En utnämning med sprängkraft

Utnämningen av den nya vice Riksbankschefen väckte milt sagt förvåning. Det går inte att hitta Karolina Ekholms namn någonstans bland förhandstipsen. På finansmarknaden gissades att Irma Rosenbergs plats i direktionen skulle övertas av en konjunkturbedömare som exempelvis Cecilia Hermansson på Swedbank. Ett alternativ hade varit någon med erfarenhet från finansiell verksamhet. Den högsta Riksbanksledningen har tunt med kompetens på just det området. Sedan Kerstin Hessius lämnade banken 2001 för att gå till vd-posten på Tredje AP-Fonden är 63-årige Lars Nyberg den ende med bakgrund från bank, trading eller kapitalförvaltning, kunskaper som är nödvändiga hos en centralbank i den pågående krisen.

Ändå verkar Karolina Ekholm bli ett värdefullt tillskott till Riksbanken. Hon har ägnat sin forskarkarriär åt utrikeshandel, växelkurser och hur nationer ska kunna möta globaliseringens utmaningar när det gäller sysselsättning och konkurrenskraft. Det är frågor som kräver svåra politiska avvägningar. Hon framhåller själv att penningpolitiken inte är något huvudområde.

– Jag har inte direkt hållit på med penningpolitik. Jag får börja med att sätta mig in i ett digert material, sade hon när hon mötte pressen vid offentliggörandet.

Riksbanken har på senare år breddat sin analys av samhällsekonomin i viktiga avseenden. Ett stort projekt drogs i gång i fjol som innebär att Riksbanken tre gånger om året intervjuar ett 60-tal svenska storföretag om deras uppfattning om ekonomin. De konfidentiella samtalen sker med företagens ekonomichefer och syftar till att fånga upp mikroekonomiska skeenden som inte alltid syns i den traditionella statistiken. Sådana skeenden kan vara nya konkurrensmönster, teknikskiften och outsourcing. Det är områden som den nya vice Riksbankschefen har ägnat stor uppmärksamhet.

Hon påpekar att hon “är van att ta del av komplexa ekonomiska analyser och tolka beslutsunderlag”. Det är självklara kriterier för en ledamot av Riksbanksdirektionen, och de personer i Karolina Ekholms omgivning som Affärsvärlden talat med säger att hon uppfyller dem väl.

“Kompetent” är över huvud taget den egenskap som nämns oftast när Affärsvärlden frågar runt. För övrigt ofta tillsammans med epitetet “duktig”, ett ord som sannolikt inte skulle ha använts om det gällt en manlig nationalekonom.

Karriären inleddes i Uppsala med en fil kand, sedan följde ett par år i Lund som ledde till en doktorsexamen 1995. Mellan 1996 och 2000 forskade Karolina Ekholm vid det som i dag är Institutet för Näringslivsforskning. Hon blev docent vid Handelshögskolan i Stockholm 2001. Sedan 2006 är hemvisten nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, där hon har sökt en professur som hon enligt uppgift skulle ha haft hyggliga chanser att få. Tillsättningen sker i mars-april, men nu blir det alltså Riksbanken i stället.

– Hon är framstående som forskare men knappast briljant. Hon är inte i klass med till exempel Lars E O Svensson, säger en tidigare kollega.

Den jämförelsen avser en annan vice Riksbankschef. Svensson är penningpolitisk teoretiker med världsrykte. För närvarande är han tjänstledig från Princetonuniversitetet i USA. Ekholm har valt en delvis annan bana än Svensson och har annan forskarbegåvning. Trenden inom forskningen, inte minst nationalekonomin, går alltmer ut på tidig specialisering med sikte på att publicera artiklar i erkända vetenskapliga tidskrifter. Det ger högt anseende bland kolleger runt om i världen och, inte minst viktigt, forskningsanslag. För de flesta forskare innebär det att tiden inte räcker till för att delta i andra sammanhang, som den ekonomisk-politiska debatten. Det här fenomenet uppmärksammades 2007 på SNS-konferensen “Flyr ekonomerna samhällsdebatten?”.

