En vd säger det med toner

Härommorgonen, just när datorn startat och bredbandet sträckts ut till full kapacitet, möttes Signaturen av en spänstig upphoppningsannons. Det var reklam för den senaste tegelpannan från Handelshögskolans skalliga radarpar, de som tidigare skrev Funky Business.

Det nya alstret heter Karaoke Capitalism. Av annonseringen att döma innehåller det ungefär samma sak som den förra boken. Budskapet kan sammanfattas så här: Alla kan, i synnerhet om de vässar sig och tar hänsyn till riff, gig, feta sound och yada-yada-yada. Satsa på dina unika, coola idéer, men gör det till tidens melodi.

I förra veckan påvisade Valör vissa likheter mellan finansmarknaden och musikindustrin. Därför känns det rätt att gå vidare med att blottlägga klustersynergierna mellan olika musikstilar och företagsledning.

Den hetaste kometen på ledarskapshimlen just nu är Heavy Metal Management. HMM-skolan vinner många anhängare bland kreativa och intelligenta, men osäkra pojkar. Även bland traditionellt orienterade kvinnor anser ett växande antal att en ledare bör ha långt hår, tuffa kläder och – varför inte? – ett brett, glänsande svärd.

Traditionella dygder som kamp, ära och brutalitet står högt i kurs. Kopplingen mellan nordisk mytologi och ett stenhårt globalt varumärkesbyggande, om nödvändigt med åkallande av satan själv, gör skolan idealisk för höga chefer inom svensk exportindustri.

Dyrkan av övertekniska utövare är total. Se bara på den glans som omger gullplutten Svanberg i Telefonaktiebolaget! Och tänk på hur Percy Barnevik avgudades under sin storhetstid. Valör har för sig att det var någon av dem som formulerade HMM-rörelsens devis: “We are the mighty who soar through the air, creating our own destiny, warriors once and warriors to be, forever our spirits fly free”.

Med jämna mellanrum relanserar sig gamla hjältar för att än en gång kapitalisera på gammal strålglans. Att PG Gyllenhammar dyker upp i Stenbecksfären samma år som pudelrockarna Europe tar sig upp på scenen igen är säkert ingen tillfällighet. Lär dig de senaste monsterlicksen (avancerade soloslingor) och din lycka är gjord.

Hip Hop Gangsta Attitude Management hämtar – som namnet antyder – sin inspiration från den amerikanska ghettokulturen. Anhängarna av den här skolan upplever sig som extremt diskriminerade. Uppgörelser mellan olika minoritetsgrupper hör till vardagen och ett grovt språk, ofta direkt kränkande för det motsatta könet, är så vanligt att nästan ingen tar notis om det.

Fundamentet för rörelsen är att dess anhängare känner sig så utstötta av samhället att de tycker sig ha rätt att slå tillbaka med i stort sett vilka medel som helst. Det hela påminner således inte så litet om feminismdebatten i dagens Sverige. Säg den toppchef i dag som vågar göra en duktig 37-årig singelman till mellanchef när det finns en nästan lika kvalificerad småbarnsmor att putta ut i rampljuset.

HHGAM-rörelsens motto är: “My Words Are Weapons (I use ’em to crush my opponents). These Words Are Weapons (I never show no emotions). My Words Are Weapons (I use ’em to kill who ever’s steppin’ to me, my words are like weaponry on a record).”

Be-Bop & Mainstream Management handlar mycket om yta. Att synas, utan att verka. Jo, Investor tillhör anhängarna. Representanterna för den här riktningen upplevs lätt som mossiga – för att inte säga uråldriga – av omvärlden. En gång i tiden var det här en banbrytande rörelse. Ständig improvisation, snarare än ett strikt följande av regelboken, var ett kännetecken.

Emellertid har uppfinningsrikedomen avtagit på senare tid. De solon som numera hörs är nattståndna upprepningar av sådant som utvecklades på sextiotalet, som “Vi tar vårt ansvar”. Utspel som “Nu bränner vi våra industripengar på Spray och 3” blir aldrig mer än bleka kopior av det nyskapande decenniets äkta friformsexperiment.

Konjunktursvängningar möts med standardfrasen “It don’t mean a thing, if it aint got that swing, doadoadoadoa.”