En svensk tigger

KRÖNIKA. Det är mycket nu. Nervositet i luften. Näthat, populism, polarisering, psykisk ohälsa. Orsakerna verkar komplicerade, men här ska vi göra det enkelt för oss.

Beror frustrationen på objektiva faktorer? Omöjligt. Vilka parametrar man än tittar på har aldrig så många haft det så bra.

Återstår två förklaringsmodeller. Antingen säger intuitionen att vi står inför framtida ­katastrofer, på grund av till exempel nollränta/ migration/klimatpåverkan/dålig uppfostran (stryk det du inte går i gång på). Eller också lever vi på ett sätt som människan inte riktigt kan hantera.

Jag lutar åt det sistnämnda. Arketypen att undergången står för dörren har ju följt ­mänskligheten sedan hedenhös. Alltså måste det vara något extra påfrestande med vår tid, som skapar detta glapp mellan yttre förutsättningar och inre oro.

Ny medieteknik och krävande arbetsliv finns på listan över misstänkta. Men att skylla på ­datorerna är för simpelt. I grunden måste det vara individualismen som rör till det, den skenbara friheten att göra vad vi vill med våra liv. Med all respekt för individens smärta är detta ett lyxproblem på kollektiv nivå. Närmast ett kvitto på hur bra vi har det.

De stigande förväntningarnas missnöje, som Tage Erlander sa för ett halvsekel sedan.

I Sverige och hela västvärlden finns en utbredd känsla av att efterkrigstiden var lyckligare än nutiden. Okej, man fick visserligen stoppa sina strumpor, ingen hade råd att flyga till solen, men allt var enklare. Mindre stress. Mer gemenskap.

Många tolkar det politiskt, ungefär som Ulf Lundell. Folkhemmet var varmt, globaliseringen är kall. Förklaringen till denna verklighetsfrämmande nostalgi är antagligen att en tongivande generation hade det som roligast sommaren 1967.

Vetenskapens precision är bättre än popens. Sociologer ser att världskrig och depression svetsade ihop samhället, jämnade ut klyftor. Ekonomer pekar på tillväxt och rekordår, löftet att nästa generation skulle få det bättre.

Industrisamhället befordrade jämlikhet eftersom folk var utbytbara. Kunskapssamhället drar åt andra hållet. Ingen väg tillbaka, utom via hemska kriser.

Ett besläktat dilemma är de urholkade dygderna. Sverige har levt högt på bondelandets förtroendekapital och lutheransk arbets­moral. Nu växer gapet mellan rättigheter och skyldigheter. Alla bombarderar skolan med krävande mejl. Alla klagar på köer till världens bästa vård. Alla gnäller på polisen. Allt färre vill jobba som lärare, sjuksköterska och patrullera i yttre tjänst.

Det här är förstås ledsamt, men en lyx vi tydligen unnar oss. Den dag det verkligen gäller, om det kör ihop sig på riktigt, finns en robust kultur att falla tillbaka på. Se till exempel hur entreprenörs­andan i stora delar av Östeuropa överlevde ett par generationers kommunism.

Vilka politiska slutsatser drar man av en andlig kris? Svaret för dagen tycks vara att vi behöver ”tydliga alternativ”. Alltså den gamla hederliga motsättningen mellan socialism och borgerlighet, eller en ännu hätskare konflikt mellan ­gränslöshet och nationalism.

Moderater går åt höger. Socialdemokrater går åt vänster. Ingen vill längre ha epitetet ”Nya”.

Jag förstår hur ni tänker men tror ni har fel. Triangulering modell Clinton, Blair och Reinfeldt var ju en finfin idé. Inte främst för att man kunde vinna två–tre mandatperioder på att låta som motståndarna, utan för att filosofin byggde på teknokratisk problemlösning och beprövad erfarenhet.

Politiken måste konsolideras till en fungerande kärna. Glöm utopierna, tagga ner med ideologin. Den existentiella tomheten får vi fylla själva.

Dyster framtid

Om 2015 var en tragedi och 2016 en surrealistisk fars så är 2017 en dystopi. Ungefär som de lysande filmerna Blade ­Runner 2049 och The Square.