Karolina Ekholm skiljer sig på det sättet att hon inte hör till dem som flytt utan som prioriterar de externa nätverken. Hon är rådgivare till finansdepartementet och Konjunkturinstitutet, stöttar forskningsprojekt vid SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), är engagerad i Svenska Institutet för Europapolitiska Studier, sitter i Globaliseringsrådets vetenskapliga råd och är dessutom med i projekt vid forskningsinstitut i London respektive München. Under 2005 var hon redaktör för tidskriften Ekonomisk Debatt.

– Hon är en sådan person som alla vill ha med i kommittéer och andra sammanhang. Makroekonomin är ju en väldigt mansdominerad värld. Kanske har det här trycket gjort att hon haft svårt att ägna sig helt åt sitt forskningsområde, säger en annan forskarkollega.

Karolina Ekholm konstaterar själv att hon, som vice Riksbankschef, blir en offentlig person och att “det var inget som lockade men det får jag lära mig att leva med”. I Riksbanksrollen ingår att kommunicera penningpolitiska överväganden och beslut. Här har hon, enligt de personer Affärsvärlden talat med, en del att lära.

I paneldebatter och föredrag är hennes resonemang ofta abstrakta och knyter an till avancerade ekonomiska modeller och teorier. En bekant säger att “hon har svårt att bli förstådd av en publik som består av P1-lyssnare och DN-läsare”.

Å andra sidan – och mycket viktigare; Ekholm är ovanlig som forskare i det att hon tydligt framför uppfattningar i ämnen som är politiskt heta. Som vetenskaplig rådgivare till först den socialdemokratiska och nu den borgerliga regeringen har hon lämnat synpunkter i ett antal aktuella ämnen. Exempel:

l?Invandringen från de nya medlemsländerna när EU utvidgades från 15 till 27 länder. Sverige, Storbritannien och Irland var de enda av de gamla medlemmarna som genast tillät arbetskraftsinvandring från länder som Polen.

l?Licensgivning för tredje generationens mobiltelefoni. Medan Storbritannien och Tyskland auktionerade ut frekvensutrymme för tiotals miljarder euro, vilket ledde till enorma påfrestningar för teleoperatörsbolagen när it- och telekombubblan sprack, valde Sverige att ställa höga krav på utbyggnaden men ge bort licenserna.

l?Hemdator-reformen. Projektet innebar skattesubventioner för arbetsgivare och anställda och medförde att svenska hem datoriserades snabbare än i de flesta jämförbara länder.

En annan aspekt är att Ekholms specialämne, handelsteori, är högaktuellt. Paul Krugman fick Nobelpriset för sina insatser på området och krisen i världsekonomin har gjort protektionism till ett viktigt diskussionsämne. I den amerikanska kongressen höjs röster för att Barack Obamas stora stödpaket ska innehålla “Buy American-klausuler”.

Ekholm själv konstaterar att “läget naturligtvis är oerhört bekymmersamt ” och att “det råder stor osäkerhet kring var vi befinner oss och vart vi är på väg”. Hon säger också att “det kommer att krävas stora arbetsinsatser för att verkligen göra rätt sak vid rätt tidpunkt”.

För hennes del får de arbetsinsatserna vänta ytterligare en tid. Hon håller just nu en föreläsningsserie vid Sorbonne-universitetet i Paris och tillträder på Riksbanken först den 15 mars. När hon börjar i Riksbanksledningen handlar det till en början om att lära sig penningpolitisk praktik. Det som Karolina Ekholm däremot kan bidra med från dag ett är en större förståelse för näringslivets villkor. Hon har tagit klar ställning i flera frågor som är angelägna för svenska företag.

