli samma år presenterades rapporten, som ger en grundlig beskrivning av vad som ledde fram till kollapsen. Slutsatsen är att det handlade om bristande förmåga att mäta, övervaka och hantera risk. Avancerade riskfunktioner fanns, men varken ledande befattningshavare eller anställda rättade sig efter de regler som många skulle beskriva som ganska basala.

Kollapsen var alltså ett resultat av en serie omständigheter och ett antal mänskliga missar som tillsammans fick förödande konsekvenser.

Efter HQs krasch under försommaren 2010 tillsattes ingen utredning. Istället har sanningen sökts av medier, böcker och i juridiska processer. Men debatten har till stor del kantats av pajkastning och sökandet efter syndabockar.

I samband med att HQs tillstånd drogs år 2010, utsågs Mats Qviberg av medierna till storskurk och andra personer i ledande ställning till miniskurkar. De friades alla i brottsmålet i juni i år. Sedan ett par veckor är de föremål för en civilrättslig process, som även riktar sig till styrelseledamöter.

Den nya boken HQ-gate ger nu en annan version av historien än den som framkommit tidigare. Boken är skriven av Mats Qvibergs förtrogna Christen Ager-Hanssen och DI-journalisten Jenny Hedelin. Det är en partsinlaga, något författarna inte sticker under stol med. Det gör att boken emellanåt känns mer som en hämndaktion än ett sökande efter sanningen. Istället för reflekterande analys, utpekas nya syndabockar.

I boken framställs tradingchefen Fredrik Craaford, styrelseledamoten Catharina Lagerstam och storägaren Sven Hagströmer som ansvariga till att gick så ekonomiskt illa. Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten och ett antal journalister får också rikligt med kritik. Tilläggas ska att ingen får möjlighet att bemöta kritiken i boken.

Samtidigt framkommer i boken uppgifter om hur processen gått till, som – om de stämmer – är oroväckande. Uppgifterna rör framför allt Ekobrottsmyndighetens, Finansinspektionens och domstolarnas agerande. Författarna hävdar att det finns skriftliga bevis på att åklagaren i brottmålet har företrätt FI:s intressen, att en expert som anlitades i rättegången är personlig vän till en högt uppsatt tjänstemän på FI, och erbjöd sig att ändra expertutlåtandet om det krävdes för fällande dom.

Men även om beklämmande fakta beläggs har hela boken en underton av att det inte hade blivit någon bankkollaps om inte rättsväsendet, politikerna och myndigheterna och en och annan näringslivsfigur agerat illvilligt. Det är svårt att ta till sig.

Ett steg närmare sanningen skulle man komma med en HQ-kommission.

Journalisterna Per Agerman och debattören Johan Norberg har redan tidigare föreslagit en sådan. Det är bara att hålla med. Exakt vad som krävs för att dra ett banktillstånd kan också vara viktigt att utreda. Inte minst för att kunna dra lärdomar inför framtiden.