En våghalsig minister

Förra veckan stod Sveriges nya finansminister Magdalena Anders­son framför en serie power point-bilder som skulle visa hur illa ställt det är med ekonomin här i landet. Hon påminde inte så lite om när en ny vd tar över ett börsbolag. Då förklarar de ofta i den första kvartalsrapporten att läget i bolaget är mycket sämre än de hade före­ställt sig. Så gör de stora nedskrivningar och skyller allt på företrädaren. Då blir det lättare för den nytillträdde att själv glänsa senare.

Men när Magdalena Andersson försökte blev det fånigt. Det är helt enkelt inte trovärdigt att måla upp en så usel bild av en av Europas starkaste ekonomier:

– Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar, sa Andersson till Dagens Nyheter.

Nåja, det kan nog finnas en poäng i att finansministern varnar andra ministrar från att lova behjärtansvärda satsningar. Värre är att Magdalena Andersson lovar att finansiera alla reformer fullt ut. Alltså stopp för budgetunderskott. Det är förvånande i ett läge där Riksbanken i princip har uttömt sina möjligheter att ge rejäla stimulansinjektioner, eftersom reporäntan är så låg som 0,25 procent. Därmed vilar ansvaret för konjunkturhanteringen tyngre än vanligt på finansministern. Och med en ekonomi som befinner sig i eller nära deflation, och som drivs av konsumtion snarare än industrins investeringar, kan stimulanser behövas.

Det fina är att det i nuläget knappt kostar något för staten att låna pengar, då även realräntorna är låga. Dessutom är statsskulden så låg, runt 35 procent av BNP, att det finns marginal att öka den utan att skada vare sig Sverige eller landets kreditbetyg, som ligger stabilt på högsta nivån.

Läget för finansiell stimulanspolitik, till exempel i form av infrastrukturinvesteringar, kan alltså knappast bli bättre.

I stället upprepar Magdalena Andersson som ett mantra att ”svenskarna lånar i dag tio miljoner kronor i timmen för att finansiera den förra regeringens politik”. Hon undviker sorgfälligt att nämna hur lite det kostar och att det kanske behövs.

Om Andersson verkligen fullt ut finansierar alla reformer riskerar hon att knäcka den konsumtion som just nu utgör svensk ekonomis ryggrad. Hur mycket höjda skatter och hårdare amorteringskrav hushållen klarar vet ingen.

– Var break even går är svårt att veta. Det vet man först efteråt, sa nyligen S-veteranen och förre biträdande finansministern Sven-Erik Österberg, som just har lämnat riksbanksfullmäktige, till Affärsvärlden.

Här dansar Magdalena Andersson på slak lina. Hamnar Sverige i deflation blir läget mycket svårt – inte bara för landet utan även för Magdalena Anderssons jobb.

Det bästa vore att hålla en god säkerhetsmarginal till det scenariot. Visserligen är det möjligt att hålla balansen så länge skatterna endast höjs för höginkomsttagare som inte bara använder sina pengar till konsumtion utan även till sparande, men det är en risk.

Till och med Sven-Erik Österberg, som sitter i partiets verkställande utskott, ser med oro på att regeringen trappar av jobb­skatteavdraget för svenskar som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden.

– Det är en ganska stor grupp yngre människor som tjänar 50 000. De upplever sig inte som höginkomsttagare, de har lägenhet eller hus, barn och stora utgifter. För dem kan en skattehöjning vara kännbar, sa han nyligen till Affärsvärlden.

Som väl är lämnar Magdalena jobbskatteavdragen för låginkomsttagare orörda. Det kan i sin tur få den paradoxala effekten att den här regeringen kan få äran för jobbtillväxt när konjunkturen vänder upp, på­pekade nyligen Lars Calmfors, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, i Sveriges Radios Studio Ett.

– Den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med Miljöpartiet, kommer helt enkelt att dra nytta av jobbskatteavdragen, och en del förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, som kommer få utväxling kanske först i en konjunkturuppgång framöver, sa han.

Han jämförde med när Tony Blair tog över efter Margaret Thatcher i Storbritannien. Blair lät mycket av Thatchers reformer vara kvar och hans regering fick sola sig i glansen av effekterna. Och tänk, det finns börs-vd:ar som har använt den metoden också!