Inför euro-omröstningen 2003 deltog hon i ja-sidans argumentation. Tillsammans med Klas Eklund på SEB och flera andra ekonomer framhöll hon i ett debattinlägg att ökad handel till följd av ett EMU-medlemskap skulle ge väsentliga bidrag till välståndet. Ekholm underkände också fördelarna med flytande krona, och menade att svaghetsperioder för kronan visserligen kunde stärka exporten tillfälligt men också störde samhällsekonomin i det långa loppet.

Nu är förstås Riksbanken partipolitiskt neutral och eurofrågan är ingenting som banken har att ta ställning till de närmaste åren. Karolina Ekholms åsikter kan knappast ses som kontroversiella.

Kontroversiell är inte heller hennes ståndpunkt att globaliseringen knappast hotar jobben. I boken “Ordning och reda om outsourcing” (SNS Förlag, 2006) menade hon att “det är mer troligt att reallönerna ökar i Kina än att de faller i Sverige”.

Däremot är hennes förslag till hur Sverige ska hantera global konkurrens något som kan väcka debatt. I en rapport från 2007 med titeln “Svensk välfärd och globala marknader” med Ekholm som ordförande föreslogs bland annat att värnskatten ska tas bort för att göra Sverige mer attraktivt för högutbildade. Hon är själv författare till en färsk expertrapport till Globaliseringsrådet och argumenterar där för att ekonomin behöver öppnas för konkurrens på tjänsteområdet. “En policy-rekommendation är således att underlätta för utländska företag att producera tjänster i Sverige och att underlätta för arbetskraftsinvandring”, skriver hon.

Hon nämner Byggnads blockad av skolbygget i Vaxholm och konstaterar att byggsektorn är “ett uppenbart exempel på en tjänstenäring där ökad marknadsintegration troligtvis skulle kunna generera avsevärda samhällsekonomiska vinster”. En kommentar som inte lär läsas med sympati på exempelvis LO är avsnittet om låglönesatsningar där hon säger att resultatet “blir minskad sysselsättning och i förlängningen krympt skattebas”.

Ekholm tar även upp hur politikerna kan kompensera dem som förlorar jobbet på grund av internationell konkurrens och utslagning. Hon förespråkar (mindre kontroversiellt) utbildning och omskolning men också (mer kontroversiellt) jobbskatteavdrag av det slag som infördes av alliansregeringen 2007.

Kan sådana ståndpunkter omsättas i bedömningar och beslut inom Riksbanken? Riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt nämner att Ekholm kan “berika” direktionen genom sina kunskaper om globalisering, utrikeshandel och växelkurser. Men det är svårt att förutspå hur detta sedan kan ta sig uttryck i den analys som föregår penningpolitiska beslut. Däremot verkar det inte råda några tvivel om att Karolina Ekholm kommer att hävda sig effektivt i organisationen.

– Hon är självständig och tuff och jag skulle säga att det är därför hon har tagit uppdraget. I den där församlingen måste man ha en egen uppfattning och klara att driva den, säger en kollega i universitetsvärlden.

En annan ekonom pekar på att de förändringar som skett på senare år i Riksbankens arbetsmetoder passar henne bra. Banken har byggt upp en stor forskningsstab och prognosarbetet har blivit alltmer baserat på ekonomiska modeller.

– Det har varit en sund utveckling och har gjort att ledamöterna kunnat dra ner på det fria tyckandet. Men för att direktionen ska kunna ta rätt beslut behöver de förstå sig på modellerna. Med sin tunga forskarbakgrund gör hon det bättre än de flesta, säger ekonomen.

I akademins värld

Ålder: 44 år.

Bor: Bostadsrätt på Östermalm i Stockholm.

Familj: Sambo med Jörgen Weibull, docent i teknisk fysik och professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Titel: Från 15 mars vice Riksbankschef.

Utbildning: Fil dr i nationalekonomi, Lunds universitet.

Karriär: Industriens Utredningsinstitut (i dag Institutet för Näringslivsforskning) 1996-2000, Handelshögskolan i Stockholm 2000-2006, Stockholms universitet 2006-2009.